Sven Lidman i Annedalskyrkan

Sven Lidman i Annedalskyrkan

Jag har vuxit upp i skuggan av Annedalskyrkan i Göteborg. Det var min pappas kyrka, här hade han blivit konfirmerad och i denna ödsliga katedral tjänstgjorde han som präst i ungefär halva sitt liv.

Kyrkan var enormt stor och den var aldrig fullsatt. Från orgeln dundrade det fram psalmer, men det var få som sjöng med. I koret hängde ett stort krucifix, som kunde svaja till när kyrkklockorna dånade till högmässa klockan 11 på förmiddagen. Då blev jag rädd för att det skulle trilla ner rakat över mig där jag satt i prästbänken och längtade efter att få komma ut och leka i Slottsskogen.

Jag var 18 år den första gången jag var med om att kyrkan var fullsatt. Det var vårvintern 1948 och författaren Sven Lidman hade fått tillstånd av biskopen att tala från predikstolen vid en kvällsandakt. Sven Lidman var då en känd författare, som efter en uppslitande skilsmässa år 1917 kämpat sig igenom en andlig kris, blivit kristen och blivit döpt i pingstvännernas kyrka, Rörstrandskyrkan, i Stockholm. Denna vårvinter hade det uppstått en djup spricka mellan Lewi Pethrus och Sven Lidman. Resultatet av detta bråk blev att Sven Lidman valde att lämna pingstkyrkan.

Sven Lidman hade blivit vegetarian och var övertygad om att ett överskott av vitamin C i kosten skulle hålla alla sjukdomar borta. Råa grönsaker var nyttigare än kokta och de enda dryckerna som man kunde dricka var nypressad apelsinsaft, sockerdricka och vatten.

Pappa och jag gick tillsammans till Annedalskyrkan. Mina äldre bröder bodde för tillfället inte hemma och mamma slet i köket med att riva morötter och kålrötter och att skiva vitkål. I en affär för färdiglagat hade hon köpt vegetariska biffar i svampsås, som hon nu värmde i ugnen.

Många kvinnor kämpade uppför backen till Annedalskyrkan för att lyssna på vad avfällingen Lidman hade att säga. Det var pingströrelsens frälsta kvinnor, kvinnor med en moderiktiga hattar på huvudet. Deras hattar var sydda så att det syntes på långt håll att de inte klippte håret utan hade det uppsatt i en sedesam knut eller en ful ”troende truls”. I kyrkan ställde många sig på rad vid prästbänken längst fram och hoppades att prästfamiljerna inte skulle infinna sig till denna ovanliga andaktstund. Deras önskan gick i uppfyllelse. Jag var ensam i prästbänken och när kyrkvaktmästaren kom och låste upp bänken blev trängsel stor i bänken.

Det var en märklig predikan, som var som en sommarstorm över ett salt hav. Sven Lidman anklagade Lewi Pethrus för att göra pingstkyrkan till ett affärsföretag, som ett religionens Epavaruhus. Då buade min granne i prästbänken och tog ett stadigt tag i sin hårknut så att den inte skulle lösas upp och det blonda och självlockiga håret falla ut som ett elegant draperi runt ansiktet.

Sven Lidmans röst tystnade och alla höll andan. Efter en kort och tyst bön började Sven Lidman skildra den ensamhet han upplevd alltsedan han var barn. Han hade alltid känt sig som en ensam gosse i en grotta. Det var i denna grotta han hade hittat sin Gud. När han sa detta suckade åhörarna av välbehag.

Efter det att psalmens sista toner klingat bort halvsprang jag hem för att hjälpa mamma att duka med det bäste porslinet att förvandla de hårdmanglade vita linneservetterna till solfjädrar. Nysilverbesticken plockades fram ur sina höljen av mörk flanell och de luktade svagt av putsmedel.

Sven Lidman kom och vi slog oss ner vid bordet och pappa läste en lång bordsbön. Jag bar in den första rätten, som var stuvade sparrisknoppar serverade i snäckskal. Pappa hälsade gästen välkommen och vi skålade i nypressad apelsinsaft. Sven Lidman stack ner gaffeln i snäckskalet och undrade hur länge sparrisknopparna hade kokat. När mamma sa att hon köpt en burk med konserverad sparris rynkade sven Lidman på näsan och sa att konservfabriken hade mördat alla vitaminerna. Nu ville han ha mer nypressad apelsinsaft för att vara säker på att inte bli dålig av metallburkens osynliga och farliga strålning. Jag förstod och rusade ut i köket och hittade ett par apelsiner i skafferiet och pressade dessa omedelbart.

Sven Lidman ratade de färdiga biffarna och tog rikligt för sig av de rårivna morötterna. Mellan tuggorna pratade han om konflikterna i Rörstrandskyrkan och att han hade mest lust att göra som Jesus en gång hade gjort. Han ville driva ut månglaren Lewi Pethrus ur Rörstandskyrkan, ut ur pingströrelsen stora tempel.

Middagen tog slut och Sven Lidman försvann ut genom dörren. Då började mamma gråta. Han hade inte sagt ett enda berömmande ord om hennes tappra försök att laga en vegetarisk middag med tre rätter. Pappa slog sig ner i sin stora fåtölj och tände en cigarr. Själv gick jag ut i köket och började plocka undan skal av morötter och kålrötter och de yttersta bladen av vitkålshuvudet. Då kom mamma tassande och tittade på den stora traven av apelsinskal, som låg på köksbordet.

”Vi borde nog skrapa ur de sista resterna och koka marmelad. Om grannarna ser att vi slänger detta tycker de att vi lever i sus och du, i lyx och överflöd.”

Jag suckade och sa att det var mörkt på bakgården. Ingen skulle lägga märke till vad jag slängde i soptunnan. Jag fick som jag ville, alla matrester hamnade i soptunnan.

Det gick ett par år. Plötsligt trillade det ner en häftad bok i vår brevlåda. Den kom från Sven Lidman och var ett tack till pappa för att han fått predika i Annedalskyrkan. Inte ett enda tackord för maten, vilken mamma tyckte var typiskt för den frälste överklassmannen Sven Lidman.

Boken pappa fick var Sven Lidmans självbiografi ”Gossen i grottan”. Han hämtade en kniv från kökslådan och började varsamt sprätta upp den. Då och du suckade han och undrade om Sven Lidman inte dyrkade sig själv i stället för Gud. Mamma grep tag i boken och började läsa. Hon skrek till och sa att detta var snusk. En religiös förkunnare fick inte skildra hur en mans könsorgan ser ut eller hur det var att som liten grabb i ett instängt dambadhus försöka komma underfund med hur mammas kropp såg ut innanför en baddräkt från sekelskiftet 1900.

Efter detta slog rädslan för syföreningstanterna klorna i mamma. Vad skulle de tycka om de kom hem och började bläddra i denna hemska bok med författarens alla funderingar på hur det var att mogna till man och uppleva att lusten kokade i bröstet? Hon tog boken och sålde den på ett antikvariat.

Jag minns detta varje gång jag köper färdigskuren sallad på i en specialdisk på ICA i Liljeholmen. Det enda jag saknar är rårivna kålrötter. När jag slevar för mig i en pappask minns jag hur mamma slet med att riva morötter till den otacksamme Sven Lidman. Då börjar jag fundera över vad det var i boken ”Gossen i Grottan” som gjorde mina föräldrar uppförda för mer än 60 år sedan. Jag beställde boken på stadsbiblioteket och märkte då att det var fler än jag som denna vårvinter har blivit intresserad av Sven Lidman. Nu har jag hunnit igenom halva boken och har blivit fascinerad över temat i Boken. Den ensamme överklasspojken Sven Lidman åker i en elegant tågkupé genom ett landskap, som föreställer hans liv. Grottan, ensamheten och svårigheter att hitta riktiga vänner finns hela tiden med på resan. I boken finns flera kapitel, som skulle kunna var skrivna idag. De handlar om hur det är att som barn bli medveten om sitt kön och en kroppslig längtan till det andra könet. Detta var på 1940-talet förbjudna tankar i barndomens Göteborg.

En tanke på “Sven Lidman i Annedalskyrkan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s