Jag upplever att jag sedan min make David för fem år sedan drabbades av stroke har svårt att leva utan mitt gym, House of Shapes, på Hornsgatan i Stockholm. Här kommer jag in i en frisk värd, ingen gnäller över att det inte går att nå husläkaren per telefon eller att leveransen av vuxenblöjor inte fungerar. I stället har jag fått höra småbarnsföräldrar beklaga sig över att det enda som deras telningar äter är chips och hamburgare från McDonalds eller hur vältrimmade tjejer i 50-årsåldern gnyr över det jobbigt det är med Windows8.

En anledning till att jag är en flitig besökare på gymet är att jag måste hålla mig i form för att klara av att vara anhörigvårdare. Vi har hemtjänst ett par gånger varje dag, men mellan passen måste jag bland annat hjälpa David på toaletten, stödja honom när han skall gå nedför yttertrappan och ta på honom rena blöjbyxor, kläder och skor. För att klara det sista ställer jag mig på knä på golvet.

Jag får ofta av mina jämnåriga höra att de har stora svårigheter att ta upp posten, som trillar ner ur brevlådan. De sätter kassar under brevlådan för att slippa böja sig ner och om denna påse går sönder kan det bli katastrof med ett berg av räkningar, tidningar och reklam precis innanför ytterdörren. Här är risken att snubbla stor. Jag brukar fråga varför de inte tränar att gå ner på knä. Jag brukar mötas av oförstående blickar. Många av mina jämnåriga går inte hemma i kläder, som gör att de kan röra på sig ordentligt. Någon kan utan förvarning komma på besök och då tycka att tanten är konstig som har på sig ett par träningsbyxor. Att gå ner på knä är heller inga övningar som förekommer i den vanliga seniorgymnastiken.

Jag har upplevt att det går lättare att träna smidiga knäfall på gymet än hemma. Detta beror inte på kläderna eller på att golvet är strävare på gymet än hemma utan på de uppmuntrande ord jag får av alla om finns i närheten. Jag har hört att på flera av Stockholms gym slänger läckra grabbar och tjejer ur sig försmädliga ord till de gråhårstanter, som vågar ta steget in i det fräscha gängets högtidssalar. På mitt gym är det precis tvärt om. Alla seniorer möts med stor värme.

Att gå ner på knä utan att behöva ta stöd på en stol är inga svårigheter och inte heller att göra armhävningar i knästående ställning. Problemen börjar när jag skall upp från golvet. På gymet klarar jag av att resa mig upp utan att ta stöd i golvet men den ena handen, men hemma i köket är detta omöjligt. Här måste den högra handen lätt skjuta på för att jag skall komma upp. Hemma är det ingen som bryr sig om jag kommer upp från golvet på ett elegant sätt, medan på gymet finns det alltid finns glada ögon som spanar på vad tanten har för sig. Flera tjejer har kommit fram och sagt till mig att deras mormödrar inte klarar sig av att resa sig upp från golvet på det smidiga sätt som jag gör.

Jag har fått flera vänner på gymet, viket är mycket uppiggande. Den sista i denna långa rad är Mehrangiz Shahnavazis, som alltid säger några uppmuntrande ord till mig. Det är denna trevliga tjej, som har tagit de sista bilderna på mig. Hon brukar säga att jag är en förebild för hela gymet.

En annan övning jag gör bättre på gymet än hemma är att låta en stor boll ligga under svankryggen och sedan med en tyngd på magen resa sig upp i sittande ställning. Jag brukar avsluta ett pass på gymet med dessa övningar, som gör att jag har lättare att resa mig upp ur sängen. Ibland plågas David nattetid av mardrömmar och då måste jag snabbt komma ur sängen och detta utan att trassla in benen i täcket och snubbla på mina egna sömniga fötter. David behöver få höra lugnande och tröstande ord från mig för att kunna somna om. Tyvärr är det ganska vanligt att anhörigvårdaren nattetid snavar på sängkanten och bryter lårbenshalsen. Jag har beslutat mig för att detta inte får hända mig.

Mehrangiz och jag pratar mest om hur man tränar på ett trevligt sätt, det roliga i att hålla sig i form och också om hur det är att vara turist i Italien. Vi älskar båda ön Capri och jag skall nästa gång vi möts på gymet tipsa Mehrangiz om den långa trappan från hamnen upp till toppen på ön. Trappstegen är ojämna och de sista trappstegen känns tunga. Trappan slingrar sig genom en skyddad skog i vilken det i mer än hundra år har varit förbjudet att fånga fåglar på klibbiga stickor. Svenska koltrastar på vintersemester på Capri har tidigare råkat ur för detta och slutat sina dagar på en middagstallrik.

Det är stimulerande att umgås med Mehrangiz på gymet. Tack vare henne har jag plockat fram mina gamla böcker i italienska och medan jag väntar på att hemtjänst skall komma börjat nöta in italienska glosor.

Jag önskar, jag önskar att en gång till i livet en vårdag få gå trappan upp från hamnen på Capri upp till Axel Munthes villa San Michele och vid varje steg uppåt kunna få njuta av fågelsång.

Bilden har Mehrangiz tagit. Jag var så trött i slutet av passet att jag inte orkade räta på ryggen ordentligt.