Johannes Döparens dag och hans gula blomma

Johannes Döparens dag och hans gula blomma

Idag är det Johannes Döparens dag, en dag ingen numera funderar över. I Sydeuropa för ungefär tusen år sedan var det annorlunda. Denna dag brukade väggarna vid klostren lysa i gult och när helgens alla mässor var lästa, fick lekbröderna och leksystrarna skära av blommorna och se till att de fick torka få ett fuktfritt ställe. Under plockningen gick några blommor sönder och det sipprade fram röd saft. Av saften kokades medicin, som munkar och nunnor gav till alla som plågades av ångest och oro.

I vårt land blommar inte johannesörten förrän i juli. Det finns två varianter av örten, den äkta med sin röda blomsaft och den fyrkantiga, som inte ger ifrån sig någon röd saft och som har fyrkantig stjälk. I min trädgård växer bara den fyrkantiga. Den äkta johannesörten trivs inte hos mig och detta beror på att jorden är alldeles för näringsrik för att den äkta johannesörten skall trivas. Den äkta är på mer än ett sätt en påminnelse om den märklige mannen, som föredrog ett enkelt liv i utkanten av öknen framför en bekväm bostad i Jerusalem. I den romerska historieskrivningen skildras han som en farlig revolutionär, medan Bibeln anser att han var en ofarlig kringströvande religiös man, som gjorde allt för att föröka få det judiska folket att inse att alla måste leva efter Guds lagar. Dessa hade utförligt tecknats ner i Talmud ungefär 300 före den dag när Jesus föddes.

Det framgår inte av texterna i Bibeln hur Jesus var släkt med Johannes Döparen. Jungfru Maria hade en natt fått besök av en ängel, som talade om för henne att hon skulle föda en son.

Maria blev fundersam och upplyste ängeln om att hon var oskuld. Ängeln svarade bara att för Gud är ingenting omöjligt och att Marias barn skulle bli världens frälsare. Maria fylldes av märkliga tanker och gick till sin äldre släkting Elisabeth för att diskutera det egendomliga budskapet. Elisabeth nickade igenkännande. Hon hade kommit till den åldern när kvinnor inte längre kan föda barn. En dag i templet hade en ängel kommit till hennes make och talat om för honom att han skulle bli pappa. Sonen skulle kallas för Johannes. Johannes skulle bli en stor profet och förkunna Guds ord för det numera tvivlande och underkuvade judiska folket.
Vi vet inte om Johannes och Jesus träffades som barn. Johannes var sex månader äldre än Jesus och av allt att döma bestämde han sig ganska tidigt för att studera Talmud och dra sig tillbaka i öknen för att söka Guds stöd för sin kamp mot gudlöshet och avgudadyrkan. Johannes var enkelt klädd i en mantel av kamelskinn. Han letade reda på allt ätbart han hittade i ödemarken. Det kunde vara bittra örter, gräshoppor och honung från vildhumlor. Ibland vandrade han till floden Jordan, där han berättade om Gud och beskrev vad Talmud innebar. Folk strömmade till och lyssnade till Johannas kärnfulla budskap. Många tog till sig Johannes budskap och dessa sänkte han varsamt ner i floden Jordans vatten. All ökensand från kropp och kläder sköljdes bort och alla, som varit med om detta, upplevde att själen hade blivit renare och också mer mottaglig för Guds röst. En, av alla dessa, var Jesus.

Vid denna tid var Israel ett lydrike under Rom och styrdes av den judiska vicekonungen Herodes Antipas. Kungen hade gjort något som var förbjudet i Talmud. Han hade gift sig med sin halvbrors hustru Herodias och blev på detta sätt styvfar till den unga och dansanta flickan Salome. Att gifta sig med sin svägerska betraktades som äktenskapsbrott i Talmud. När Johannes Döparen stod vid stranden och predikade brukade han likna alla son bröt mot Talmud vid huggormsyngel. Alla visste vad han menade. Man fick inte gör som kung Herodes Antipas.

Det dröjde inte många dagar innan kungen fick höra vad Johannes hade sagt. Han skickade en vaktstyrka till stranden för att fängsla uppviglaren Johannes.

Strax efter fängslandet fyllde kung Herodes Antipas år och detta firades med ett stort kalas. Efter en överdådig måltid kom Salome indansande. Hon var klädd i sju slöjor och under dansens gång lät hon den ena slöjan efter den andra glida av kroppen. När dansen var över stod hon naken framför sin fosterfar och lyssnade på hur gästerna jublade av förtjusning. Kungen rests sig upp och lovade högt och tydligt att Salome skulle få önska sig precis vad hon ville. Flickan blev villrådig och bad att få diskutera den kommande gåvan med sin mor Herodias.

Herodias hade blivit mycket illa berörd av Johannes Döparens predikningar. Hon kände sig utpekad som en ung och glupsk huggorm. Valet blev lätt. Salome skulle begära att få Johannes Döparens huvud på ett fat.

Någon timme senar kom vakten in med det bloddrypande huvudet på ett fat. Salome tag tacksamt mot gåvan och överlämnade den till sin mamma. Medan detta pågick spreds ryktet om Herodes Antipas grymhet. Vänner till Johannes Döparen kom strömmande till den kungliga borgen och begärde att få ta hand om Johannes Döparens kropp för att kunna begrava den enligt judisk sed.

Det dröjde inte länge förrän det uppstod legender om Johannes Döparen. Det hade bildats blodspår på marken när kroppen bars ut. Här började det spira vackra växter, vars blad hade små hål och där röd saft sipprade ut från blommorna. Detta blev Johannes Döparens egen växt, vars saft tog bort oro och ängslan och som gjorde att det blev lättare att leva i ett ockuperat land.

Bilden på johannesörten har jag hittat i Den Nordiska Floran, där Bo Mossberg har gjort alla illustrationer.

En tanke på “Johannes Döparens dag och hans gula blomma

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s