Göteborg söndagen den 14 april 1940

Göteborg söndagen den 14 april 1940

Det var söndag och märkligt nog hade ingen brytt sig om att slå på nyheterna på radion. Mamma kom och körde upp mig ur sängen ganska tidigt. Hon hade predikoturerna i handen och konstaterade att en gammalkyrklig präst skulle predika i Annedalskyrkan och att den säkert skulle bli fullsatt. Pappa skulle bara göra altartjänst och vi behövde inte gå till kyrkan. Nu ville hon att storebror Lars och jag skulle gå till Sankt Pauli kyrka vid Redbergsplatsen och noga lyssna på predikan. Både pappa och hon ville veta om prästen sa något positivt om tyskarna. Vi skulle gå till kyrkan och Lars fick med sig pengar till kollekten och till spårvagnen hem.

Detta var som en underbar present för mig. Jag skulle få vara ute i friska luften i över timme och slapp att gå värdigt och långsamt till Annedalskyrkan.

Lars och jag gick tysta genom staden. Jag tittade på de olika husen och Lars spanade efter någon som sålde lösnummer av Göteborgsposten. Han ville ha något att läsa i spårvagnen på hemresan. Strax innan vi steg in genom kyrkporten, kom vi överens om att jag skulle hålla reda på psalmerna och Lars på predikan. Detta passade mig alldeles utmärkt. Jag gillade att läsa psalmer och brukade under de tråkiga gudstjänsten läsa författaregistret i min psalmbok. Nu skulle jag under middagen verkligen visa att jag inte var någon dum unge och att jag hade hittat trevligare saker i kristendomen än meningslöst katekesrabbel.

Efter högmässan hittade Lars en tidningspojke och köpte en tidning, han konstaterade att nu hade slaget om Narvik börjat. Jag visste inte vad Narvik vad och hade ingen lust att fråga. Jag bara utgick ifrån att platsen låg någonstans i Norge.

Vi kom hem lagom till en trist och tråkig middag. Vi kunde svara på alla frågor och pappa blev imponerad av mina kunskaper i psalmhistoria. Min mellanbror Staffan gnydde över att han inte fick mer än en sked lingonsylt till pannbiffarna. Till efterrätt fick vi rabarberkräm och mjölk, en maträtt som jag avskydde. När det var dags att plocka ut disken, ringde det på ytterdörren och Lars gick och öppnade. Mamma suckade och undrade om det var ett brudpar, som ville ha krigsvigsel. Pappa spetsade öronen och ropade glatt att det var hans studiekamrat Keder som kom. Keder var ett par år äldre än pappa och hade tidigare varit sjömanspräst i London. Keder var lång och kraftig och klädd i uniform. Han hade blivit inkallad som militärpräst och var nu förlagt vid artilleriregementet i Redbergslid.

”Hej, Moses!” sa Keder glatt. ”Roligt att se dig igen, nu gör jag min plikt för fosterlandet.”

Mamma ryckte till som om någon hade huggit en kniv i hennes rygg. Hon blev alltid rädd när pappas gamla studiekamrater kom inklivande och kallade honom för Moses.

Mamma körde ut Lars, Staffan och mig i köket och vid diskbänken började hon duka en kaffebricka. När den var klar fick Lars i uppgift att bära in den. Staffan och jag fick under inga omständigheter träffa Keder. Staffan var stor och klumpig och kunde inte följa med när pappa pratade teologi med sina ämbetsbröder. Det enda han kunde var att teckna. Staffan hade ett mycket häftigt humör och kunde utan anledning bli ilsket röd i ansiktet och fara ut mot allt och alla. Då blev alla rädda, pappa och Lars smet undan och mamma brukade försöka lugna Staffan. Det var inte alltid det lyckades och då var det Staffan som regerade familjen. Mamma skämdes för sin näst äldste son och när det kom gäster gjorde allt för att gömma undan honom. För att det inte skulle bli mer bråk, fick jag då göra Staffan sällskap i någon undanskymd vrå i lägenheten.

På något sätt lyckades Staffan smita in i pappas arbetsrum och lyssna på samtalet. Mamma och jag blev ensamma i köket och då passade jag på att fråga mamma varför hon avskydde Keder. Hon snyftade fram en lång historia.

Pappa var som ung liten och späd och hade långt, blont och lockigt hår. Han var docksöt. Han var den förste i sin släkt som studerade till präst och till skillnad från sina studiekamraten hade han inte blivit utbildad till reservofficer. Det blev inspark på teologiska fakulteten i Uppsala och ledare för detta var Keder. Detta år hade ledningen beslutat sig för att nykomlingarna skulle vara någon person i Första Mosebok. Pappa stoppades halvnaken ner i en tvättkorg, fick blöjor på sig och skulle föreställa Moses i vassen. Därefter kom en pojke, som var utklädd till en prinsessa, och lyfte upp Moses ur korgen och placerade honom i faraos, Keders knä. Efter detta kom en barberare och klippte Moses hår så att han skulle se ut som en pojke och inte som en hjälplös liten flicka. I samband med denna inspark fick alla ett namn och för pappas del blev det självklart att han skulle kallas för Moses.

Mamma fortsatte. Teologerna kunde inte engelska utan bara latin, grekiska och tyska. De förstod aldrig att vårt efternamn Freeman var ett amerikansk-svensk soldatnamn och att det var Friman stavat på engelska.

”Alla, till och med Keder, tror att vi är judar och att efternamnen är en variant av det tysk-judiska namnet Friedmann. Keder, som skryter med att han kan engelska, borde veta bättre” suckade mamma.

Det blev tyst i köket. Efter någon sa mamma:
”Vet du att när jag hämtade ut våra ransoneringskort för socker tyckte flickan i utlämningsluckan att judarna kunde leva utan socker. Jag förklarade att jag var vallon. Om inte en lärare i historia hade kommit, vet jag inte hur det hade gått.”

Mer blev inte sagt. Keder kom bullrande in i köket och förklarade att han tänkte bjuda på söndagsmiddag på officersmässen. Lars tog på sig en min som signalerade att han var utsvulten och mycket gärna skulle vilja smaka på officerarnas mat. Staffan började bli röd i ansiktet och detta signalerade att han när som helst kunde få ett raseriutbrott.

Pappa steg fram mot Staffan och tog honom hårt i armen.
”In i ditt sovbås och fortsätt med din hermodskurs i byggnadsritning som du fick i julklapp. Hittills har du bara blivit klar med ett enda brev.”

Keder förstod. Han ställde sig mellan pappa och Staffan och lyckades fösa undan Staffan.

”Lars stannar hemma och pluggar latin!” sa mamma barskt.

Keder gjorde honnör för mamma och försvann tillsammans med pappa ut genom stora dörren. Nu blev mamma och jag ensamma i köket. Hon undrade om min feta fröken hade haft ett skriftligt läxförhör i rättstavning på lördagen. Jag skakade på huvudet och sa att det inte hade varit tid till detta och att fröken skulle diktera rättstavningsövningen på måndag i stället för att förhöra oss på katekesen.

”Kan du läxan? Stava ni till fresk, frestelse, främmande, fäkta och bakjäst.”

Jag kunde min läxa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s