Fisk i fastan och en bordsbön

Fisk i fastan och en bordsbön

Nu har fastan börjat, vilket märkligt nog syns både på ICA i Skärholmen och i Östermalmshallen. Nu finns det fisk av alla slag i överflöd. I de katolska länderna äter man inte kött, ägg eller fet grädde under denna tid, som avslutas på Långfredagen. Jag upplever fiskdiskarna bakom sina glasrutor som tråkiga. Det var mer spännande under barndomsåren, när man i Feskekörka kunde köpa stora torskar direkt ut fiskarnas lådor. Då doftade det salt hav, fiskrens och svettiga fiskare, nu stinker det av kundernas dyra deodoranter vid fiskdiskarna. Det är inte de kristet-religiösa som trängs framför diskarna med rödspättor och musslor utan det trendiga gymfolket, som vill äta näringsriktigt utan att drabbas av kancer, som man riskerar att få efter att h ätit rött kött, eller att känna sig som miljöskurkar.

Igår var det askonsdag och under 1930-talet i Göteborg gick året då in i en annan fas. Fastan hade börjat och alla barn skulle tränas att vara med om att Jesus på Långfredagen skulle korsfästas för våra synder. Detta upplevde jag som obegripligt. Varför skulle Jesus dö för att jag syndade genom att vägra äta rabarberkrämkräm och mjölk. Senare har det visat sig att min vägran att sluka kräm och mjölk hade en naturlig orsak. Jag är laktosintolerant.

Under hela fastan fick på 1930-talet prästernas barn aldrig äta kött, ägg eller ost. På vardagarna brukade mamma köpa ett stort torskhuvud och det kokade hon soppa på. Den smakade bara salt och påminde om grumligt havsvatten. I denna vätska simmade små bitar av potatis och dessa påminde om förvirrade vittlingar. Till efterrätt fick vi kräm och mjölk, en maträtt som jag efter mycket tjatande fick byta ut mot en bit hårt bröd.

Jag hade fyllt sex år och nu var jag tillräckligt stor för att tidigt på morgonen få följa med mamma till Feskekörka. Mamma hade med sig en lång och smal spånkorg, som han bara använde vid fiskinköp. I botten låg alltid en trave med tidningar, som skulle skydda korgen mot det vatten, som alltid sipprade fram ur en rensad fisk.

Det var en speciell dag, som krävde en stor och nyfångad torsk. Pappas vän från studentåren Fader Gunnar Rosendal från Osby skulle komma på besök vid lunchtid. Han ville prata med pappa om nattvardsfirandet i Göteborgs stift kunde förnyas. Fader Gunnar ansåg att folket varje söndag borde möta den korsfäste Jesus i nattvarden och inte bara ett par gånger om året då det var skriftermål i samband med aftonsången.

Medan vi traskade Landsvägsgatan ner mot Järntorget pratade mamma högt om Fader Gunnar, om nattvarden och hur rädd hon var för Gud. Hon trodde inte att nattvard varje söndag skulle radera bort denna skräck för Guds allseende ögon. Äntligen kom vi fram till Feskekörka och en doft av havet strömmade mot mig. Mamma tog mig hårt i handen så att jag inte skulle försvinna bland alla fisklådor.

”Vi skall inte köpa ostron, det är för dyrt. Inte räkor och inte krabba, de har levt länge i sump och man vet inte om de är fulla av bakterier. Det får räcka med kokt torsk och persiljesås.”
Jag begrep ingenting och hade på tungan att fråga vad krabborna gjorde i kaffesumpen. Då stötte mamma på en annan prästfru, som också var på jakt efter en stor torsk. Det pågick prästmöte och de präster, som inte tillhörde Göteborgs stift, skulle bjudas på lunch i olika prästfamiljen.

Mamma köpte en stor torsk och fick gälar, magsäcken och gallblåsan urtagna. Huvudet på torsken fick sitta kvar. Det såg spännande ut med kalla ögon, som glodde intensivt på mig. När jag kom hem skulle jag vilja vara med och undersöka fisken och huvudet närmare. Så blev det inte. Jag skickades genast ner till fiskaffären i vårt kvarter för att köpa för tio öre bleka persiljeblad.

Mamma dukade med bäste porslinet på vit linneduk i matsalen. Jag brukade aldrig på sitta med vid matbordet när det kom gäster, utan fick då äta i köket tillsammans med barnflickan. Den här gången var det annorlunda, jag skulle sitta med vid det vackert dukade bordet. Fader Gunnar hade på prästmötet sagt ifrån att alla präster måste leva efter regeln ”Låten barnen komma till mig och förmenen dem det icke ty Guds rike hör sådana till.” Detta var märkligt och jag blev osäker i min bästa vinterklänning, som nu hade blivit för liten och skavde i armhålen.

Fader Gunnar var annorlunda, både skrämmande och vacker. Han var klädd i en svart glänsande långrock och hade en liten svart mössa på huvudet. Han var som en levade bild, som just stigit ut ur en mörk altartavla. Fader Gunnars ögon var vänliga och han tittade nyfiket på mig. Detta gjorde att jag i den illasittande röda lumpylleklänningen gjorde mitt bästa för att räta på ryggen. Vi ställde oss på parad bakom stolarna och plötsligt började Fader Gunnar tala.
”Vi har ett barn med oss vid denna måltid. Hon skall läsa bordsbönen!”

Jag blev helt stum. När jag åt tillsammans med barnflickan läste vi aldrig bordsbön utan de enda orden som yttrades var att efter maten skulle barnflickan diska och detta skulle gå så snabbt som möjligt. Medan jag funderade febrilt tog Fader Gunnar ett steg bakåt, han knäböjde på golvet och han fyllde hela rummet med andakt.

Tankarna snurrade runt. Den bön jag helst skulle velat bedja skulle säkert inte ha blivit uppskattad. Jag skulle ha bett Gud välsigna kräm och mjölk och sedan dela ut det till de fattiga barnen på Nilssonsberg. Pappa blängde på mig och viskade tyst att jag skulle samla mig till bordsbönen. Jag kunde inte, jag hade aldrig tidigare rabblat den korta och konstiga bönen. Från golvet hördes mummel, det var Fader Gunnar som bad sin egen bön. Då höjde pappa händerna mot taket och sa högt och tydligt:
”Gode Gud välsigna maten, Amen!”

Fader Gunnar reste sig smidigt som en elitgymnast upp från golvet, mamma ringde i en liten bordsklocka och barnflickan kom in med maten. Fader Gunnar tog den stora skeden och la för sig av den del av fisken, som fanns närmast huvudet. Han tittade skarp på mamma.

”Flickan är blyg, det är inte alltid det lättaste att prata med Vår Herre. Ge henne den bästa biten av fisken!”

När middagen var slut slog sig Fader Gunnar ner vid vår kammarorgel och började spela en enkel melodi, som var en bön till Gud att han skulle bevara Sverige för krig och örlog, för uppror och tvedräkt. Fader Gunnar och pappa sjöng och mamma slöt ögonen och knäppte händerna. Mitt i andakten ringde det i telefonen i hallen. Mamma rusade ut i hallen och jag följde efter. Det var en av de ömtåliga tanterna i våningen under oss som ringde. Hon var desperat på grund av de genomträngande ljuden från vår lägenhet. Mamma bet ihop tänderna för att inte låtsas om hur irriterad hon var över de ständiga klagomålen om oväsen från vår lägenhet.

Mamma försökte förgäves förklara att pappa och en av hans ämbetsbröder sjöng en del av Litanian, som var en allmän kyrkobön under fastan. Den ömtåliga tanten begrep ingenting och mamma slängde på luren. Då vågade jag fråga vad ordet örlog betydde och om tvedräkt var detsamma som tvestjärt. Frågan var dum och jag kommenderades ut i köket för att hjälpa till att torka disk.

Det blev aldrig tillfälle för mig att niga ett vackert adjö till Fader Gunnar. Medan jag hjälpte till med disken försvann han tillsammans med pappa till prästmötet. Jag skulle ha velat tacka honom gör den godaste biten av den kokta torsken.

Pappa kom hem ganska sent på eftermiddagen. Han berättade att några av prästerna känt sig frågande till Fader Gunnars åsikt att under fastan fick man inte njuta av ett glas rödvin till steken och inte heller av ett glas konjak till kaffet. Det hade varit en del diskussion prästerna emellan om en ny gudstjänstordning i vilken knäfall skulle kunna vara en del av andakten.

Pappa drog en djup suck.
”Jag gillar det inte, kan inte knäfalla snyggt och har aldrig gillat gymnastik.”
Mamma stönade och berättade att hon efter lunch hade varit ute och köpt tyger, som skulle bli till sommarklänningar till mig. I tygaffären hade hon stött på en annan prästfru, vars make hade högre rangställning än pappa. Detta hade fört med sig att hon fått en åhörarplats till prästmötet och hon hade över rullarna med bomullstyger underhållit mamma med vad Fader Gunnar hade sagt.

”Jag undrar” sa mamma bittert. ”Är det meningen att en präst skall träna rörelser tillsammans med baletthopporna från Stora Teatern? Skall detta med att Jesus dog för våra synder alldeles försvinna ur kyrkan?”

Mer blev inte sagt. Det ringde på dörren och min äldste bror Lars gick och öppnade. Han var snart tillbaka och talade om att en arbetslös kvinna bad om en slant till mat för sina barn. Hon hade fått den krona, som fanns i hans byxficka och sedan sagt att hans pappa var upptagen med prästmötet. Kvinnan hade nigit och tackat min bror och hoppades att han skulle gå i sin pappas fotspår och bli präst.

Pappa skrockade belåtet. Han tyckte det var jobbigt med alla arbetslösa, som dagligen kom för att tigga pengar till sin svältande familj. Då gick det inte att ge mindre än fem kronor.
Jag tänker på allt detta när jag går förbi fiskdisken på ICA i Skärholmen och tiggaren vid min tunnelbanestation. Mycket är sig likt sedan mina barndomsår i Göteborg. Fattigdomen finns mitt ibland oss. Fader Gunnar fick som han ville och nu är nattvarden en del av högmässan. Den stora skillnaden mellan nu och då är att prästbarnen inte i förskoleåldern tvingas att rabbla den för dem obegripliga Litanian och att det inte längre är ett bevis på synd att vara laktosintolerant.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s