Två övergivna torp i Skåne

Två övergivna torp i Skåne

Alla hus har en historia. De två skånska torpens tidigare öden och vilka som har ägt dem har jag försökt ta reda på. Vi köpte husen våren 1963 och behöll dem i ungefär 35 år.

I början av 1960-talet bodde vi i Landskrona, som då hade Sveriges sämsta luft. Barnen klarade inte av detta och för att undvika att de skulle bli sjuka av alla industriutsläpp köpte vi ett soldattorp, som var i stort behov av renovering. Vi var inte tillräckligt förmögna att rusta upp det ordentligt utan gjorde bara det allra nödvändigaste som att se över tak och skorstenar.

Det roliga med soldattorpet var att det låg ett litet och trevligt 1700-talshus, Johannas hus, på tomten. Den förre ägaren hade byggt till ett utedass och en vedbod, vilket förfulade det lilla huset. Den första ägaren var adelsflickan Johanna, som bodde här tillsammans med sin utomäktenskapliga dotter. Den dag, i slutet på 1800-talet, när Johannas pappa fick veta att dottern råkat i olycka, körde han ut henne från det ombonade hemmet i något av Skånes alla slott. För att Johanna skulle ha någonstans att ta vägen, köpte fadern ett litet jordstycke bredvid soldattorpet och lät flytta ett torp från sina egna marker. Torpet var så litet att det inte fanns plats för en vävstol och troligtvis försörjde sig Johanna genom att brodera bindmössor och knyppla spetsar till Frimurarordens paraduniformer.

Varken Johanna eller den indelte soldaten hade någon status i sin skånska by. Soldaten var en ekonomisk belastning för bygden och Johanna var den farliga kvinnan med det oäkta barnet. De två utstötta borde ha försökt hjälpa och stötta varandra, men detta klarade de aldrig av. De hade en gemensam brunn med bra dricksvatten. Torra somrar räckte vattnet nätt och jämt till och då ekade ursinniga skrik mellan hus. För att slippa se varandra slängde de ut allt skräp mitt på gårdsplanen för att skapa en trist mur mellan huset.

Den indelte soldatens pojkar bodde kvar hemma och de byggde ut huset med två rum och ett enkelt garage. De hade drömmar om en egen bil, som de kunde visa upp för de rika bönderna. Den dag då de hade råd att köpa en begagnad bil hade de flyttat till tätorten och kunde där njuta av rinnande vatten, badrum och sopnedkast.

Johannas dotter kämpade tappert i byskolan, hon var duktig och i de sena tonåren kom hon in på ett småskollärarseminarium. Efter sin examen sökte hon en plats långt bort från den skånska byn. Hon fick en liten tjänstebostad och Johanna flyttade till dottern och sålde det lilla huset. Den nye ägaren kom från en annan skånsk by och hade inte det bästa rykte. Han kallades aldrig för något annat än Påga-Per. Detta berodde på att han sålde utspädd sprit till de omyndiga pågarna. Denna typ av starkt kallades på den tiden för pågabrännvin.

Påga-Per tog alla tillfälliga arbeten inom jordbruket han kunde få. På varje gård frågade han om han kunde få ut en liten del av lönen i form av tomglas från Systembolaget. Gårdarnas husmödrar gillade detta, eftersom de slapp påminna männen i huset att ta med sig tomglasen när de for in till den närmaste tätorten för att handla och sälja överskottet av livsmedel.

Påga-Per hade motbok och hans ranson var två liter starkt varje månad. På en dold plats i huset hade han en märklig liten maskin, med vars hjälp han gjorde skruvkorkar till flaskor. En gång varje månad köpte han ut sin ranson, delade upp innehållet på sex tomma spritflaskor, fyllde på med brunnsvatten och satte på de nya korkarna. Ingen kunde se att de var förfalskade. På fredagskvällarna smög sig byns pågar upp till Johannas hus för att köpa starkt. För varje flaska betalade de tio kronor mer än det ordinarie priset. Byns mammor jublade. Det var bättre nykterhetsreklam med Pers pågabrännvin än en föreläsning på IOGT. Fylleslagsmålen blev mindre och byns pojkar orkade till och med följa med mamma till kyrkan på söndagsmorgonen.

Soldaten hade dött och en av sönerna tog över torpet. Han cyklade in till den växande tätorten och försörjde sig som byggnadsarbetare. Det var ständiga gräl mellan honom och Påga-Per. En gång hade soldatsönerna köpt sprit före lördagsdansen av Påga-Per. Nu skulle han bjuda laget runt. Så blev det inte. De blev utskrattade till och med av flickorna. På dansbanan bjöd man på riktig sprit, inte på det alkoholdoftande brunnsvattnet från Påga-Per. Efter detta fortsatte skräphögen att växa och blev över en meter hög.

I slutet på 1950-dog Påga-Per och en av den indelta soldatens söner köpte Johannas hus, som han funderade på att riva som hämnd för att Påga-Per lurat honom vid ett spritinköp. På Johannas lilla åkertäppa planterade han äppleträd och frukten sålde sedan hans hustru på lördagarna på tätortens grönsakstorg. Paret gnetade sig fram genom livet och orken blev sämre för varje år. Problemet i byn var att det inte fanns någon kommunal sophantering. Allt skräp grävdes ner i skogen och det fanns ingen skog till den lilla fastigheten. Nu växte sopberget och blev en skam i hela bygden. För att dölja något av skräpet planterade paret en rad almar längs tomtgränsen.

Vi köpte fastigheten våren 1963 och började röja bland soporna. Längst ner låg flera tomma bläckflaskor och vackra delar av trasiga porslinstallrikar. Jag sparade detta som ett minne av Johanna och hennes dotter, två kvinnor som tappert hade kämpat för att bli accepterade i en annan del av landet.

Åren gick, vi flyttade till Stockholm, barnen bildade egna familjer och det blev långt att åka till Skåne på sommarsemester. Jag hade md åren fått andra intressen och livet på landet utan rinnande vatten och en planterad granskog, som kröp längre in på knutarna, var inte längre lika lockande.

En höstsöndag för drygt tio år sedan ringde ägaren på bensinmacken och talade om att halva soldattorpet brunnit ner. Frivilliga brandkåren hade ryckt in och lyckats rädda Johannas hus. Polisen hade varit på brandplatsen och kunnat konstatera att en pyroman varit framme och tuttat på. Eftersom husen låg högt hade branden varit synlig i hela byn.

Pyromanen kunde alla knep. Han hade brutit sig in i garaget och startat med en liten eld vid väggen mot huset. Innan huset stod i lågor hade han hunnit försvinna ut på vägarna.
Vi tog ledigt en vecka och åkte till torpet och sorterade skräp och gjorde listor på allt som var förstört. Vi kontaktade försäkringsbolaget och en mäklare, som åtog sig att sälja torpet och Johannas hus som renoveringsobjekt. Köparen blev en dansk kulturarbetare, som hade för avsikt att bygga upp ett konstnärskollektiv på den skånska landsbygden.

Drömmen om ett semesterparadis för målare och musiker aldrig verklighet. Husen fick stå öde och äppelträdgården såg redan efter ett år ut som en snårskog, dit varje höst rådjur och vildsvin kom för att bråka om fallfrukten. Sedan kom almsjukan och de vackra träden dog och dansken brydde sig inte om att hugga ner dem.

En regnig sommardag för ett par år sedan var jag tillbaka till soldattorpet och Johannas hus. När jag såg förfallet längtade jag tillbaka till de år barnen sparkade boll på gräsmattan och jag höll mig i form genom att pumpa upp vatten från brunnen.

Bilden föreställer soldattorpet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s