Annedals förste kyrkoherde Albin Holm

Annedals förste kyrkoherde Albin Holm

Jag har fått ett par mail med frågor om Albin Holm. Det enda jag minns av honom är hans pampiga begravningståg, som var så långt att det räckte från Linnéplatsen ner till Viktoriaskolan. Hans minne lever kvar i den lilla gatan Albinbacken och församlingens seniorgrupp Albin. Som träffas i församlingssalen i Annedalskyrkan. Den har som sitt kännetecken en kanelbulle, vilket jag tycker är en bra symbol för det diakonala arbete, som Albin Holm byggde upp i församlingen. Det enda jag minns av denne kyrkoherde är hans jordfästning.

Juli månad år 1935 blev i Göteborg en annorlunda sommarmånad. Jag var fem år och gillade att slippa vara i den lantgård, som min familj alltid hyrde sommartid. Nu åkte vi in till Göteborg redan dagen innan Albin Holms jordfästning. Det skulle bli stor begravning i Annedalskyrkan och pappa skulle sjunga begravningsmässan.

Värmen hade kommit och lindarna på Linnégatan blommade. Mamma följde inte med till kyrkan eftersom hon inte kunde hitta någon som kunde ta hand om mig och min fem år äldre bror Staffan. En annan anledning var att hon saknade sorgkläder för sommarbruk och hon ansåg inte att hon hade tid att sy en svart bomullsklänning. Min äldste bror Lars gick på latinläroverket och alla var övertygade om att han skulle gå i sin pappas fotspår och bli präst. I koret skulle det finnas en hedersvakt av unga kyrkliga pojkar och Lars hörde till denna utvalda skara.

Lars hade inte blivit konfirmerad och hade ännu inte fått sin första svarta kostym. När pappa fick veta att Lars kulle ingå i hedersvakten ringde han till den skräddare, som hade specialiserat sig på prästdräkter. Kanske fanns det i förrådet en svart kostym, som ingen hade hämtat ut. Pappa hade tur, det fanns en kostym i Lars storlek. Mamma kunde komma och hämta den på morgonen och samtidigt sätta in en väska med Lars vanliga kläder. Direkt efter jordfästningen skulle Lars gå in till skräddaren och klä om till vanliga kläder. Då skulle han betala hyran, som var tio kronor. Detta tyckte mamma var dyrt.

Staffan skrek av ursinne för att han inte fick vara med på jordfästningen och mamma rusade ut till godisaffären och köpte mängder av choklad till honom, som han omedelbart mumsade i sig. Nu njöt jag av tillvaron. Jag kunde stå ensam och utan risk att bli nedknuffad på en pall vid hörnfönster mitt emot Linnékyrkan och spana in hela begravningsprocessionen. Kistan låg på en öppen vagn, som drog av två kraftiga hästar, som denna dag svettades under stora svarta schabrak. Sedan kom spårvägens musikkår, som spelade en sorgmarsch. Efter detta kom åtta hästdragna vagnar med alla blommor och kransar. Kransarnas vita band med guldskrift glänste i solen och hela Linnégatan fylldes av doft från luktärter och vissnade rosor. Sedan följde de anhörigas hästdragna vagnar och slutligen en rad taxibilar. I den första taxin satt pappa tillsammans med Lars och flera av de andra pojkarna från hedersvakten. Sist kom stora delar församlingen tågande med tanterna från de tre syföreningarna i spetsen.

Det var otroligt många som lämnade sina sommarstugor för att kunna ta ett sista farväl av denne skånske präst, som i början av seklet 1900 i Svalöv gjort sig känd för att låta den spirande arbetarrörelsen få hålla sina möten i prästgårdens trädgård. Detta hade inte biskopen gillat, eftersom han ansåg att socialdemokraterna var en samling människor, som förnekade Gud och dyrkade Carl Marx. Av vad jag hörde kallade områdets ledande socialdemokrater Albin Holm till att provpredika i församlingen. När det gällde prästval hade kvinnorna rösträtt och för att Albin Holm säkert skulle få många röster flyttade de ogifta fabriksarbetarna hem till någon bekant i Gamla Annedal och kunde på så sätt rösta fram Albin Holm. Någon månad efter prästvalet flyttade de tillbaka till sin ordinarie adress.

I början av 1900-talet hade kyrkan hand om delar av fattigvården och det gällde för kyrkoherden att se till att det fanns pengar för denna verksamhet. I de mest konservativa församlingarna i Göteborgs stift saknades ett diakonalt arbete och i dessa församlingar hade änkorna det mycket svårt. Albin Holm startade nu en syförening, som leddes av några av församlingens tongivande damer. Därefter försökte han sig på ungdomsverksamhet, som enbart bestod i att varannan söndag efter aftonsången få lyssna på en tråkig predikan.

Så småningom kunde Alvin Holm samla sina forna konfirmander till möten på torsdagskvällarna. Här bildades Annadels kyrkliga ungdomsförbund, AKUF. På deras program stod bibelstudier, som leddes av Elin, och en missionskrets. Församlingens pojkar tyckte mötena var tråkiga och redan efter två år fanns det inte en enda pojke med i de båda grupperna. Den dag då Albin Holm jordfästes var medelåldern i AKUF 40 år och det var inte tal om att föryngra gruppen.

Albin Holm tyckte om att predika och hans hade en helt annan predikostil än Göteborgs andra präster. Det var arbetets söner och döttrar som kom från Masthugget, Majorna och Haga. Mamma brukade säga att det var kvinnorna i hattar från Grand Bazar som drogs till Albin Holm medan tanterna med svarta kyrksjalar sökte sig till Vasakyrkan.

Albin Holm lät syföreningarna klara sig själva och kom bara på besök ett par gånger om året. Då höll han en predikan och dessa sammankomster kallades för trådlöst. Inget slammer av saxar fick förekomma och efter predikan serverades den kaffe och kanelbulle. Då strömmade folk till församlingshemmet. Många av de tillfälliga gästerna slumrade sig igenom predikan och vaknade först när de kände doften av nykokt kaffe och hörde slamret av koppar. De handfasta tanterna brukade när trådlöst var slut ställa sig i ytterdörren och be snyltgästerna om en slant till de nödlidande i församlingen. De allra flesta la en slant i tanternas insamlingsbössa.

Ett par år innan Alvin Holm dog uppstod ett häftigt gräl mellan honom och den andre prästen i församlingen. En halvtimme innan söndagens aftonsång låstes den stora kyrkporten upp. Då brukade två tanter i slitna kläder komma intassande och sätta sig längst ner. De började småprata och ibland började de fnissa. Vaktmästaren tyckte att detta inte gick för sig och försökte en söndag fösa ut tanterna. Då blev en av dem sur och undrade om Gud verkligen hörde allt som sas i kyrkan. De hade vuxit upp i samma by i Bohuslän och arbetade nu som hembiträden i Göteborg. De hade sin sovplats i köket och hade inga möjligheter att träffa gamla skolkamrater. På eftermiddagarna hed de ledigt och den enda plats om var öppen var kyrkan. Här kunde i lugn och ro sitta och minnas sina ungdomsår.

Kyrkvaktmästaren blev villrådig och frågade Albin Holm hur han skulle göra.
”Tanterna skall sitta kvar och säg till dem att de sätter sig på den främsta bänken när det ringer in. Gud blir inte sårad av att kyrkan är en mötesplats med stillsamt småprat.”

Detta var ett djärvt uttalande av en präst, som stod med den ena foten inne i arbetarrörelsen. Alla undrade om biskopen skulle ingripa och be tanterna hålla tyst. Biskopen kom aldrig på ett oväntat besök vid aftonsången. Däremot kom andra hembiträden, som i Annedalskyrkan hoppades hitta gamla skolkamrater.

Efter Albin Holms bortgång förändrades tiderna snabbt. Arbetslösheten hade blivit ett gissel och folk hade inte längre råd att hålla sig med hembiträden. Några försvann till sin hemby och andra trängde ihop sig i en liten och skamfilad lägenhet på Nilssonsberg. Aftonsången i Annedalskyrkan var inte längre deras samlingsplats.

De arbetslösa hembiträdena tog alla städarbeten de kunde få. Ibland sökte de sig till diakonissans expedition och bad om en slant för att klara livets nödtorft. Jag skymtade dessa kvinnor ett par gånger när jag följde med mamma till församlingshemmet för ett tillfälligt möte med några syföreningstanter. Diakonissan sparade all kaffesump och när dessa kvinnor kom fick de en kopp med sumpkaffe och en liten skiva vetebröd. En av de mest tongivande i den förnämsta syföreningen hade med stöd av Albin Holm drivit igenom ett avtal med Olof Asklunds bageri att kantstött och osäljbart vetebröd kunde lämnas till församlingshemmet.

Tiderna har verkligen förändrats. Idag är det bryggkaffe och nybakade kanelbullar som gäller när gemenskapshetsträffen Albin samlas i Annedalskyrkan varannan torsdag.

Bilden på kanelbullarna är hämtade från Annedals församlings hemsida

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s