Göteborg omsdagen den 10 april 1940 – ransonering på socker

Göteborg omsdagen den 10 april 1940 – ransonering på socker

Familjens enda och ganska dåliga radio stod i min bror Lars lilla sovbås. Hela familjen hade haft svårt att sova på natten, eftersom alla låg vakna och funderade över om den tyska flottan tänkte slå till mot Göteborg. Min mamma var mycket nervös, när hon på morgonen tassade in i Lars rum. Morgonens stora nyhet handlade inte om kriget. Det hade under natten införts ransonering på socker.

Mamma tog på sig sina varmaste kläder och följde mig till skolan. Hon skulle sedan fortsätta till Kungsportsavenyn. Mamma ville vara bland de första, som hämtade ut ransoneringskorten på Kristidsnämnden i Gamla Högskolans anrika lokaler . Det gällde att så snabbt som möjligt kunna handla socker. Mamma hade anat sig till att det skulle bli sockerransonering. Under de sista veckorna hade det varit svårt att hitta socker i speceriaffärerna.

Det tog mig drygt tio minuter att gå till skolan. Alltså måste jag gå hem och äta på frukostrasten och fick under inga villkor ta med mig smörgåsar och äta dem tillsammans med kamraterna i skolans frukostrum. Vägen till och från skolan var spännande, eftersom det brukade stå några enstaka bilar parkerade på Sprängkullsgatan och på Skanstorget fanns det en liten inhägnad för bryggeriernas stora hästar.

När jag kom hem på frukostrasten denna dag, höll mamma på att plocka upp livsmedel ur sin stora korg. Hon hade frysande stått först i kön för att få ut sockerkorten. Efter detta hade hon ilat till speceriaffären i vårt hus och köpt ut hela sockerransonen. Samtidigt hade hon passat på att hamstra sådant, som hon trodde att vi skulle behöva de närmaste åren. På köksbordet trängdes nu sockerpaket, bakpulver, hårt bröd, salt, kryddpeppar, tomatketchup, vetekli och mycket annat. Sedan hade hon varit i fiskaffären och köpt upp et lager med fiskbullar och där upptäckt att fiskhandlaren hade infört sin egen ransonering. Varje kund fick bara köpa två burkar med Gustav V´s sardiner. Jag spärrade upp ögonen, eftersom jag aldrig tidigare hade sett mer än en flaska ketchup i vårt kök. Nu stod det tre stycken på en rad. Lars hade redan öppnat en flaska och brett ett tjockt lager av det trögflytande, mörkröda och doftande innehållet på en limpskiva. Utan att fråga öppnade jag ett paket med hårt bråd och tog fram en skiva, som jag kletade full med ketchup. Det var en otrolig upplevelse att äta kalasmat en vanlig vardag.

Tomatketchup var lyxmat. Den var en av ingredienserna i det klassiska smörgåsbordets korvlåda. Vi åt bara denna maträtt på jularna eller som rester efter en herrmiddag med pappas gamla studentkamrater. Då dög bara det allra bästa. Denna frukost vilade det plötsligt kalasstämning vid köksbordet. Jag åt, njöt och glömde bort att det var krig och att Hitlers trupper när som helst kunde komma marscherande på Linnégatan.

Mamma var på språng ut igen. Nu skulle hon gå på jakt efter Olof Asklunds skorpor, nålar av olika slag, sytråd och stoppgarn. Lars tittade vädjande på henne och undrade om hon inte kunde köpa blyertspennor. Det skulle kanske bli ransoneringskort på detta.

Mamma och jag kom samtidigt hem. Skorporna var slut och allt annat hade hon fått tag på. I pappershandeln var det som i fiskaffären, varje kund fick bara köpa fem blyertspennor. Mamma fördelade dem rättvist, mina bröder fick två och jag fick en. För att vara säker på att inte någon av bröderna i ett obevakat ögonblick tog den vässade jag den ordentligt och sedan stoppade jag den i munnen och tuggade energiskt i knappt en minut. Pennan såg efter detta så oaptitlig ut att ingen ville ha den.

Till middag fick vi fiskbullar och kokt potatis. Jag petade i mig en liten potatis. Fiskbullar var en maträtt jag inte gillade. Ett par timmar senare smög jag mig in i skafferiet, fick tag på burken med hårt bröd och den öppnade flaskan med ketchup. Jag kletade ut den röda smeten på en brödskiva, slickade av tummen och slukade smörgåsen. Ögonblicket därpå bredde jag en ny och när den var uppäten ytterligare en. Den sista smakade inte gott och jag måste svälja flera gånger för att inte kräkas. Det skulle ha blivit indragna veckopengar, om mamma kommit på mig med att ha spytt ner hela skafferiet.

Jag lyckades ta mig ut ur skafferiet utan missöden. Så fort jag kunde fumlade jag mig fram till diskbänken och drack mängder av vatten direkt ur kranen. Jag tyckte att jag hade smak av ketchup från tårna och ända upp i hårfästet.

Det fanns ketchup kvar i vårt skafferi långt efter det att kriget var slut och ransoneringarna hade upphört. Själv har jag inte ätit ketchup sedan den 10 april 1940.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s