Dagarna efter det att Tyskland invaderat Norge och Danmark blev mycket dramatiska. En engelsk ubåt hade tagit sig in i havet vid Pater Noster och där sänkt de två tyska lastfartygen Amasis och Artares, som var på väg till Norge. Enligt papperen var de lastade med stenkol, med detta var det ingen som trodde på. Alla var övertygade om att det rörde sig om ett fult knep från tyskarnas sida att på svenskt vatten och med svenska lotsar föra in krigsmaterial krigsmateriel till Norge.

Alla visste att Göteborgs hamn saknade ett modernt försvar. I vår kökstrappa pågick ständiga diskussioner om vilka ubåtar, som först skulle ta sig i hamnen. Skulle det bli de tyska, som de flesta hoppades på, eller de engelska? I skolan pratade vi inte om detta. Alla var rädda och flera av mina klasskamrater hade tillfälligt flyttat till släktingar på landet.

Vi hade en högtidlig morgansandakt i bönsalen. Skolans inspektor, kyrkoherde Anders Block, sjöng pater Noster på latin och efter detta läste vi Fader Vår så högt att det dånade. Vi fick veta att pågick mobilisering och att några av oss kanske aldrig skulle få se sina kära anhöriga igen. Jag förstod inte vad Anders Block menade. Detta var första gången jag hörde orden mobilisering och anhörig.

Denna lördag skulle det bli brandsyn i skolan och vi fick ledigt redan en lektion före frukostrasten. Tanken på att engelska ubåtar skulle kunna ta sig in i hamnen hade lockat min nyfikenhet. Kanske hade de redan kommit och att en av dem låg förtöjd utanför Feskekörka. Jag hade god tid på mig och traskade ner till kanalen, där till min stora besvikelse allt var sig likt. På hemvägen gick jag genom Haga, en syndfull stadsdel som mamma avskydde. Det var tystare än vanligt och skyltfönstren i den judiska klädaffären var helt tomt och det lilla judiska hembageriet var stängt. Ibland hade jag fått följa med mamma det för att köpa ett matbröd, som var bakat på vetemjöl och mjölk och dekorerat med en fläta och vallmofrön. Brödet kallades för barkis och var det godaste jag visste.

Medan jag gick Husargatan mot Skanstorget funderade jag på ordet mobilisering, som jag utgick från att ordet var morbrolisrering, vilket innebar att alla för att skydda sig mot krigets fasor skulle lära sig Luther stora katekes utantill. Min morbror, präst i Hagens kapell, var fanatisk när det gällde katekesrabbel för flickorna i sina konfirmandgrupper.

Ingenting var sig likt vid Skanstorget. Här fanns en speciell plats för de stora bryggarhästarna. Denna ovanliga dag stod där bara en gammal häst, som förnöjt mumsade på havre ur den säck han hade runt halsen. Det verkade som om han gillade att vara ensam. Nu tog jag mod till mig och frågade ölutkörarna var de andra hästarna fanns.

”Inkallade som alla andra grabbar. De skall hjälpt till att försvara Sverige mot tyskarna. Nu är det som förra kriget, alla skall dra på sig vapenrocken.”

Nu förstod jag. Det konstiga ordet mobilisering betydde att alla pojkar skulle bli soldater.

Hemma var det kaos som härskade. Alla pojkar, som kunde visa att de hade hållit ihop med samma flicka i ett par månader, hade rätt att gifta sig utan föregående lysning. Brudpar hade kommit och gått hela dagen, några hade hittat sin mammas brudklänning på vinden och andra kom i bästa vinterklänningen. Pappa hade tappat rösten och sa att han var glad över att bara göra altartjänst på söndagen. Då tog mamma två papper och textade snyggt att pappa var upptagen och inte kunde viga fler brudpar. Det ena satta hon på stora ingången och just som hon skulle sätta upp det på köksdörren kom ett brudpar klivande uppför kökstrappan. Motvilligt släppte mamma in dem. När detta par efter vigseln tågat iväg genom stora dörren var det enda som hördes i lägenheten storebror Lars entoniga rabblande av latinska verb.

Vid skymningen letade Lars upp mig där jag satt vid hörnfönstret och tittade ut över Linnégatan, som var nästan folktom.

”Kan du följa med mig till Centralen? Mina kamrater från Folkpartiets ungdomsförening rycker in ikväll och jag vill gärna säga adjö till dem. De kanske aldrig kommer levande tillbaka, några av dem är judar.”

I skolan hade vi utegångsförbud efter klockan åtta på kvällen och detta gjorde att jag tvekade.

”Det är säkert ingen av dina satmaror till lärarinnor som är ute ikväll. Mamma är i församlingshemmet, ingen märker om du smiter ut.”

Lars och jag traskade till Valand, där det enligt Lars skulle bli samling för alla ungdomar, som ville visa sin solidaritet med de inkallade pojkarna. Här var det trängsel och plötsligt lyfte ett par starka pojkar upp en mörkhårig flicka på sina axlar. Hon började sjunga en sång jag aldrig tidigare hade hört. Alla började sjunga med och pojkarna började bära flickan ner mot Centralen. Vi gick tätt intill varandra och de allra flesta sjöng. Jag frågade Lars vad det var alla sjöng. Han förklarade att de sjöng på engelska och att sången hette Stormy Weather. Om och om igen hörde jag texten ”Don’t know why there’s no sun up in the sky”. Det var sorgligt och ödesmättat.

Det var så mycket folk att det inte gick att komma fram till tåget. I detta vimmel skymtade jag en av pojkarna i klassen och hans äldsta syster. Lars stötte på några klasskamrater, som gav honom en förnedrande blick-
”Nå vänder vi och går hem” sa Lars och drog mig hårt i armen.

Vi trängde oss mot strömmen ut ur stationshuset och gick långsamt mot Arkaden och sedan vidare mot Stora Teatern, som denna kväll inte hade någon föreställning. Här var det så mörkt att vi måste stå tätt intill varandra för att inte förlora kontakten. Lars tog upp ett skrynkligt cigarettpaket ur fickan och tände en halvrökt cigarett.

”Säg inte till mamma att jag röker, måste ta ett bloss ibland för att lugna mig.”

Lars började häftigt gråta. Mellan snyftningarna berättade han hur jobbigt han hade det i skolan. För sex år sedan hade han haft påssjuka och som följdsjukdom fått hjärnhinneinflammation. Han hade blivit döv på vänster öra och blind på ena ögat. Han var inte vapenför.

”Alla säger att vi är judar. Det är vi ju inte, vi är ju vallonättlingar. Alla tycker att judarna skall ut ur landet. Jag vet inte om jag orkar plugga till studenten nästa vår.”

Lars rökte färdigt och stampade sedan ner fimpen i den lilla gräsmattan utanför teatern.

”Kom vi går hem längs kanalen, där är det mörkt och ingen ser att jag har lipat som en annan fånig tjej”

På trötta ben kom vi till Järntorget och då insåg vi att staden var mörklagd. Spårvagnarna gnisslade fram längs Linnégatan som svarta urtidsdjur. Denna kväll vilade det en kuslig stämning över Göteborg.