Hundskatteexpeditionen i Stockholms Stadshus

Hundskatteexpeditionen i Stockholms Stadshus

En sommardag I början av 1970-talet fick min dotter av grannarna på landeten hundvalp, som verkligen var en gatukorsning. Hon hade bakben som en tax, framben som en stövare, uppstående öron och en spiralformad svans. Av allt att döma var hennes pappa en västgöraspets och hon hade ärvt hans förmåga att valla. Allt skulle fösas in i vår trädgård, viket inte sopåkaren och brevbäraren alltid uppskattade. Hunden lyssnade på namnet Gullan när hon kom till oss och det namnet fick hon behålla.

Tillbaka till Stockholm skulle vi visa att vi var goda medborgare, som inte smet från att betala hundskatt. Min dotter och jag for till Stadshuset för att där meddela att vi blivit hundägare och ville ha ett hundskattemärke att sätta på Gullans halsband. En vänlig och mycket lång manlig vaktmästare visade oss vägen genom en dyster och fönsterlös korridor, som aldrig verkade ta slut. Halvvägs knackade vaktmästare på en dörr, en jäktad damröst sa att vi kunde stiga. Nu klev vi in i det underligaste rum vi hittills hade sett.
Takhöjden var ungefär två meter och vaktmästaren måste huka sig ner för att inte slå huvudet i lysröret. Mitt på golvet stod ett stort skrivbord och vid dessa satt två damer i långa kjolar. Det var varmt i rummet och fönstret ut mot gatan stod på glänt. Fönstret började i höjd med golvet och slutade strax under min midja.

Vaktmästaren frågade om vi hittade ut själva och det sa jag att vi gjorde. Nu fick jag fylla i ett kort med mitt namn och adress. Dottern kunde få göra detta, eftersom man måste vara myndig för att få förmånen att betala hundskatt. Efter detta skulle jag kryssa för en ruta för vilken ras Gullan tillhörde och om hon var registrerad som en renrasig vovve hos någon hunduppfödare. Det blev ett kryss på blandras.

”Oj då”, sa den ena av damerna. ”Modigt med en blandrasjycke i det förnäma Mälarhöjden! Här skall man ha boxer eller tax, ju dyrare valp desto bättre!”

Efter detta fick vi en utförlig beskrivning om hur det i fortsättningen skulle gå till att betala hundskatt. Varje år i januari skickades det ut ett inbetalningskort med posten. Vi kunde antingen betala via postgirot eller komma upp på expeditionen och betala skatten, som var 100 kronor. De, som inte betalade i tid, fick ett påminnelsekort och om de inte omedelbart betalade höjdes skatten.

Min dotter gick på mellanstadiet och det fanns flera mycket modemedvetna flickor i hennes klass. Ibland var det kortast tänkbara kjol som gällde och ibland skulle kjolen nå ända ner till gatan. Hon tittade förvånat på de långa kjolarna och frågade om modet höll på att svänga. Då skrattade damerna så det ekade i hela rummet.

”Långlångt så att inte grabbarna vid korvkiosken tvärs över gatan skall spana in våra ben och komma med dumma kommentarer. Fönstret sitter så dumt att vi får dagsljus på benen men inte på arbetsbordet. Dessutom är det otätt och när nordanvinden ligger på känns det som om alla papper vill fladdra bort.”

Det blev en tradition i familjen att vi varje år i början av januari åkte in till Stadshuset och betalade hundskatten. På bordet stod två stora kortlådor, en för de som hade betalat och en för de som dröjt med betalningen. En dag fick vi en redogörelse för hur registret fungerade. Det var ett hålkortssystem och man kunde köra in en sticka genom olika hål och på så sätt få fram hur många hundar det fanns av olika raser och sedan se efter var hundägarna bodde. De flesta blandrashundarna levde i Vällingby och på Östermalm var hundrasen pekingese vanlig.

Min son var politiskt intresserad och ville veta hur hundskatten användes. Var det öronmärkta pengar till gatustädning, vilket verkligen skulle behövas så mycket hundbajs det låg i Kungsträdgården. Damerna skakade på huvudet och sa att pengarna försvann in i kommunens svarta hål av dålig ekonomi. En av damerna tyckte att en del av pengarna borde gå till att se över fönstren i deras arbetsrum. Nu drog det så hemskt att de ibland på vintern måste svepa in benen i en tjock filt för att inte huttra av köld.

Efter varje årligt besök hos de vänliga hundskattedamerna brukade vi spana in deras fönster och vinka åt deras kjolklädda ben, som ibland skymtade fram.

En jul läste jag en bok om livet i Spånga innan området blev en del av Stockholms stad år 1949. I slutet på 1800-talet var det inte ovanligt att både mor och barn dog vid förlossningen. På den tiden hjälpte grannfruarna varandra och de sämst ställda kvinnorna eller de ogifta gravida flickorna, de obemärkta, fick ingen hjälp alls. Den spirande och socialistiska kvinnorörelsen gjorde sig påmind och påpekade för den mycket konservativa kommunledningen att socknen behövde anställa en utbildad barnmorska.

Det blev en häftig debatt i sockenstugan. Till slut kunde alla enas om att införa en hundskatt och de pengar, som flöt in skulle gå till barnmorskan lön. Detta var en historia, som jag berättade för Stadshusets hundskattedamer och vi skrattade glatt åt beslutet och konstaterade att tiderna blivit bättre sedan sekelskiftet 1900.

Vår hund Gullan dog och jag skickade ett meddelande om detta till hundskatteenheten i Stadshuset. Jag borde ha gått dit med en blomma och tackat för alla åren med trevliga pratstunder. Tomheten efter en trogen promenadkamrat gjorde att jag inte kom mig för att göra detta.

Igår i snålblåsten for jag in till Stadshuset och lyckades hitta det märkliga fönstret till den numera nedlagda hundskatteexpeditionen. Det satt en vit gardin i fönstret och det märktes att fasaden hade reparerats och att fönstren hade tätats. Det skulle vara roligt få traska i den mörka korridoren och få veta hur man nu använder rummet. Hundskatten är ju sedan länge avskaffad.

Bilden föreställer fönstret till hundskatteexpeditionen och är taget från cykelbanan, som inte fanns under de år jag var hundägare.

One thought on “Hundskatteexpeditionen i Stockholms Stadshus

  1. Ha, ha. Underbar historia. Nog skulle det behövas en hundskatt eller någon annan skatt för att betala barnmorskelöner även idag. Tillgången på barnmorskor verkar ju även nu vara klen. Igår blev jag erbjuden att köpa en hundvalp av en uteliggare i Paris. Jag avböjde och tror inte att ett sådant inköp skulle gynna barnmorskorna i Stockholm.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s