Göteborg tisdagen den 9 april 1940 – Olle Nystedts predikan

Göteborg tisdagen den 9 april 1940 – Olle Nystedts predikan

Jag vaknade på morgonen av att min fem år äldre bror Staffan skrek som besatt. Mamma rusade in i det stora rum, där vi hade satt upp en skiljevägg för att pojkarna skulle få var sitt lilla krypin. Staffan var stor och klumpig, han hade problem med sina fötter och han hade aldrig lyckats lära sig multiplikationstabellen och kunde inte lösa de enklaste matematiktal. Han var ganska duktig på att lära sig rabbla katekes och psalmer utantill, vilket gjorde att han ibland verkade mer begåvad än han var. Staffans bästa ämne var teckning. Denna vår hade han en praktikplats som dekoratör på varuhuset Grand Bazar på Kungsgatan.

Staffan kunde utan anledning blossa upp och bli fruktansvärt arg och vifta förtvivlat med armar och ben. Då bävade hela familjen och speciellt mamma blev mycket rädd. När detta hände var det säkrast att smita undan och jag brukade gömma mig under matsalsbordet.

Vår radio stod i min åtta år äldre bror Lars sovkrypin. Lars hade försökt att bygga en radioantenn. Han ville lyssna på BBC och också utsändningar från Frankrike. Denna morgon hade han bara fått in Sveriges radio. Etern hade varit full av störningar.

Radion stod på när vi rusade in i pojkarnas rum. På grund av Staffans hysteriska vrål kunde vi inte uppfatta radiorösten. Pappa gick fram till radion, stängde av den och la sedan sin hand tungt över Staffans mun. Staffan slutade genast att skrika.

”Vad har hänt?” sa han och tittade på Lars.
Staffan sjönk ner på en stol och Lars satt i sin hopkrupen i sin säng och darrade.

”Tyskarna har gått in i Norge och Danmark, kriget pågår utanför Oslo.”

Pappa stelnade till och tog bort sin hand från Staffans mun. Mamma blev vit i ansiktet och började snyfta. Hennes svarta hår gled ner över ansiktet och det blev omöjligt att se hennes bruna ögon.

”Nu smäller det här i Göteborg”, sa Lars med en uppgiven röst. ”Tyskarna kommer att hänga oss, vi är ju inte arier, vi är inte renrasiga och vi är en främmande kropp i det svenska samhället.”

Pappa suckade och muttrade något om hur svårt det var att förklara att mamma kom från en vallonsläkt. Det enda spåret av judar, som eventuellt kunde finnas i släkten, kom från min farmor. Hon hade haft mörkt hår, men hennes ögon hade varit klarblå.

Staffan började fäkta med armarna och skrek ut en fråga så att den tunna mellanväggen skakade.

”Kommer nazisterna att tutta eld på synagogan och Grand Bazar? Chefen är ju jude.”
Pappa tyckte på axlarna. Det syntes på honom att han var rädd.

”Jag vet”, sa pappa slutligen. ”Till och med i kristna tidningar som Vår Lösen skildras judarna som främlingar i Europa. Men vi är kristna, jag är präst, vi borde få slippa alla dessa påhopp.”
”Alla i klassen tror att jag är jude”, sa Lars med rösten full av gråt. ”Några skriker åt mig att jag borde skickas bort och aldrig sätta min fot i skolan igen.”

Pappa suckade tungt och mammas snyftningar fyllde upp Lars lilla sovbås. Slutligen tittade pappa på klockan och bad att vi skulle klä på oss. Lars och jag fick inte komma för sent till skolan och Staffan hade en arbetstid att passa.

Det var tystare än vanligt på gatorna och spårvagnarnas gnissel lät hotfullt. När jag gick uppför alla de slitna trappstegen stötte jag på vår feta fröken, som med tunga steg stånkade sig uppför trappan. Hon hejdade mig och sa att jag skulle se till att alla ställde upp sig på ett led för att när hon äntligen kommit uppför den branta trappan skulle pricka av oss i klassboken för att få klart för sig vilka i klassen som inte hade kommit.
”Det är krig” sa hon med en dyster stämma. ”Nu vet vi inte vad som kommer att hända.”
Fröken steg in i klassrummet precis som det ringde till morgonbön. Nu skulle vi efteravprickningen som vanligt gå nerför alla trapporna för att vara med om en morgonandakt i samlingssalen på bottenplanet. Idag var allt annorlunda. Ingen pratade och ingen fnissade. Vi skulle sjunga psalmen ”Vår Gud är oss en väldig borg . . ” men ingen hade lust att sjunga med. Skolans lilla och magra rektor satt som vanligt på lärarbänken längst fram. Hon hade ett sorgset och slitet uttryck i ansiktet. Efter psalmen gick hon med tveksamma steg upp på podiet och sa något om att framtiden för Göteborg var oviss. Idag skulle det inte bli några lektioner efter frukostrasten, vilket berodde på att lärarinnorna måste diskutera hur man skulle gör om fientliga flygplan slängde ner bomber över staden eller om en främmande krigsfartyg seglade in i Göteborgs hamn. Nästa dag skulle alla vara tillbaka i skolan för att få mer besked.

Efter morgonandakten gick vi uppför de fyra trapporna till klassrummet. Inga, vars föräldrar kom från Norge, grät meden de två pojkarna i klassen hoppades på att de skulle få gå till hamnen och titta på stora krigsfartyg. När sedan lektionerna började kunde ingen koncentrera sig.

När jag kom hem var det kaos. Lars hade också fått sluta skolan tidigare och satt och kämpade med att få radion att fungera, Staffan hade fått ett vredesutbrott på sin praktikplats på Grand Bazar och blivit hemkörd, telefonen skrällde ständigt och mamma grät av rädsla. I panik grep jag tag i min stora nalle och kröp ner under matsalsbordet och gömde mig. Jag begrep inte vad som höll på att hända.

Pappa blev försenad på pastorsexpeditionen. Det hade strömmat in folk och begärt ett prästbetyg för att kunna söka pass. Några hade släktingar i Norge och nu ville de dit och kämpa mot tyskarna. Andra ville resa till Berlin, som de upplevde som Europas tryggaste stad.

Flera av telefonsamtalet hade handlat om att domprost Olle Nystedt skulle hålla en extra predikan i Domkyrkan. Pappa och Lars gick dit och kom hem på ganska gott humör. Domprosten hade skarpt fördömt den tyska invasionen av Norge och Danmark och också påpekat hur barbariskt nazisterna bar sig åt mot judarna. Han manade till nationell samling mot krig och förföljelser av det folk, som Jesus kom ifrån.

Det blev kväll och jag somnade till ett svagt surrande från radion. Lars var envis med att skruva på radion. Det enda han fick in var ett entonigt brus.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s