Aludden i Liljeholmen

Aludden i Liljeholmen

I Stockholm vid sjön Trekanten finns ett par gamla husgrunder, som för mer än hundra år sedan skapades av sten från provsprängningarna i Nobels nitroglycerinfabrik vid Vinterviken. Resterna av de gamla trädgårdarna berättar nu på våren att i husen bodde några, som gillade att plantera lökar och få uppleva att det blommade runt husknuten.

Området vid sjön Trekanten var för 110 år sedan inget trevligt bostadsområde. Sjövattnet var smutsigt på grund av utsläppen från de kemiska fabrikerna och det var ont om dricksvatten. Alla vid sjön kunde se Stockholms stads vattentorn på Nybohovsberget och uppleva hur Trekanten svämmade över när vattenreservoaren skulle tömmas och spolas ren. Då steg vattnet och de som bodde i träruckel vid strandkanten fick in det otrevliga sjövattnet i köket. Liljeholmen tillhörde då Brännkyrka kommun, en kommun med stora ekonomiska problem. Sockenstämman ansåg att det trots närheten skulle bli för dyrt att ansluta kåkarna i Liljeholmen till stadens vattenledningsnät.

Det jäste av oro bland folket och många män och ett litet antal kvinnor skrek efter revolution. De ville med brutala medel kämpa för rättvisa, frihet, bröd och dricksvatten. Andra var mer försiktiga och ville arbeta med demokratiska medel i de olika IOGT-föreningarna. Dessa förening kunde vid sina sammanträde få låna en lokal i Missionshuset strax intill Liljeholmens järnvägsstation.

Ungdomarna runt sjön Trekanten ville dansa och på somrarna ordande de utomhusdans på en av ängarna vid sjön. Då gnisslade de tongivande i IOGT-föreningarna med tänderna. I stadgarna för IOGT fanns en paragraf om att IOGT var en kristen organisation och biskoparna hade med skärpa präntat in i det svenska folket att dans var brott mot det sjätte budet ”Du skall icke begå äktenskapsbrott”.

Många kring sjön började tvivla på Gud och tyckte att kyrkan och de kristna hade för stor makt i samhället. Det borde finnas en mötesplats utan religiösa pekpinnar. Här skulle man diskutera rösträtten, fackföreningarna skulle få en mötesplats, här skulle det finnas ett bibliotek, här skulle ungdomarna kunna få dansa och på söndagarna skulle det anordnas sagostunder för barn. Kvinnorna skulle finnas med i verksamheten genom att skapa en syförening och sedan på en basar sälja det de hade gjort.

För att diskutera detta träffades några män en dag i början av seklet 1900 i ett hus vid Aludden. Planerna på ett Folkets hus började ta form. Hösten 1906 hade drömmen om Folkets hus gått i uppfyllelse och huset fylldes av verksamhet.

Det var dyrt att få allt att fungera i Folkets Hus. Männen i styrelsen fortsatta att träffas i köken vid Aludden för att förbereda styrelsemötena. Alla, som var medlemmar i en fackförening, skulle varje månad skänka en slant till husets underhåll. Nu startade häftiga gräl i köken. Det gällde inte om kommunalskatten skulle höjas för att få dricksvatten, utan om det var att bryta mot budet ”Du skall inga andra gudar hava jämte mig” att anordna sagostunder på högmässotid i Folkets Hus. Barnen fick under dessa samlingar lära sig att före kristendomen dyrkade folket i vårt land de manliga gudarna Oden och Tor och den fantastiska gudinnan Freja. Hon var en otrolig kvinna. Hon for runt i en stor vagn, som drogs av en grupp väldresserade katter. För flickor med drömmar om att få rösträtt och komma in i riksdagen blev hon en förebild.

Flera av de tongivande i de olika fackföreningarna var också medlemmar i svenska missionsförbundet och skickade sina barn till deras söndagsskola. För dessa män betydde gemenskapen i missionshuset mer än troheten mot arbetarrörelsen ideal. De valda att till mångas förtret att lämna facket och arbetarrörelsen gled över åt vänster.

Området runt Trekanten är idag ett vackert grönområde och Trekanten har renats och är nu godkänd som badsjö. Det är bara nu på vårens tid som husgrunderna syns ordentlig. De enda, som bryr sig om att spana in dem, är klottrarna. Här finns fria ytor som passar för deras konstnärliga skapande. Om någon månad kommer buskar att skymma muren och ingen ser klottret. Joggare, stavgångare och föräldrar med barnvagnar tänker sällan på att här har det bott folk, som kämpade för en bättre värld.

Det enda som finns kvar av rucklen vid strandkanten är några stenar från husgrunderna. Det går nätt och jämt att spana in dem under knäckepilarnas grenar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s