Tillbaka till nutiden

Tillbaka till nutiden

Jag är mycket glad över att flera har hört av sig och undrat hur jag mår och om min strokedrabbade make David har blivit sämre. De är mail fyllda av oro för mig. Ingenting obehagligt har hänt. Anledningen till att jag inte har totat ihop några bloggar sedan påsken är att när jag skrev bloggarna om april 1940 levde i en annan värld, en värld där tyska trupper kunde komma marscherande på Göteborgs gator och när nazister när som helst kunde bulta på vår ytterdörr och upplysa oss om att vi inte var blonda och blåögda arier. Jag var så inne i ransoneringstidens livsmedelsbrist att jag inte kunde köpa socker och kaffe. Jag hade ju inte mammas väska med ransoneringskorten med mig.

De två sista veckorna har inte bara inneburit ett tillbakavändande till dagens Stockholm. Min make David har beviljats två veckors vistelse på ett korttidsboende, vilket har fört med sig att jag inte har något ansvar för honom utan kan disponera tiden som jag själv vill. Jag har njutit av sommarvärmen, satt potatis och har gått drygt halva Brunnsviken runt med Nätkompis.

Nätkompis älskar 1700-talet och tiden fram till Bernadotte blev svensk kung. Under flera månader har vi på nätet pratat om att leta reda på de platser i Bergshamra, som den tyskfödde kompositören Joseph Martin Kraus älskade och där han hittade inspiration till sin musik. Här på Tivoliberget bodde skalden Gustaf Philip Creutz och hit sökte sig inte bara Joseph Martin Kraus utan också Carl Mikael Bellman. En annan gäst hos skalden var trädgårdsarkitekt Fredrik Magnus Piper, som fick i uppgift att anlägga en engelsk trädgård runt Tivoliberget. Här skulle allt finnas som slingrande naturstigar, terrasser och en vacker och näckrosfylld kanal.

Det blev inte som skalden och kompositören tänkt sig. Joseph Martin Kraus dog utfattig år 1792, vilket var samma år som Gustav III mördades på en bal på Operan. Den engelska parken blev aldrig färdig och Creutz villa har brunnit ner i modern tid. Något av skimret från Gustavs dagar kan man ana i den musikpaviljong, som en senare ägare uppförde i sluttningen mot Brunnsviken. På trädgårdsgången upp till villan stod en gammaldags gungstol, som det var frestande att slå sig ner i.

Nätkompis har en otrolig förmåga att koppla av från jobbet och vardagens bekymmer och leva sig in i 1700-talet. Det var på sluttningen och bland de nyplanterade parkträden som skalden Gustaf Philip Creutz hittade den skygga och erotiskt spännande vattennymfen Dafne och här skrev han en lång hyllningsdikt till henne. Nätkompis började deklamera och vi stod på tröskeln till en svunnen tid.

”Den täckhet, som i snaror lindar
Som alltid mer än skönhet är
Hon i sitt hela väsen bär.
Hon vet ej av att hon förblindar
Fast hon naturens prydnad är.”

Nätkompis och jag traskade uppför berget och njöt av utsikten över Brunnsviken. Då helt oväntat slängdes jag obarmhärtigt tillbaka till april 1940. Vi stötte på resterna av Stockholms luftvärnsskydd. Från denna höjd sköt vårt försvar en vinterdag 1942 ner ett tyskt kurirplan från Finland på väg till Norge. Det fanns en luftkorridor för tyska plan rakt över vårt land, men dessa plan fick inte komma i närheten av Stockholm. Varför piloten trotsade varningsskotten och fortsatte mot Stockholm är oklart. Det blev en fullträff, planet började brinna och lyckades nödlanda på Bromma flygfält. Hela denna dramatiska historia tystades ner och tyska plan aktade sig i fortsättningen av kriget att komma nära vår huvudstad.

Efter att ha tittade på de nedklottrade resterna av vårt luftförsvar hade jag svårt att återvända till det skimrande 170-talet. Nätkompis och jag sökte oss på vackra parkvägar fram till Koppartältet, där vi åt lunch, och sedan vidare förbi Ekotemplet till Stallmästargården. Nätkompis, som är född flera år efter krigsslutet, ville höra mer om mina minnen från kriget. Jag berättade trevande om en aprilnatt 1940 när flyglarmet gick i Göteborg, om brist på mjöl och socker, om varmkorv gjort på kråkkött och om det fasansfulla kupongfria paltbrödet, som enligt bagaren var bakat på grisblod och sågspån.

Vi kom fram till en hårt trafikerad gata och här skulle vi kliva på en buss. Då visste jag inte var jag var, kanske på Järntorget i Göteborg. Jag kände att jag ville fråga Nätkompis varför det inte kom några gengasbilar. Detta blev aldrig gjort och bussen tog oss till en tunnelbanestation.

Nätkompis såg på mig att jag var i en annan värld.

”Du ser vilsen ut. Är du säker på att du hittar hem själv?”
Jag nickade till svar.

”Jag borde nog leda dig tillbaka till gungstolen och ta med mig en nyskriven deckare och en ljudanläggning, som spottar ut ABBA och Lill-Babs!”

Jag kom hem och har kommit tillbaka till dagens verklighet med ett blommande päronträd och snöflingor på marken.

Nästa måndag kommer David hem. Nu måste jag se till att allt i hemmet fungerar och att hemtjänst kommer som avtalat.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s