Ett gammalt fartyg i Vinterviken

Ett gammalt fartyg i Vinterviken

Stockholm är en underbar stad med många vandringsleder längs vatten. En av dessa går från Slussen och sedan utefter Mälarens stränder bort till Vårby Gård. Det mest spännande stället är Vinterviken med rester från Nobels nitroglycerinfabrik och spränggroparna i berget.

Varje sommar är det alltid båtar som gömmer sig bland träden på stranden. Det är allt från stulna kanoter till mindre ångbåtar. Sommaren 2010 kom en sevärdhet, som ingen visste vad den hette och hur den hade hittat till Vinterviken.

På håll såg båten mycket välvårdad ut och jag hade en känsla av att en grupp ungdomar bodde i båten. Spröd och ung kärlek speglade sig i vattnet. Det var som en nutida version av Per Anders Fogelströms bok ”Sommar med Monika”, boken som senare blev en film med Ingemar Bergman som regissör.

Jag gick runt viken och tassade försiktigt fram till båten, som verkade vara övergiven och där allt värdefullt hade stulits. Däcket var fullt av skrot av alla slag och mitt i allt detta låg en trave tomma ölburkar. Då och då knakade det inne i båten och jag drog mig snabbt tillbaka till promenadvägen. Mitt i sommargrönskan och bland blommande älggräs fanns en kriminalhistoria, som pockade på en lösning.

Två dagar senar gick jag ner för att se om båten fanns kvar. Den var försvunnen och jag började prata med de ungdomar, som brukade bada vid ångbåtsbryggan. Jag ville veta om de visste vart den gamla och skamfilade båten hade tagit vägen. En pojke skakade på huvudet och sa att det alltid nattetid kom skumt folk till Vinterviken och då gjorde tanten bäst i stanna hemma och titta på film på TV.

Det var fler än jag som lagt märke till båten, som var vacker på avstånd men som visade upp sitt förfall på nära håll. Ingen visste varifrån den kom och vart den försvann. Nyfikenheten drev mig att ringa till polisen men här fick jag bara undvikande svar.

En dag på gymet fick jag veta något om båten och dess besättning. Jag stötte i omklädningsrummet på tjej, som brukade jogga i backarna vid Vinterviken för att skaffa sig bra benmuskler till Midnattsloppet. Hon bodde I Ekensberg och tyckte det var spännande att spana in allt som hände i området och då speciellt vad som rörde sig på den lilla ön Lindholmen. Lindholmen ligger strax utanför Vinterviken och i slutet av 1800-talet ägde urmakare Linderoth Lindholmen. Ön var hans sommarparadis.

På 1980-talet hade en ideell nykterhetsförening i samband med socialförvaltningen startat ett projekt för att få knarkare att lära sig ett hantverk och efter två månaders praktiskt arbete med att rusta upp hus och natur på ön Lindholmen få ett fast arbete. Under de två månaderna som missbrukarna dagligen var på Lindholmen fäste de sig vid ön och ville inte lämna den när pryotiden var över. De hade fått låna nycklar till husen och tagit kopior på dem. Sommar därpå, när ön användes som dagkoloni, kom missbrukarna tillbaka nattetid i en begagnad båt. Båten förtöjde de vid resterna av urmakarens gamla brygga, som nu nästan var dold av ett buskage av alar. Härifrån gick en smal och upptrampad stig till det hus, som barnen aldrig använde.

Tjejen från Ekensberg upplevde att hon måste få prata av sig allt hon sett och misstänkte om den märkliga båten.

”Jag har från min balkong sedan i våras sett hur den hemska båten sent på kvällarna glidit in mot Lindholmen och lagt till vid den gamla bryggan intill alarna. Vad gänget har för sig på Lindholmen vet jag inte. Nu är det kaffeservering på ön och riktigt trevligt. Man åker dit med båten till Drottningholm eller hyr en kanot. Nu är det ordning på ön. Någon ringde tydligen till polisen och båten stack till oss.”
”Samma gäng som tidigare?” undrade jag
”Ingen aning, har bara en kuslig känsla av att det är något skumt med båten, gissningsvis knarklangning.”

Plötsligt blev alla i omklädningsrummet så intresserade att de glömde att ställa sig i kö framför sminkspegeln. Alla ville veta mer om Lindholmen, vilka som tidigare bott där och hur man kom till kanotuthyrningen.
”Dit måste jag åka. Tror ni att båten kommer tillbaka nästa sommar?”

Båten har inte kommit tillbaka varken till Vinterviken eller Lindholmen. Stränderna har snyggats upp och nu är det svårare att gömma en stor båt i Vinterviken. Mitt intryck är att det inte längre är lika frestande att nattetid smyga sig ner till Vinterviken och vid en skamfilad båt köpa narkotika. Nu kan man sitta framför sin dator och i lugn och ro beställa det man vill ha på nätet.

För alla som drömmer om att skriva en deckare har Stockholms stränder blivit tråkigare.

En tanke på “Ett gammalt fartyg i Vinterviken

  1. Spännande läsning 🙂
    Spenderar mycket av sommardagarna nere i Vinterviken. Du har inte funderat på att skriva en deckare själv? 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s