Jag har i drygt fem år varit anhörigvårdare för min make David. Han fick sin första stroke i början av januari 2009 och den andra förra sommaren. De fyra första åren hade jag ingen hemtjänst, utan klarade det mesta själv. Under dessa år var inte David lika krasslig som han är idag. Det går inte att hejda att han blir äldre och att sviterna från de båda strokerna kommer smygande. Detta tar sig uttryck på olika sätt och det mest besvärande är alla mardrömmar, som kommer tassande rakt in i sömnen. De flesta handlar om obehagliga upplevelser på gården han växte upp på, om konflikter med de äldre bröderna och om hur arbetsamt det är att komma ur en färdtjänstbil. Ibland kommer drömmarna flera gånger varje natt. Dessa nätter har jag svårt att sova på grund av Davids hjälplösa rop. Morgonen efter en sådan natt gäller det att inte ge upp utan försöka göra sitt bästa.

Biståndsbedömaren har förståelse för hur arbetsam min situation kan vara och att jag inte alltid orkar med. David har beviljats att få komma till ett tillfälligt boende tre gånger on året och varje gång få stanna där i två veckor. Nu är den första perioden över och jag kan konstatera att det inte blev så problemfritt, som jag hade önskat mig.

Den kvinnliga dagpersonalen på det tillfälliga boendet var fantastiska i sina ansträngningar att hjälpa patienterna. Bland dessa fanns en kvinna, som hade fått både benen amputerade och en överviktig man, som med stor möda orkade skjuta rollatorn framför sig. De flesta i personalen kom från ett land långt bort från Sverige och hade kämpat sig till sina kunskaper i svenska.

Vårt tillfälliga boende ligger i ett ombyggt servicehus. Det är elegant och modernt. Varje rum har ett duschrum med egen tvättmaskin med torktumlare, ett stort kylskåp och en TV med stor skärm. I taket finns det lyftanordningar, som gör att personalen utan att knäcka sina ryggar kan lyfta överviktiga och benlösa patienter. TV på det egna rummet innebär att patienterna gärna drar sig tillbaka till det egna rummet och där kan titta på de program de gillar. Det härskar, på gott och ont, en anonym tystnad i detta tillfälliga boende. Före detta grannar i villaområdet riskerar inte att komma häftiga gräl om vård av häckar och staket och vem som bullrade mest med gamla och skramlande gräsklippare eller moderna jordfräsar.

Till detta påkostade tillfälliga boende hör en trevlig vinterträdgård med mysiga soffor och en vinbärsbuskar i krukor. Det var för kallt att sitta där och njuta av att fruktträden snart skulle blomma och att det glänste påskliljor i rabatterna. En eftermiddag trotsade vi kylan, svepte in oss i filtar och pratade om hur det var veckorna efter det att David fått sin första stroke. Då kunde han inte komma hem direkt efter behandling på Huddinge sjukhus, på grund av att nedervåningen i vår villa renoverades för att David skulle kunna röra sig obehindrat med sin rollator. Då kom han till ett tillfälligt boende, som saknade lyxprylar.

För fem år sedan bodde David i sex veckor på ett ganska slitet tillfälligt boende. Då var inte kraven lika höga på vilken teknisk utrustning som måste finnas. Det var ett trevligt ställe med en sjukgymnast som kom och hälsade på och gjorde övningar fem dagar i veckan, gruppgymnastik minst en gång i veckan och ett litet gym i källaren. Det fanns en enda TV på hela avdelningen och framför den samlades alla patienter. Detta förde med sig att efter ett par dagar kände alla varandra och började prata om gamla tider.

Det David saknade mest i det vackra rum han nu har disponerat var besöken av sjukgymnasten och stunderna i gynet. Av vad jag förstår finns det bestämmelser om hygien, som innebär att de olika patienternas tillhörigheter av smittskäl inte får blandas. Ett resultat av detta har blivit en tvättmaskin för varje patient. Några pengar till friskvård för patienterna fanns inte.

Veckorna på det tillfälliga boendet blev inte problemfria för David. Ett av bekymren blev luncherna och middagarna i den gemensamma matsalen. Den sista stroken förde med sig att David har fått svårt att svälja. Han kan börja hosta samtidigt som han äter. Då har någon liten tugga hamnat i luftstrupen. Bekymren blir minder om maten på tallriken är mosad. När det serverades kyckling med stekt potatis var det omöjligt att mosa middagsmaten och David hostade sig igenom måltiden. Detta uppskattades inte av de andra patienterna. När jag efterlyste alternativ mat fick jag veta att maten kom från ett annat äldreboende och att ingen i personalen hade möjlighet att vispa ihop potatismos av pulver och varmvatten. Vissa dagar var det enda David kunde äta efterrätten, som tyvärr ofta var översötad. Till frukost serverades färdigkokad risgrynsgröt. Detta var en uppskattad rätt, som aldrig räckte till alla patienterna.

Det fanns tillfällen når maten gick att svälja och var utsökt god. Då räckte den till så att alla som ville kunde få en extra portion. Det hörde köttbullar med grönsaker, kokt potatis och brun sås samt korvlåda med potatismos. Dessa höjdpunkter gjorde att David inte rasade i vikt, utan snarare gick upp några hekto. Det sista är underbart, eftersom han det sista året har gått ner ungefär tre kilo i vikt och nu är mycket mager.

Nätterna fylldes med fler och tuffare mardrömmar än hemma. Nattpersonalen, som bara var pojkar med invandrarbakgrund, begrep sig inte på David. I gryningen var grälet i full gång. Det hände att dagpersonalen sökte kontakt med mig och framförde klagomål från nattgrabbarna. Jag kände mig liten och hade svårt att få fram de rätta orden.

David kom hem och tittade uppskattande på när jag rörde ihop potatismos och satte fram burken med senapssill på bordet. Han var hungrig som en tonårspojke. Nu måste jag be honom låta bli att sluka maten så att inte någon sillbit hamnade i luftstrupen.

Dagarna efter det att David kommit hem måste jag arbeta upp all kämpaglöd och inte ge tappt och sätta mig ner på golvet och gråta. Under de två veckor David varit borta hade mitt lilla privata hemtjänstföretag flyttat från den nedlagda banken till ett före detta personalutrymme i det omvandlade servicehuset. I samband med detta hade det uppstått ett administrativt kaos med pärmar på drift och tilltrasslade sladdar till datorerna. Av misstag glömdes David bort och hemtjänst kom inte som den skulle. Nu var det jag som fick hugga i och hjälpa David med hygienen och se till att allt annat fungerade. Så småningom fick jag tag på verksamhetschefen, som bad om ursäkt för allt strul och sa många berömmande ord om min uthållighet.

Nätterna har varit jobbiga både för David och mig. Nu har mardrömmarna bland annat handlat om att nattgrabbaran låste in honom i en bur och att de inte brydde sig om att han var törstig och behövde gå på toaletten. I ett halvsovande tillstånd försökte jag lugna honom. Min kämpaglöd räckte till och efter två nätter började David sova ordentligt.

Dessa två veckor, som jag har kunnat disponera helt själv, har varit fantastiska. Jag har bland annat varit ute på två långa promenader, jag har njutit på mitt gym och jag har satt potatis. Nu ser jag fram mot nästa ledighet, som infaller i september. Detta är något jag inte vill föra på tal. David vill inte tillbaka till tystnadens tillfälliga boende, där det enda som hörs är bruset från olika reklaminslag på TV.

Jag har träffat andra anhörigvårdare och efter samtalen har jag förstått att jag är priviligierad. David är snäll, han misstänker inte att jag ägnar mig åt kärleksprassel vid mjölkdisken på ICA och han inser att jag behöver tid för mig själv.

Detta gör att min kämpaglöd inte slocknar.

Bilden föreställer vinterträdgården på det tillfälliga boendet.