”It´s a long way to Tiparary, it´s a long way to go . . ”

”It´s a long way to Tiparary, it´s a long way to go . . ”

Den 15 april 1940 hade jag skickats hem från skolan under pågående lektion i rättstavning och en samtidig brandövning. Min feta fröken gjorde allt för att göra mig osäker på hur ordet främling stavades och medan denna stavningsterror pågick, började jag blöda näsblod från båda näsborrarna. Mamma kom och hämtade mig och senare på dagen tittade vår husläkare in och konstaterade att jag måste vara hemma och vila upp mig i minst två veckor.

April 1940 var en månad när Göteborg höll andan. Alla hade en kuslig känsla av att det bara var en tidsfråga innan den tyska flottan skulle ligga i hannen och att hakkorsflaggor skulle vaja på varenda flaggstång.

Jag var klen och slapp gå till Annedalskyrkan och rabbla syndabekännelsen. Mamma hade hämtat mina skolböcker och det var meningen att jag skulle läsa hemma. Detta fungerade dåligt på grund av bristen på blyertspennor. De pennor jag hade, försvann snabbt in i mina äldre bröders sovbås. Min äldste bror Lars pluggade på gymnasium och skrev ständigt av gamla studentskrivningar i latin och franska. Min näst äldste bror Staffan gick på en kvällskurs i teckning på Slöjdföreningens skola och försökte förgäves utbildade sig till dekoratör.

Ett par gånger i veckan gick storebror Lars till biblioteket och lånade böcker till mig. Han tog för vana att fråga om böckerna. Varje dag skulle jag berätta vad jag läst. Dessa samtal om flickböckernas förljugna värld gjorde att jag inte kände mig ensam. Ett par dagar var Lars förkyld och hade svårt att tala. Då gled jag in i apati och hade svårt att få ner maten.

Vår radio stod i Lars sovbås och ibland kunde jag få tassa in och sätta mig i hans säng och lyssna på grammofontimmen. Detta var oerhört. Mamma förklarade att all musik med undantag för psalmer var ett brott mot sjätte budet ”Du skall icke begå äktenskapsbrott.” Här satt jag hopkrupen i Lars säng och ägnade mig åt en synd, som jag inte förstod. Den sång jag bäst minns från dessa stunder var ”It´s a long way to Tiparary, it´s a long way to go . . ” Denna sång fick mig att inse att någonstans efter en lång vandring väntade en trevlig plats på mig. Tiparary blev i min fantasi en plats långt bort från Annedalskyrkan och min hemska skola på Bellmansgatan, en plats där skolbarnen hade gott om egna pennor och att de fick skriva uppsats varje dag. Uppsatsskrivning var det roligaste jag visste och ibland måste min feta fröken medge att jag kunde konsten att formulera mig.

Drömmen om Tiparary följde med mig under flera år och fick mig att sluta fundera över allt obehagligt som hände runt omkring oss. Då och då ringde det på ytterdörren och det knackade ofta på köksdörren. Det var tiggare som kom. Männen kom stora vägen medan kvinnorna komma tassande i kökstrappan. De hoppades att en präst hade något att avvara. Det var sjömanshustrur, vars män hade arbetat på en minsprängd båt, det var arbetslösa kvinnor, vars män var inkallade och som inte hade pengar till mat och hyra och det var slutligen män med judiskt ursprung, som inte fått behålla sina arbeten på grund av att arbetsgivarna var rädda för att de tyska raslagarna skulle införas i vårt land. Alla fick en slant, männen mer än kvinnorna. Detta gjorde att pappas lön inte räckte till. Det fanns inte pengar att köpa nya kläder till mig. Min enda klänning hade blivit helt förstörd när jag en dag i skolan blött näsblod.

Jag kom tillbaka till skolan i början av maj. Mamma hade sytt om ett par förkläden till en sommarklänning och av min bror Staffans slitna byxor hade sytt en jacka till mig. Både klänning och jacka satt mycket illa och jag skämdes över mina fula kläder. Allt var annorlunda. Många barn hade på grund av krigsfaran skickats till släktingar på landet. Skolans fyra förberedande klasser hade blivit två. Den klass jag hamnade i hade blivit inhyst i ett litet rum på första våningen. Vår feta fröken hade inte orkat med brandövningarna och allt spring i de branta trapporna och därför blivit sjukskriven terminen ut. En äldre lärarinna, med händer fulla av vårtor, vikarierade för henne. Hon slog genast ner som en hök på mig. Det var otroligt mycket som jag borde kunna, men som jag inte kände till. För henne spelade det ingen roll att jag kunde rabbla syndabekännelsen och halva Luthers lilla katekes. Det var betydligt viktigare att jag kunde hela rättstavningsläran utantill. Det kunde jag inte. Under förhöret föll jag ihop och började gråta.

Det var tal om att jag till hösten skulle gå om en klass och få börja i Nordhemsskolan. Jag blev överlycklig. Äntligen skulle jag få bli en normal unge, gå i en normal klass och få kamrater, som var lika illa klädda som jag var själv. Men mamma sa nej. Hela familjen skulle förklaras för efterbliven, om jag tvingades att gå om en klass. Alltså skulle jag plugga rättstavning hela sommaren.

Det blev inget pluggande under sommarlovet. Papper att skriva på hade jag, men mina pennor var alltid försvunna.

Till hösten var allt nästan som vanligt i skolan. Vi var tillbaka till klassrummet i skolans vindsvåning. Vår feta fröken hade gått ner i vikt och blivit mycket mer argsint än tidigare. Jag vantrivdes i skolan och var sur för att jag inte fått byta skola.

Storebror Lars gick sista ring på en helklassisk linje med både latin och klassisk grekiska. Han hade svårt att koncentrera sig på skolarbetet och var mycket rädd för att den tyska flottan skulle segla in i hamnen. Han var som jag brunögd och mörkhårig och blev snabbt solbränd när vårsolen tittade fram. I källaren hittade han ett rep och gjorde en snara, som han hängde upp på sin bokhylla. Förklaringen var att om tyskarna kom skulle han hänga sig.

Onsdagarna var trevliga dagar, eftersom mamma var på symöte i församlingshemmet. Då dånade grammofontimmen i hela lägenheten och vi sjöng för full hals om vägen till Tiparary. Drömmen växte, någon gång när kriget var slut skulle jag hitta Tiparary. Det skulle vara en plats intill en skog med lindar, ekar, björkar och äppelträd. På vårarna skulle vitsipporna glittra under träden och på höstarna skulle det finnas gott om äpplen och jag skulle få äta hur mycket äpplen jag ville.

Nu i mitten av april är det flera, som har skrivit till mig och undrat varför jag inte blev knäckt av terrorn i skolan och tvånget att gå till kyrkan varje söndag. Det var drömmen om Tiparary som höll mig uppe.

Sommaren 1967 flyttade min familj och jag till Hägersten i Stockholm och på vår villatomt växte så småningom mitt Tiparay upp. Här finns allt jag vill ha, en låda full med pennor, en dator att skriva på och just nu blommar vitsipporna i min trädgård. Vägen till Tiparary var mödan värd.

Tack alla som här läst mina bloggar om april 1940 i Göteborg!

”It´s a long way to Tiparary, it´s a long way to go . . . ”

2 tankar om “”It´s a long way to Tiparary, it´s a long way to go . . ”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s