”Chalmers flamma, du evigt är densamma . . .”

”Chalmers flamma, du evigt är densamma  . . .”

”Chalmers flamma, du evigt är densamma . . .”
När jag var fem år bestämde jag mig för vilka uppvaktande kavaljerer jag skulle acceptera. De skulle gå på Chalmers och kliva runt med en tofsprydd mössa och kunna svetsa fast en spårvagn vid Järntorget.

Under tonåren upplevde jag utanförskapets tystnad. Jag gick i flickskolan vid Bellmansgatan och vantrivdes. Klasskamraterna var ute och dansade på Studentkåren på lördagarna och på tisdagar var det skutt för skolungdomar på Rotundan. Jag kunde inte dansa och några trevliga klänningar eller dansskor hade jag inte. Mina möjligheter att stöta på en chalmerist var i det närmaste obefintlig.

Det var slutet på 1940-talet och några statliga studiemedel existerade inte. Chalmeristerna, som inte bodde hemma hos sina föräldrar, hade kommit på ett bra sätt att överleva. De gick på tisdagsdanserna och spanade in välklädda flickor, som de sedan började uppvakta. Efter några veckor stod de på rad klockan 15.30 på Bellmansgatan. De väntade på att skolklockan skulle signalera slutet på skoldagen. Då skulle de möta sin utvalda flicka, bjuda henne armen och följa med henne hem. I flickans jungfrubur kunde de sedan hjälpa henne med läxorna i matematik, fysik och kemi. Flickmamman kunde inte med något annat än att bjuda kavaljeren på middag. Några mammor gillade inte detta, eftersom chalmerister ibland jämställdes med cirkusartister.

Lärarinnorna visste inte hur de skulle ställa sig till denna parad av pojkar. Kanske var det omoraliskt, kanske innebar detta att flickskolans elever i de sista årskurserna skulle klara matematikproven bättre.

Den läckraste pojken i denna skock var Per-Erik. Han var lång och blond och kunde konsten att svänga den toftsprydda mössan så att han påminde om en spansk tjurfäktare. Per-Erik var duktig på dansgolvet och kunde få alla flickors hjärtan att klappa häftigt under foxtrotdansen ”Night and day”. Per-Erik uppvaktade Ingrid i min klass. Hon var mycket välklädd och alla var övertygade om att hon hade förmögna föräldrar.

En av klassens snyggaste flickor smög sig en eftermiddag fram till Per-Erik och frågade om han kunde förklara begreppet watt för henne. Hon begrep ingenting under fysiklektionerna. Per-Erik kom med en invecklad förklaring, som bara gjorde min klasskamrat ännu mer förvirrad. Efter detta kom det vi alla ville veta. Det var om den elegante Per-Erik roade sig med att svetsa fast spårvagnar. Svaret blev ett dovt skratt. Per-Erik studerade elektroteknik och svetsning var sådant som skeppsbyggarna roade sig med de dagar då de inte lekte med fartygsmodeller i mammas badkar.

Per-Erik försvann från Bellmansgatan och snart visste alla att han hade hittat en flicka från Nya Elementar på Viktoriagatan. Nyfikenheten blev stor och en av mina klasskamrater bjöd en tisdag på Rotundan vid damernas dans upp Per-Erik. Hon fick under dansen veta det hon ville. Per-Erik hade tröttnat på Ingrid, eftersom det enda han fick till middag var kräm och mjölk. Hos den nya kärleken serverades falukorv med kokt potatis och stuvade morötter.

Flickskoletiden tog slut och jag började utbilda mig till folkskollärare. Mina nya klasskamrater ryckte på axlarna åt chalmeristerna, som de ansåg var antingen trista matfriare eller busande småpojkar med drömmar om att få svetsa fast en spårvagn vid Järntorget.

Det fanns matfriare bland studenterna. Det trista var att de uppvaktade en tjej i Göteborg och samtidigt hade en kärlekshistoria på gång i hemorten. Hembygden drog, det skulle blivit skandal på bygden om chalmeristen, när studierna var över, inte gifte sig hemma i kyrkan med brudens konfirmationslärare som vigselförrättare. Kvar i Göteborg fanns ett brustet hjärta och en misstro mot den tofsprydda chalmersmössan.

Hösten 1953 skedde en förändring. Tage Erlander hade lyckats driva igenom att obemedlade studenter kunde söka banklån, som staten gick i garanti för. Nu blev det mer lönsamt att plugga och snabbt bli klar med sin utbildning till civilingenjör än att jaga flickskoleflickor med matglada mammor.

Det var slumpen eller kanske ödets gudinna som gjorde att jag träffade min chalmerist David. Bland det första han sa var att han hade motorcykel och att det inte var farligt att åka spårvagn tillsammans med honom. Han var kemist och hade inte tillgång till ett svetsaggregat.

Jag blev bjuden på dans på Chalmers, jag blev en chalmersflamma, som var något som jag hade drömt om sedan jag var fem år. Den första melodin vi dansade till var ”Back to the Mountains”, en populär danslåt som berättade om studenten som lämnat hembygden för att plugga. Problemet var att tjejen i hembyn inte orkade vara tillsammans med en grabb, som ville bryta upp från jordbruket och efter studierna börja arbeta i en stor stad. Pojken förstod inte varför flickan klamrade sig fast i bygdegemenskapen och inte vågade ta klivet ut i världen. En annan melodi vi dansade till var ”Mona Lisa, Mona Lisa still I love you . . . ”

Jag hade gått i flickskola och där hörde det till att alla par skulle ha en dansmelodi gemensam. David begrep ingenting av detta. Han var bondpojken, som vågade ta steget ut i världen med Chalmers som språngbräda. En melodi betydde mycket litet för honom. När jag hittade en samlingsskiva med gamla danslåtar kända han igen stämningen i ”Back to the Mountains”. Davids ungdomssvärmeri hade inte förstått att för en chalmerist gällde det att inte missa någon tentamen. Om detta skedde, försvann genast det statliga studielånet. Hon hade en vårdag hittat en kille, som alla årets lördagar och onsdagar tänkte mer på kroppslig kärlek än på att plugga.

Det var mycket diskussioner om chalmeristerna var akademiker eller inte. Många hade gått på ett tekniskt gymnasium och aldrig behövt lära sig de tyska romantikernas dikter utantill. Jag blev mycket förvånad varje gång jag hörde Davids kamrater grymta om att det var finare med humaniora än teknik. Detta kunde jag aldrig hålla med om. Jag brukade hänvisa till chalmersspexen, som i många läkares ögon var roligare och mer laddade av kultur än de som då uppfördes i Lund. Här bland de blivande civilingenjörerna fanns den förfinade studentkulturen, som helt saknades på Göteborgs universitet.

Det var en upplevelse att som chalmersflamma få följa med på spexen på Stenhammarsalen. Det jag minns mest är Henrik8 med sångerna om de sex fruarna.

”Katarina, min fru med ditt käx
Och ditt tjat kan få mig att kräcks
Men nu vet jag hur käringar knäcks
I vårt gravkor skall strax ligga sex
Ja du skall dö!
Ja du skall dö!
Och på begravningsfesta
i lust och nöd
i lust och nöd
jag lovar älska den nästa.”

Nu har David och jag hållit ihop i knappt 60 år och vi skrattar fortfarande åt de gamla sångerna från spexen. Chalmeristerna tidning kommer ett par gånger om året. Jag brukar läsa ungefär hälften i den, men får jag inte veta om historierna om den fastsvetsade spårvagnen fortfarande berättas i Göteborg, hur spextraditionen har utvecklats sedan 1950-talet eller om man numera sjunger ”Chalmers flamma, du alltid är densamma . . ”. Melodin är kanske inte lika populär som för 60 år sedan. Då det var det mycket ovanligt att flickorna vågade söka till en teknisk högskola, där de riskerade att få höra att de borde medlemmar av Stora Teaterns balettkår eller söka till småskolärarseminariet i Skara.

Man behöver bara titta på omslagsbilden på chalmeristernas tidning och läsa de tio första sidorna för att inse att Göteborg inte är en sömnig håla med invånare, som bara drömmer om fornstora dagar med mängder av skeppsvarv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s