Altaret i Gustav Vasa Kyrka vid Odenplan

Altaret i Gustav Vasa Kyrka vid Odenplan

Det vilar en tyst oro över Stockholms gator just nu. Allt det som händer på Krim känns obehagligt nära och många äldre funderar på om det blir ett nytt världskrig. Jag upplevde detta mycket starkt i söndags, jag kunde inte koncentrera mig på min söndagsblogg. Nu är det natt och fullmånen skiner. Om ett par timmar dränks jag i vardagens alla bekymmer. Denna natt vill jag med hjälp av fantasins vingar uppleva söndagsfrid i en kyrka.

Trots att vi lever i ett sekulariserat land, där bara vart tredje barn döps, tassar många in i det fåtal kyrkor, som är öppna dagtid. Nu tonar Ibland orgelmusik ut i kyrkan. Det är tonarter i moll, det är Fastans psalmer som organisten spelar.

Fastan är ett ord, som har förlorat sin betydelse för de flesta svenskar. Söndagarna är en ledig dag med öppna affärer och hemma brummar både tvättmaskinen och dammsugaren. Ingen tänker på att de ofta kalla och blåsiga veckorna under vårvintern skall vara en förberedelse för att vara med om när Jesus korsfästes på Golgata. Det är denna tid, som kallas för Fastan och förr skulle söndagarna under denna del av kyrkoåret användas för bön och botgöring.

Denna vår ekar det dovt och hotfullt under några av Stockholms kyrkor. Det är inte ett dystert eko av skalvet i Jerusalem på den första Långfredagen som är anledningen till detta oväsen, utan sprängningarna för Citybanan. De stora ingreppen i berget under Gustav Vasa kyrka är klara, nu är det bara de mindre sprängningarna för väggar och tak i stationen som återstår.

Det har varit problem eftersom Gustav Vasa kyrka har darrat precis under det vackra altaret från början av 1700-talet. Det är ett altare som året om vill påminna kyrkobesökarna om Fastan och det som hände på den första Långfredagen. Altaret är vackert och samtidigt mycket skrämmande och ställer frågan varför Jesus blev korsfäst. Det är en konstskatt som är värt att bevaras till eftervärlden.

Det är en märklig upplevelse att komma in Gustav Vasa kyrka där altaret nu är omgärdat av en byggnadsställning och att genomskinlig plats skyddar konstverket. Nu upplever jag altarets mystik mer intensivt än tidigare. Krucifixets obehagliga detaljer har blivit diffusa medan inslagen från det antika Rom har blivit mer påtagliga. Idag är koret med trappan upp till det dunkla altaret och de svarta och guldprydda pelarna som skildring av fornkyrkans kamp mot kejsare Nero.

Det är en resa genom kristendomens historia att nu under fastan besöka Gustav Vasa kyrka. Bredvid vapenhuset finns en lekhörna för barn och här klingar orden från kapitel 10 i evangelium enligt Markus : ”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte. Guds rike hör sådana till.”

Att gå genom gången är att bli påmind om att vårt land var ett klassamhälle i början av 1900-talet. De förmögna kunde köpa en egen kyrkbänk med en låsbar dörr ut till gången. De hade alltid sittplats i kyrkan. De obemedlade fick många söndagar kämpa om bänkarna för allmänheten längst ner i kyrkan. Då var det få som ville inse att statskyrkan höll på att förlora sitt starka grepp över folket. Efter denna vandring är besökaren framme vid koret med det märkliga altaret. Då börjar en resa i vårt lands kyrkohistoria.

Altaret är ett verk av hovskulptören Buchard Precht, som gått i bildhuggarlära i Tyskland och som kallades in för planeringen av Stockholms nya slott. Tillsammans med Nikodemus Tessin den yngre gjorde han i slutet av 1680-talet en studieresa till Frankrike och Italien och vid hemkomsten utnämndes han till hovbildhuggare.

Buchard Precht besökte många kyrkor i Rom och blev inspirerad av Il Gesú, som tillhörde jesuiterna. Altaret var annorlunda än allt annat han hade sett. Från högaltaret utgick två rader av pelare, som sträckte sig snett mot varandra. Förnämt folk hade sina platser rakt framför altaret, medan de som satt vid sidorna bara kunde skymta högaltaret bakom pelarraderna. Över altaret hängde ett stort och detaljrikt krucifix.

Hemma i Sverige började Buchart Precht att intressera sig för kyrklig konst. När efter en brand det gamla altaret i Uppsala domkyrka skulle bytas ut mot ett nytt, blev det naturligt att be Buchart Precht ta sig an detta arbete. Tanken var att besökarna skulle få uppleva något av fornkyrkans två viktigaste platser Jerusalem och Rom. Till koret ledde en trappa, som skulle få kyrkobesökarna att minnas trappan upp till templet i Jerusalem.

Huvudmotivet i altartavlan är den korsfäste Jesus. Den diffusa bakgrunden är en målning, som förställer hur Rom såg ut i slutet av 1600-talet. Tanken var att kyrkobesökarna skulle uppfatta Rom som en helig stad fullt likvärdig med Jerusalem. Jerusalem tillhörde då det Osmanska Riket, vars huvudreligion var islam. Tempelberget var då den tredje viktigaste platsen heliga platsen för alla som var muhammedaner. Många kristna slutade att vallfärdas till Israel utan föredrog Rom med alla dess minnen från fornkyrkan.

I slutet av 1800-talet behövde domkyrkan i Uppsala renoveras. Den arkitekt, som fick i uppdrag att ansvara för detta arbete, var Helgo Zettervall. Det religiösa klimatet i vårt land var då helt annorlunda. Industrialismen hade fått fotfäste, folket lämnade landsbygden och flyttade in till industristäderna och i frikyrkokapellen samlades många till andakt. Det stora och för många skrämmande altaret i domkyrkan upplevdes som främmande. Helgo Zettervall ansåg att detta altare inte passade in i den domkyrka han ville skapa i Uppsala. Hans domkyrka skulle se ut som en fransk gotisk katedral med höga fönster, dagsljus som kom en från både norr och söder och ett kor, som skulle gudstjänstbesökarna att uppleva soluppgången. I denna miljö fanns det inte plats för Buchart Prechts altare.

Ingen visste vad man skulle göra av altaret tills Artur Hazelius föreslog att det skulle kunna förvaras i ett förråd på Skansen tills någon kyrka var villig att ta emot det som gåva.

Helgo Zettervalls önskan att flytta bort det anrika altaret väckte protester. Många kulturskribenter avsåg att arkitekten gjorde sig till tals för historieförfalskning när han ville byta ut svensk medeltid mot fransk gotik och stoppa undan Prechts altare i ett mörkt förråd.

Samtidigt som grälen om Uppsala domkyrka pågick togs ett beslut att bygga en kyrka i Vasastaden, som var ett område där stora hyreshus snabbt växte upp. Här, i denna nya stadsdel, skulle arvet från de fornstora dagarna på 1600-talet vara levande. Inspirationen hämtades från den italienska barocken. Kyrkan skulle vars stor och pampig, den skulle inge respekt och stora kolonner skulle skapa dramatik tack vare att pelarna skapade ett skuggspel på väggarna. Till denna nya kyrka, Gustav Vasa kyrka vid Odenplan, flyttades Prechts altare från det dystra förrådet på Skansen. Kyrkan invigdes år 1906 och rymmer 1500 personer.

Nu, när natten övergår i gryning, sitter jag och funderar på vilka som idag kommer att gå in i Gustav Vasa kyrka, slå sig ner på en bänk och försöka hitta frid i den stora helgedomen. Fastans budskap om den lidande Jesus kommer att kännas främmande. Jag skulle bli glad om någon började bläddra i en psalmbok och hittade psalmen 275, som författades under det socialt oroliga 1830-talet.

”Led, milda ljus, i dunkel, dimfylld värld,
led du mig fram.
Mörk natten är, långt från mitt hem min färd.
Led du mig fram.
Styr du min fot. Min fjärran framtids stig
jag vill ej se, ett steg är nog för mig.”

Bilden på altaret kommer från ett vykort.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s