Vintern som gått har varit annorlunda utan snö och kyla. Mälaren har varit isfri och bara ett fåtal dagar har det gått att åka pulka. Det jag har saknat är vandringar på Mälarens is ut till ön Lindholmen. Nu får jag nöja mig med att titta på bilder från vårvintern 2010. Jag hade då precis köpt min första digitalkamera och jag tog med mig den ut till Lindholmen.

Mitt i vintern, när snön ligger djup över de upptrampade stigarna mellan husen från mitten av 1800-talet, ligger det ett skimmer över Gustavs dagar över ön. Hit kom ibland Gustav II tillsammans med sina ordensbröder i det hemlighetsfulla sällskapet Augustiorden. Kungen spelade en underordnad roll vid dessa möten, han var en gruppen och kanske gnolade han med när Carl Mikael Bellman började sjunga om Ulla Winblad eller Joakim uti Babylon och hans hustru Susanna. Sekreterare i denna orden var den svarte morianen Gustav Badin, som den danske kungen köpte på en slavmarknad i Västindien och sedan skänkte till Gustav III´s mor Lovisa Ulrika.

På 1830-talet upplöstes Augustirorden och Lindholmen övertogs av Sveaorden, som var ett ordenssällskap, som hyllade allt som var engelskt. Ordenssällskapet hade en egen båt som de varje sommar seglade runt i Mälaren med. Ordensbröderna läste med förtjusning de gamla sägnerna om svärdet Excalibur, trollkarlen Merlin och riddarna kring de runda bordet. Mystiken med Excalibur blev ett stående inslag vid deras fester på Lindholmen. En sommar bad de en stenmästare borra ett hål i den kala klippan vid stranden och här murade stenmästaren omsorgsfullt fast ett svärd, som föreställde Excalibur. Det hörde till ordensriterna att försöka dra ur stenen or klippan och på så sätt bli Sveriges egen kung Arthur. Stenmästaren hade gjort ett omsorgsfullt arbete och stenen sitter fortfarande fast i berget.

Ordensbröderna uppskattade allt som påminde dem om England. Shakespeares skådespel blev ett inslag i deras möten. En av medlemmarna i detta ordenssällskap var Erik Gustav Geijer och han började översätta pjäserna till svenska. De resande teatersällskapet uppskattade detta och Hamlets odödliga ord om att vara eller inte vara citerades snart i landsbygdens stugor.

Det var under Sveaordens glansdagar som de första sommarhusen byggdes på Lindholmen. Idag vet vi inte vilka som har bott i de olika husen och om tjänstefolket uppskattade att få bo på en ö intill Stockholm. De kunde från öns strand se Ekensbergs krog och höra de glada skratten, men de hade små möjligheter att på egen hand ta sig dit och ta del av gemenskapen. Att närma sig svärdet Excalibur eller i smyg lyssna på Shakespeares skådespel var inte tillåtet för kökspigorna.

Ett av husen har det gått att datera. Det är det gröna utedasset, som köptes som rivningsvirke från Stockholmsutställningen 1896. På utställningen var det kuren för biljettköp och det måste ha varit mycket trångt inne i kuren när flera flickor samtidigt skulle sälja biljetter och sedan på kvällen räkna dagskassan.

Jag har saknat Lindholmen denna vinter. På denna ö kan jag när solen står lågt mellan träden skymta när den mörke morianen Gustav Badin gör en uppvisningsdans för ordensbröderna. Han var en skicklig dansör och användes ofta som danslärare. Vid svärdet Excalibur hör jag inte bara vinden susa utan också en mansröst deklamera ur de engelska medeltida dikterna. Vem kan dra upp stenen? En vinterdag sitter det orubbligt fast i klippan.

En vinterdag hade en dörr i det vackra gröna huset blåst upp och jag tassade tyst in i det tysta och övergivna rummen. Det vilade något av samma kusligs stämning som i Erik Gustav Geijers dikt om den lille kolargossen i köket med inredning från sekelskiftet 1900. Då skickades barn ut för att lämna mat till de äldre och det gällde att inte vara rädd varken för Mälarens djupa vatten, höstmörker eller bergens troll.

”I skogen vid milan sitter far,
mor sitter hemma och spinner;
vänta, jag blir väl också karl,
får en fästemö efter mitt sinne.
Det är så mörkt långt, långt bort i skogen.

Tidigt med solen jag hemifrån gick,
friskt liv, medan solen glimmar!
Till far skall jag bära mat och dryck,
nu komma snart kvällens timmar.
Det är så mörkt långt, långt bort i skogen.
. . . .
Den rätt kan läsa sitt fader Vår
Han räds ej varken Fan eller trollen.”