Flyktingarna på Krim

Flyktingarna på Krim

Flyktingarna på Krim
Idag upplever många skräcken för den Ryske Björnen och om den tänker starta ett nytt krig i Europa. Runt omkring mig finns människor, vars föräldrar flydde undan Josef Stalins terror och som har hört otäcka historier om hur det var att tänka annorlunda under hans tid.

Den Ryske Björnen har funnits i flera hundra år. Han har velat förryska de länder, som erövrades under gångna sekel som Finland och Ukraina. Han kan ha hetat Nikolaus II eller Josef Stalin och han tålde inte att bli motsagd.

Det har funnits kvinnor som har trotsat den Ryske Björnen och högljutt talat om att det inte är en framkomlig väg att underkuva andra folk. En av dessa var kejsarinnan Maria Fjodorovna, som var gift med tsar Alexander III.

Maria Fjodorovna var en dansk prinsessa, som år 1866 gifte sig med den ryske tronföljaren. I samband med bröllopet konverterade hon till den rysk-ortodoxa kyrkan och bytte ut sitt danska namn Dagmar till det Maria Fjodorovna. Hon lärde sig snabbt ryska och gjorde sitt yttersta att övertyga sin make att det inte gick att lita på Tyskland samt att de europeiska staterna borde komma överens om att inte förklara varandra krig.

Det danska kungahuset saknade i mitten av 1800-talet tillgångar och den båda prinsessorna Dagmar och Alexandra fick som barn lära sig att sy sina egna kläder. Det var enklare att sy kjol och blus än en klänning med volanger. Detta var en tillgång för Alexandra vid det första mötet med sin blivande svärmor drottning Victoria av England och senare hennes liv som drottning bredvid Edvard VII. För Dagmar (Maria Fjodorovna) blev det annorlunda. Hon gled nästan omedelbart in i den ryska aristokratins begär efter lyx och smakfulla smycken och prydnadsföremål av Carl Fabergé.

Maria Fjodorovna var en sällskapsmänniska och kunde konsten att ordna glada och trevliga kalas också under de år då hon väntade barn. Staben av tjänstefolk i hovet var mycket stor och i de flesta rum och på de dukade middagsborden fanns det utsökt vackra ringklockor för att kalla på betjäningen.

Alexander III fick uppleva att missnöjet växte bland befolkningen. Många ropade efter förändringar i det politiska systemet. Tsaren blev rädd, men vågade inte förändra samhällssystemet. Hela hans familj fruktade att revolutionärer skulle bryta sig in deras hem för att plundra och mörda. Rädslan gjorde att tsarfamiljen flyttade ut till ett mindre slott på landet och att tsaren bara for in till Sankt Petersburg för att träffa regeringen.

Detta var ett hårt slag för Maria Fjodorovna. Nu var det bara på somrarna, när familjen flydde ut till sitt sommarslott Livadia på Krim, som hon levde upp. Här omgav familjen sig av osynliga livvakter och hit kom släktingar och danska vänner för att njuta av baden i Svarta Havet.
Tsarfamiljen brukade inte lämna Krim förrän sommaren led mot sitt slut. År 1894 blev tsaren sjuk och familjen stannade kvar hela hösten på Krim. Där de var som flyktingar i sitt eget land. Den 1 november dog tsaren och familjen flyttade tillbaka till Sankt Petersburg. Nu började ett nytt liv för Maria Fjodorovna. Hon var änketsaritsa och kunde säga vad hon tyckte och det var ganska mycket. Sonen Nikolaus II och hans tyskfödda hustru Alexandra var inte roade av sällskapsliv. Detta förde med sig att änkestaritsan hem i Sankt Petersburg blev en träffpunkt för liberalerna inom överklassen och hos henne möttes de utländska gäster. I hennes salonger diskuterades rysk inrikespolitik och hur man skulle kunna ändra statsskicket utan en blodig revolution och om tsarens politiska strävanden att förryska Finland och Ukraina inte på sikt skulle leda till oroligheter i dessa länder. Änketsaritsan kritiserade öppet sin svärdotter och hennes rådgivare den i hennes ögon obehaglige munken Rasputin.

Första världskriget bröt ut och detta var ett krig, som Ryssland var dåligt rustat för. De ryska trupperna saknade vapen och varma kläder. Många blev sårade och togs då in på tillfälliga krigssjukhus i Kiev. Här saknades det utbildad personal och änketsaritsan insåg att här kunde hon tillsammans med Röda Korset gripa in och övertala överklassens flickor att efter en månads utbildning ta hand om de sårade soldaterna.

Hösten 1916 reste änketsaritsan tillsammans med sin stab och sina tjänare till Kiev för att stötta Röda Korset. Hon hade märkt oro på gatorna i Sankt Petersburg. Kanske funderade hon på att efter fredsslutet flytta till sin syster Alexandra i England och kanske tänkte hon på att flytta hem till Danmark. I en stor flyttlåda packade hon ner värdeföremål och smycken. Dessa gick att sälja och hon skulle på så sätt inte behöva känna sig som en tiggare hos sina släktingar.

I februari året därpå bröt revolutionen ut. Änketsaritsan insåg genast att nu gällde det att fly innan det blev för sent. Hon och hela hennes sällskap bröt upp från Kiev och for till Krim. Nu kunde de inte disponera sommarslottet Livadia. Sonen hade fått ärva slottet och hade byggt om det till ett italienskt renässanspalats. I detta ståtliga hem hade hon aldrig varit välkommen. Någon i sällskapet hittade ett hotell som var villigt att ta emot flyktingarna. Härifrån skickades ett telegram till England. Svaret kom omgående. Den engelska flottan fanns i Bosporen och ett av deras fartyg skulle hämta flyktingarna.

Änketsaritsan kände sig trots kriget ganska nöjd med tillvaron. Hotellet lovade att bjuda på middag och hon bytte till den snyggaste klänningen han hade i bagaget, gick ut genom dörren och låste den ordentligt efter sig. Mitt under middagen hördes ett brak. Det var tjuvar, som tagit sig in i änketsaritsans rum och slängde ut den stora lådan med juveler och prydnadssaker genom fönstren. Ingen brydde sig om att jaga tjuvarna. Revolutionen hade kommit till Krim.

Nu var änketsaritsan och hennes stab förföljda och utblottade flyktingar på ett hotell. De hade tur, den engelska flottan kom fram innan revolutionärerna hittade dem och förde bort dem till en uppsamlingsplats bakom Uralbergen.

Änketsaritsan fick en fristad i Danmark, hennes tjänstestab spriddes över hela Västeuropa och Carl Fabargés smycken och prydnadssaker såldes eller gömdes undan på någon säker plats i Ryssland.

På 1920-talet upptäckte Rysslands ledare att sommarslottet Livadia var ett utmärkt sommarnöje. Krim blev sommarparadiset för den ryska revolutionens nya överklass och förblev så fram till år 1991. Detta år blev Ukraina självständigt. Krim blev en del av detta nya land och nu sökte sig semestersugna ryssar till andra badorter. Folket, som försörjt sig genom att betjäna den ryska eliten, blev arbetslösa.

Vad är det Vladimir Putin drömmer om? Är det att vrida klockan mer än hundra år tillbaka i tiden och få flytta in i ett sommarslott på Krim tillsammans med en stor flock lydiga tjänare? Önskar han sig en elegant ringklocka tillverkad av Carl Fabergé och med hjälp av den kan kalla på en lydig kammarsnärta, som villigt serverar te ur en elegant samovar?

Vad gör den Ryska Björnen efter folkomröstningen? Kommer den att kräva mer makt och inflytande för de ryska minoriteter som lever i Polen och de baltiska staterna? Eller kommer han att nöja sig med ett sommarparadis på Krim?

Ringklockan på bilden tillverkades av Carl Fabergé och såldes på en kvalitetsauktion i Schweiz år 1966. Ingen vet vem den ursprungliga ägaren var, kanske har den tillhört änketsaritsan Maria Fjodorovna och kommer från stöldgodset.

Bilden har jag hittat utställningskatalogen från utställningen om Carl Fabergé år 1997 på Nationalmuseum i Stockholm.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s