Feminism nu och förr

Feminism nu och förr

Nu erkänner jag en av mina stora svagheter. Jag är inte intresserad av dagens politiska feminism, men gillar alla praktiska tillämpningar och kan sträckläsa om kvinnornas envisa kamp för jämställdhet fram till palmsöndagen 1960. Detta var en religiöst magisk dag. Margit Sahlin blev prästvigd tillsammans med två andra kvinnor. Kvinnorna hade äntligen i den svenska kyrkan blivit jämställda med män och de kunde få förvalta de heliga sakramenten.
Jag har inte tittat på ett enda politisk debattprogram de sista månaderna, däremot läser jag ibland tidningsresensensioner om olika program. I måndags köpte jag Expressen för att få veta varför Gudrun Schyman och Carl Bildt grälade friskt efter ett TV-program. Nästan alla i min omgivning ville låna tidningen. Det var inte nyfikna på vad Carl Bildt sagt utan på Conchita Wurst, som vann schlagerfestivalen. Det är verkligen en form av modern feminism att en kvinna i lång aftonklänning och med ett ludet ansikte kan få många och stora rubriker och dessutom reta upp ryska kulturskribenter. Detta påminner mycket om det intresse pressen visade den flicka, som klädd i varma långbyxor en kall vinterdag på 1940-talet ville vara med om en nattvardsgång i Wasakyrkan i Göteborg. Kvinnornas villkor har verkligen förändrats sedan min barndom.

Carl Bildt har till många kvinnors stora fasa sagt att han inte har tid att sätta sig in i feminismen. Jag har stor förståelse för hans synpunkter. Själv upplever att feminism tolkas olika beroende på vem man talar med. De hemstjänsttjejer, som dagligen springer ut och in hos oss, önskar sig att stridbara feminister sätter sig in i deras slit. Jag håller med tjejerna när de bittert konstaterar att en sopåkare tjänar bättre och har en tryggare tillvaro på jobbet än vad de har. En sopbil är fylld av hjälpmedel, som tagits fram för att underlätta lyften. När satsas det pengar för att arbeta fram robotar, som kan hjälpa till med alla tunga lyft i ett hem?

Jag går då och då på en villavisning i min egen förort. Det som alltid förvånar mig är att kvinnorna är mer intresserade av att det finns sminkspeglar i badrummet än att det finns en fungerande städskrubb. Trots all undervisning i skolan om att män och kvinnorna skall dela på ansvaret av hemmets skötsel, bryr sig inte arkitekter och byggföretag om att fundera på hur detta skall gå till i praktiken. En dag stötte jag på en kvinnlig arkitekt och frågade henne om detta. Svaret blev en ryckning på axlarna och ett generat leende Förklaringen blev efter ett par sekunders tvekan att maskiner är männens värld och att dammsugaren och skurhinken hör hemma i garaget. Det är kvinnors rätt att tänka på sitt utseende och därför har formgivarna koncentrerat sig på läckra sminkspeglar. Tydligen satte hon likhetstecken mellan ett läckert yttre och feminism.

Det har hänt mer än en gång att jag har fått vikariera som läxhjälpare för invandrarflickor i Skärholmens bibliotek. Jämställdhet och feminism är begrepp de har svårt för. Hemma hos dem gäller det att göra som pappa eller storebror säger. Att en man skall diska eller städa badrummet är helt orimligt. För dem betyder feminism att slippa fara till pappas hemland och där bli bortgift med en äldre man.

Det var lättare att undervisa om jämställdhet på 1940-talet. Då var jämställdhet detsamma som att få kvinnlig rösträtt, att bli utnämnd till minister eller riksdagens talman samt att övertala de konservativa prästerna att en kvinna mycket väl kan bli präst och få förvalta sakramenten. Trots detta fick jag mycket dålig undervisning i kvinnorörelsens historia i den flickskola i Göteborg jag gick i. Anledningen till detta var att i början av 1900-talet hade min hemstad haft en manhaftig och konservativ kvinnosakskvinna, som lystrade till det krävande namnet Frigga. Denna kvinna ville ingen i min skola höra tals om. Alltså hoppade lärarna över kapitlet om kvinnlig rösträtt i boken i samhällslära.

Frigga blev den självskrivna ledaren för en kvinnogrupp, som med alla tillgängliga medel skulle kämpa för kvinnlig rösträtt. Vapnen hade alla hemma. Det var paraplyer och mattpiskare. Någon större framgång hade inte dessa damer. När de stod öga mot öga mot stadens poliser svek modet dem och de gick hem. Frigga blev ensam kvar på slagfältet och hon insåg att nu gällde det att uttrycka sig så att alla förstod varför kvinnorna måste släppas fram i politiken. Enda sättet för en kvinna att ta sig fram var att inte gifta sig utan skaffa sig en ordentlig yrkesutbildning. Själv var hon gift och hade två döttrar, som hon uppfostrade i manliga dygder. En av hennes döttrar hade jag som lärare i svenska och tyska.

Friggas dotter hade som ung skickats till södra Tyskland för att lära sig utförsåkning och värjfäktning samt att diskutera kultur. Sedan blev hon lärarinna, inte i gymnastik utan i svenska och tyska. Friggas dotter var ganska häftig. När vi inte kunde rabbla de tyska starka verben gick hon runt i klassrummet och delade ut svidande klatschar med sina glasögonbågar. Ibland beklagade hon sig att de i hennes ögon obegåvade eleverna förde med sig att hon varje termin måste köpa två par nya glasögonbågar.

När jag nu tittar på den reklam om EU-valet, som droppar ner i datorns brevlåda, slår det mig att till utseendet påminner Gudrun Schyman om Friggas dotter. Anna Maria Corazza Bildt får mig att tänka på den lärarinna jag hade i bokföring, nationalekonomi och hälsolära. Båda dessa kvinnoporträtt talar ett tydligt språk. De har jättelika sminkspeglar hemma i badrummet. Hemma hos familjen Bildt behöver man säkert inte ha en städskrubb. Ett städföretag kan komma en gång i veckan med en skåpbil fullastad med städredskap. Detta är en lyx som Gudrun Schyman av ideologiska skäl inte kan njuta av.

Nu sitter jag och läser en sista gång om duellen mellan Carl Bildt och Gudrun Schyman och också i en helt annan tidning om den ryska minoritetens ställning i de baltiska staterna. För Carl Bildt är det säkert viktigare att ordentligt ta reda på vad som sker på andra sidan Östersjön än att fundera över vem som skall plocka in disken i diskmaskinen eller stoppa in smutsiga kläder i tvättmaskinen.

En tanke på “Feminism nu och förr

  1. Jag tror att Gudrun Schyman unnar sig både det ena och det andra, särskilt städhjälp! Både hon och Ohly skiter i ideologin när det gäller egna förmåner. Ohly har sina barn i friskolor och opererar sig på Sophiahemmet. Han tycker bara inte att andra ska få göra det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s