Vinterviken i vårsolens glans

Vinterviken i vårsolens glans

Jag har varit ute och njutit av vårsolen i mitt strövområde, som är Vinterviken i Hägersten. Jag hade med mig min stora och tunga kamera och den gjorde att jag inte kunde jogga fram genom det vårfagra landskapet. Nu ville jag fotografera utan att frysa om fingrarna. Redan nu i kväll är vintern tillbaka och det gällde ju att passa på att har roligt under en kamerapromenad.

Jag upplever omgivningen mycket mer intensivt när jag har kameran med mig. Jag vill fånga detaljer man inte tänker på, jag vill fundera på vad det är som händer just i det ögonblick jag knäpper bilden och jag vill ha innehållsrika bilder i min dator.

När jag kom ner till stranden insåg jag att jag borde haft brödkanter i min ficka. Gräsänder kom flaxande genom luften eller lufsande på marken för att tigga mat. När de insåg att jag inte tänkte slänga ut godis till dem fortsatte de att välja ut en eller flera partners för vårens kärleksäventyr. De brydde sig inte om att jag fotograferade hanarnas bekymmer med att välja och vraka bland de gråspräckliga honorna.
Gräsänderna uppförde sig på samma sätt som vi gjorde på skoldanserna i min ungdom. Några pojkar samlade en beundrande skara tjejer runt omkring sig. I denna skara kunde den mest framgångsrika tjejen fösa undan konkurrenterna om den läckre hanens gunst. Här bland änderna drevs den oönskade honan med kraftiga näbbhugg ut i vattnen där hon fick trösta sig med en stillsam och obesvarad flirt av en ensam sothönshane. Jag stod en stund och tittade på detta och förstod att de läckraste hanarna tyckte det var lagom att intensivt kurtisera två damer samtidigt. Vid hans sida fanns det några försiktiga grabbar, som var övertygade att det går att vänta tills den perfekta flickan passerar förbi.

I längden blev det tråkigt att titta på dessa kärlekslekar och jag fortsatte längs stranden. Till min stora förvåning låg en smutsig vit segelbåt förtöjd vid stranden. I oktober förra året fotograferade jag samma båt på samma ställe som nu. Det var något skimrande och samtidigt tragiskt över denna övergivna båt. Kanske var den stulen och tjuven inte ville ta ansvar för den. Kanske har ägaren tröttnat på att segla och bara förtöjt den vid ett träd i Vinterviken och sedan gått sin väg och försvunnit till en helt annan stadsdel eller till ett annat land. Det vilade något av stämningen från Per Anders Fogelströms roman ”Sommaren med Monika” över den övergivna båten.

Det är alltid mycket som förändras i naturen över en vinter. Det mest påfallande var att trädens rötter grävs sig ner i sprickorna på berget vid Rävudden och att stora stycken av berget rasat ner. Parkförvaltningen hade satt upp ett staket krig platsen för raset. Den rosa graniten glänste i solen. Jag stod en stund och funderade på hur jag skulle kunna hoppa över staketet och ta med mig en rosa granitbit hem. Den skulle göra sig i tillsammans med mina vita mårbackapelargonier. Staketet var så högt att jag inte vågade mig på försöket.

Tiden försvann och min lediga tid skulle strax ta slut. Innan jag steg på tunnelbanan vid Liljeholmen spanade jag in en ledig parkbänk i ett soligt läge. Här skulle jag äta upp den lilla matsäck jag hade med mig.

Jag såg en bänk, som ingen satt på. Jag gick dit och slog mig ner. Bredvid bänken stod ett par grabbar och drack öl direkt ur burken och på bänkarna intill satt deras kamrater. När gruppen såg min kamera reste sig alla upp, de hällde ut det som fanns kvar i ölburkarna på gräsmattan bakom bänkraden, fimpade sina cigaretter direkt i sanden under bänken och muttrade fram några mindre vänliga ord till mig. Då begrep jag. Jag hade satt mig på den bänk som A-laget mutat in som sitt revir. Antagligen trodde grabbarna att jag höll på att göra ett fotoreportage om de utslagnas Stockholm och publicera den i någon seniortidning. Det är inte första gången som folk har uppfattat mig som journalist när jag kommer klivande med min kamerautrustning.

Jag stoppade ner kameran i ryggsäcken och tog fram min mat. Då fick jag ett oväntat sällskap. En stor flock pilfinkarna slog sig ner bland cigarettfimparna vid mina fötter. De började ilsket pipa för att tala om att de ville ha brödkanter.

Min matsäck var inte av det slaget att den gick att använda som fågelmat. En företagsam pilfink började intensivt och pockande knacka på min fot. Då insåg jag att jag borde åka hem.

Nu vet jag bättre. Näste gång jag går ner till Vinterviken skall jag ha med mig rikligt med fågelmat.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s