Knarkarnas tempel i Hägersten

Knarkarnas tempel i Hägersten

Inte långt från Axelsbergs tunnelbanestation i Stockholm ligger intill Mälaren det vildvuxna området Eolshäll. Om det inte vore för alla träden, skulle det vara ett riktigt blåshål, som på 1700-talet var ett hårt betat grått berg. Då tyckte många att hällarna var en bra hemvist för antikens vindgud Eol. Här på de kala bergsluttningarna borde han trivas och området fick bära hans namn.

Det var först när vi i mitten av 1970-talet skaffade hund som jag regelbundet brukade gå ner till snårskogen vid Eolshäll. Här störde hundarna inte någon och ingen brydde sig om vad en flock hundägare hade för sig. Då fanns det i området tre ruckel och ett av dessa var ett utedass med två hål. Vi brydd oss aldrig om att ta reda på vem som ägde området och varför inte husen från sekelskiftet 1900 för länge sedan hade rivits.

Området var då som nu mycket vackert med utsikt över Mälaren och spår av en bergsträdgård. Det skulle efter uppsnyggning kunna bli ett otroligt fint strövområde fullt i klass med Djurgården. Eftersom det inte längre fanns några betande getter i området var det grönt och lummigt. Här fanns också rester av en gammal köksträdgård och på vårarna blommade cikoria.

Maria, en av damerna bland hundägarna, var aktiv inom Moderaterna. Hon berättade en dag att det på hundslingan skulle byggas en radhuslänga. Vi tyckte detta var trist och Maria meddelade att hon visste ett sätt att stoppa det planerade bygget. Hon tänkte starta en namninsamling och ville ha minst 500 namn på den lista, hon tänkte lämna till Stadsbyggnadskontoret. Många, till och med sådana som aldrig varit i området, skrev på. Det blev inga radhus och rucklen fick stå kvar. Själv hade jag mycket att göra och funderade därför aldrig på vem som ägde marken och varför ägaren låtit huset förfalla. Jag och de andra hundägarna utgick från att det var Stockholms stad som ägde området. Detta visade sig vara helt fel. Området ägdes av två familjer och det var ett arvegods.

De båda i området okända familjerna blev sura över att det inte gick att bygga på de vackra tomterna vid Mälaren. Det hade blivit en upptrampad stig och nu satte de upp stängsel rakt över stigen och slog ner järnrör i marken. På rören placerade de skyltar, som talade om att området var privat och fick inte beträdas. Ingen brydde sig om detta. Efter några veckor var staketen sönderslagna och någon hade förgäves försökt riva bort järnrören.

Det blev skriverier i lokalpressen. Tomtägarna sa att de var villiga att sälja marken till kommunen för ett marknadsmässigt värde. Kommunen sa nej med motiveringen att det var förbjudet att bygga på strandnära tomter. Detta var anledningen varför kommunen inte var villig att betala det föreslagna priset.

Skriverierna i pressen gjorde att många upptäckte charmen med området och den upptrampade stigen blev varje månad något bredare. Nu hittade också uteliggarna, klottrarna och knarklangarna till området. Rucklen blev ”den undre världens konstsalong” och de fick en enkel inredning med skamfilade trädgårdsbord, filtar och fältkök. Någon plockade dit porslin och bestick och här samlades på nätterna de utslagna till fester. Om inte hundägarna varit, skulle Eolshäll dagtid varit ett mycket kusligt naturområde med en vacker utsikt över Mälaren.

För ett par dagar sedan drev min nyfikenhet ner mig till Eolshäll, en förvildad park som jag inte hade besökt på länge. Jag hade hört att ägarna hade gett med sig att det blivit en trevlig promenadväg rakt genom området. Det hade skett förändringar. Det största av rucklen hade brunnit ner och över det gamla dasset låg ett omkullblåst träd. Ett ruckel fanns kvar och var nu omgivet av späda träd. Låga moln hängde tungt över Mälaren och i det dunka ljuset skapades inga skuggor. Det vilade något sakralt över det nedklottrade rucklet, något av ett övergivet missionshus i de småländska skogarna.

Jag blev förvånad över att kommunen hade satt upp bord i den gamla bergträdgården. Det stod under de gamla träden, som i ungefär hundra år borrat sina rötter ner i berget för att fånga upp vatten och näring. Det doftade vår och i en övergiven rabatt blommade en enda snödroppe.

På vägen hem gick jag en gång till förbi rucklet och funderade över om det inte borde snyggas till och flyttas till Skansen och här bli ett dokument över det sena 1900-talets folkliga kultur.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s