För fyra år sedan skrev jag en serie bloggar om mina minnen från april 1940 i Göteborg. Då försvann jag i mängden av alla historiker, som skrev om hur det gick till när tyska trupper marscherade in i Danmark och Norge. Nu är det annorlunda. Jag har fått många vänner i Göteborg och flera av dessa vill att jag berättar mer om min uppväxttid som mörkhårig prästunge än vad jag redan har gjort. Nu har jag plockat fram mina gamla bloggar och delvis skrivit om dem och de kommer att gå som serie. Jag är bättre påläst nu än för fyra år sedan. Detta känns som en trygghet att veta att det jag minns har hänt i verkligheten.

Kriget fanns i slutet av år 1939 obehagligt nära. Jag gick i de förberedande klasserna i en privat flickskola vid Bellmansgatan och hade skolkamrater, vars äldre bröder hade anmält sig som frivilliga till det finska vinterkriget. Dessa flickor kände sig som hjältinnor och såg ner på mig, som inte kom från militärsläkt. De pratade alltid om hur svårt de finska soldaterna hade det i snön och vinterkylan. Det var mycket som alla på hemmaplan kunde hjälpa till med.

Den finska armén saknade material och i Göteborg startade kyrkoherde Isaac Béen en insamling för inköp av jaktflygplan som en gåva till Finland. Jag minns att det begärdes av mig att jag skulle lägga halva min veckopeng i en av dessa insamlingsbössor. Nu har jag på nätet sett att resultatet av insamlingen blev 7 miljoner kronor.

Vi bodde i stenhuset Linnégatan 40, som låg mitt emot Linneakyrkan. Husets ägare bodde i översta våningen. Han var gift med en tyska och hade på sitt skrivbord ett standar med nazistfanan och ett signerat fotografi av Adolf Hitler. Jag hade en gång fått följa med mamma och betala hyran och då blev jag oerhörd rädd för allt som fanns i rummet. Husets ägare blängde på mitt svarta och stripiga ord sa något om att jag inte var renrasig och att jag hörde till det judiska avskummet. Då begrep jag ingenting. Jag vågade inte fråga mamma. När vi kom hem igen gömde jag mig bakom pappas svarta prästkappa och grät ut min rädsla.

Februari år 1940 var en kall månad. Skolarna var stängda, eftersom det saknades ved och koks att värma upp dem. Jag och ett par blonda barn i huset åkte skidor på den lilla gräsmattan utanför huset. Vi hade fått tillstånd av husägaren att åka skidor där under förutsättning att vi lekte finska vinterkriget. Solen sken, det var kallt och efter en liten stund var jag den enda som fortfarande kämpade i det korta skidspåret. De andra barnen tyckte det var tråkigt och de smet in och satte sig och bläddrade i en sagobok. Själv njöt jag av solen och friheten över att få slippa höra mamma tjata om katekesen och syndabekännelsen.

Kriget var också nära på ett helt annat sätt. Min morbror var präst i Hagens kapell och runt kapellet bodde de militärer, som tjänstgjorde på Oscar II´s fort. Han brukade komma hem till oss på måndagarna och diskutera Sveriges sjöförsvar med min äldste bror Lars. Jag brukade få sitta på en pall och lyssna på samtalen, som ibland kunde övergå i politiska gräl. Lars hade gått med i Folkpartiets ungdomsförbund och han avskydde allt vad nazismen stod för. Min morbror var fascinerad av nazismen och var övertygad om att Tyskland utan besvär skulle kunna invadera England. Lars ville inte hålla med om detta. Han beundrade Englands dåvarande marinminister Winston Churchill.

En dag i början av vårterminen 1940 fick vi en märklig hemläxa. Vår feta fröken tog en skrivbok och plockade varsamt ut det ena bladet efter det andra. Vi skulle leta reda på de tidningar, som våra föräldrar läste. Hemma skulle vi skriva upp namnen på dem. Vi skulle ta med tidningar, som inte kom varje dag som Husmodern och Allers.

Detta var en uppgift jag tyckte var roligt. Tyst tassade jag runt i lägenheten och hittade fem olika tidningar med mer eller mindre krångliga namn. Jag fick aldrig ha mina pennor ifred, så jag gjorde något förbjudet och började rota i Lars skrivbordslådor. Här hittade jag två nyvässade pennor och först nu kunde jag börja skriva. De krångligaste namnen skrev jag först. Det blev Ignis – tidskrift för eldbegängelsespörsmål, Göteborgs Handels-och Sjöfartstidning, Vår Lösen, Stiftskrönikan och Husmodern, som var den enda tidningen jag brukade hitta något trevligt att läsa. Vad som menades med eldbegängelsespörsmål hade jag ingen aning om och denna eftermiddag hade jag ingen att fråga.

Fröken bad veckans ordningsman att smala ihop lapparna och hon läste noga igenom alla. Hon tittade skarp över klassen och försökte förgäves fånga min blick. Tydligen hade jag skrivit något som hon ogillade, men jag förstod inte vad det kunde vara.

”Jaså, Carin”, sa hon skarpt. ”Din pappa är präst och tror inte på uppståndelsen. Inte så konstigt, ni låtsas ju bara vara kristna trots att ni ju är svarthåriga judar.”

Jag begrep ingenting och beslöt mig för att inte fråga hemma vad fröken menade. Först efter kriget fick jag veta att detta var en åsiktsregistrering för att lista ut vilka som läste Norrskensflamman eller Ture Nermans tidning Trots Allt!

Min pappa var som präst ganska ensam om att anse att det enda värdiga sätt att ta hand om en död människa var att bränna kroppen och att sedan jordfästa askan i en urna. Senare berättade han att många undrade om han verkligen trodde på uppståndelsen. Som svar på detta brukade pappa säga att för Gud är ingenting omöjligt. Hela kroppen fanns ju i askan och om Gud lät sin andedräkt svepa över urnan skulle den gå sönder och ut den skulle en ung och vacker människa komma ur. Det var långt ifrån alla som ville acceptera dessa tankar.

Bilden på finska soldater under vinterkriget har jag hittat i boken ”Andra världskriget i bilder” med text av David Boyle