Förra sommaren fick jag fröpåsar av Nätkompis, som varit på blomsterutställning i England och där köpt fröer till mig. För ett par veckor sedan sådde jag hennes fröer och också allt jag hade i gamla fröpåsar och lådan med de fröer jag tidigare samlat. . Eftersom jag hade såjord över pulade jag ner två ruttna tomater i en plastask. Alla fönsterbänkar och fönsterbord blev upptagna. Till min stora förvåning och förskräckelse grodde nästan allt. Potatisen har varit sen i starten, men nu anar jag de första små spirande plantorna.

I två av Nätkompis fröpåsar fanns ipomea, som brukar kallas för ”Blomman för Dagen”. Jag fick både en blå och röd variant och samtliga fröer kom upp, vilket jag inte hade väntat mig. Jag sådde dem gest i en glasslåda och nu har jag planterat om dem. Det blev drygt 40 stycken små graciösa plantor, som jag inte vet var jag skall placera. På nätet beskrivs växten mycket lyriskt. Den har en tunn stjälk, som behöver mycket stöd. Med rätt vård kan den bli tre meter hög. Varje morgon slår det ut en ny blomma, som sedan vissnar när skymningen kommer.

Jag minns ipomea från ett av åren efter kriget. I Göteborg hyllades då allt som var engelskt och en blomsteraffär, som hade specialiserat sig på begravningar, skänkte bort påsar med frö av blå ipomea till prästfruar och de mest tongivande syföreningstanterna. Mamma sådde i lerkrukor och det blev mängder av små plantor, som hon sedan spred ut i fönstren. Lagom till skolavslutningen gick det inte att de ut på Linnégatan på grund av att ipomea klängde i gardinerna och i de snören, som mamma hade spänt tvärt över fönstren. Det var vackert och samtidigt upplevde jag en kuslig känsla av att vara instängd i ett växthus.

I mitten av juni flyttade vi ut på landet och mamma plockade varsamt ner de lysande blå blommorna lådorna i en flyttkartong, som hon mödosamt släpade till Säröbanans järnvägsstation och sedan hem till vår trädgård. Hälften av plantorna dog under denna resa och de övriga fyllde upp alla fönster utom köksfönstret i vår lilla sommarstuga.

Det gick ett par veckor av sommarlovet. Jag hade tråkigt och saknade kamrater. Min stora tröst denna sommar var att läsa engelska deckare. Min inre värld blev snart uppfylld av överklasshus på den engelska landsbygden och med släkter, vars medlemmar alltid var osams om kärlek och arv. I denna för mig främmande miljö tycktes alla fundera över de bästa knepen att på ett omärkligt sätt ta livet av varandra. I en av dessa böcker hittade jag ett recept på hur man kunde koka ett dödligt gift av de vissnade blommorna av ipomea. På detta ställe la jag ett bokmärke. Några tankar på mord hade jag inte, utan det som fascinerade mig var de kemiska formlerna.

På kvällarna satt mamma och jag och stoppade strumpor och lagade pappas trasiga långkalsonger. Ibland fick mamma för sig att hon skulle läsa högt för mig och då brukade hon leta reda på någon av pappas alla predikosamlingar. Detta var trist och jag slog dövörat till och började fundera på annat. Mamma upptäckte detta och grep tag i deckaren, hittade bokmärket och började läsa högt om de livsfarliga blå blommorna. Hon blev otäckt röd i ansiktet, slängde boken på golvet och började riva ner alla exemplar av ipomea hon hittade. Trots kvällsmörkret rusade hon ut genom köksdörren slängde all ipomea på komposten. Ipomea uppskattade detta och efter några dagar hade vi en blå kompost, som snart blev en sevärdhet.

Igår satt jag och försökte ta reda på vilka giftiga ämnen som finns i ipomea. Nätet tiger om detta och jag har ingen aning om vilken deckare det var jag läste.

Det är inte bara ipomea som har tagit sig. Jag har också spirande plantor av gul klätterkrasse och luktärter. Det är ungefär 70 plantor, som jag på något sätt skall placera. På försök har jag planterat ipomea i den stora krukan med en vit orkidé och nu skall i en stor kruka röd ipomea få samsas med en hibiskus.

Nu skall jag lägga upp ett nödrop till Nätkompis och be henne om hjälp att placera ut alla dessa platser. Ett trevligt ställe borde vara den trista väggen vid den eleganta port, som leder in till hennes anrika arbetsplats. Kanske kunde vi tillsammans i gryningen montera en klätterställning vid väggen och nedanför denna placera stora krukor med röd och blå ipomea. Jag undrar vad hennes chef skulle tycka om ett så vanvördigt påhitt.

Den gula klätterkrassen skulle göra sig bra utanför Riddarholmskyrkan vid Karolinska gravkoret och på så sätt bli en hyllning till krigarkungen Karl X Gustav, till den snåle Karl XI och förloraren Karl XII. Det är inte säkert att Riksantikvarieämbetet skulle uppskatta detta.

Bilden visar några av mina problem med omplanteringen. I förrådet fanns det inte tillräckligt många små krukor så jag tog reda på förpackningar i återvinningslådan. Det blev krukor och ipomea verkar att trivas med svaga dofter från bland annat billigt vin och vispgrädde. Ipomea har hittills visat sig vara spröd och samtidigt tålig. Jag ser fram mot när den börjar blomma.