Raul Wallenberg samt Theodor Herzl och hans kontakter med kristendomen

Raul Wallenberg samt Theodor Herzl och hans kontakter med kristendomen

Denna sommar vimlar det utomeuropeiska turister i Stockholm. I deras ögon är stockholmarna ett exotiskt folk under midnattssolen. Vi äter hamburgare med strömming, solar halvnakna i sommarkylan på konserthusets trappa och kramar våra mobiltelefoner. Överallt syns kyrktorn, men mycket få går regelbundet till kyrkan. Vid Nybroplan ligger mängder av konstiga svarta statyer och ett vitt jordklot med namnet Raul Wallenberg. Det har hänt att turister har frågat mig vem denne man var. Jag har försökt förklara hans liv och gärning. Ibland får jag följdfrågan varför vi under krigsåren var engagerade i judarnas situation i Ungern. Själv ser jag i det vita klotet en lång historia från slutet av 1800-talet till den dag, när Raul Wallenberg försvann i en rysk militärbil. Detta är något som inte går att förklara för turister på ett par minuter.

I slutet av 1800-talet föddes ett begrepp, som brukar kallas för kristen sionism. Detta innebar att de kristna skulle sluta att förfölja judarna och att de skulle hjälpa judarna att få disponera ett stort stycke mark, där de kunde skapa en egen stat. Sionismen hade två ansikten, det ena var politiskt och gick ut på att judarna borde få bilda en egen stat, det andra var religiöst. Tiden var orolig och många funderade över om inte vår tideräkning höll på att ta slut och att Jesus snart skulle återvända till Jerusalem. Många svenskar blev engagerade i dessa båda ansikten av sionismen. Hantverkare från Stockholm tog båten till Sankt Peter till Sankt Petersburg for att arbeta och kunde där med egna ögon se judehatet. Några tog på hemmaplan kontakt med svenska präster för att diskutera judeförföljelserna i Ryssland, som hade ödelagt många byar under 1880-talet. Några liberala präster hade satt sig in i judarnas svåra liv i Östeuropa och de hade hört talas om kristen sionism och drömmen om att det judiska folket äntligen skulle få ett eget land. Den kristna sionismen är numera bortglömt i vårt land. Kvar finns minnet av Raul Wallenberg och hans ansträngningar att rädda judar undan Hitlers gaskammare

Idag är det knappt någon i Stockholm som vet vem Theodor Herzl var. Det är denna sommar 110 år sedan han dog av överansträngning och lunginflammation. Det var på hans initiativ, som medelklassens judar samlades i Basel år 1897 för att diskutera begreppet sionism och kravet på att judarna skulle få ett eget land. I en judisk stat skulle de kunna bo och leva efter sina egna lagar. Här skulle de undgå att bli förföljda på samma sätt som de blivit i Ryssland eller trakasserade i rasistiska rättegångar som i Frankrike.

År 1897 var många judar mycket kritiskt inställda till kristendomen, som de ansåg uppmanade till judeförföljelser. Det blev därför stora protester när två kristna män och en kristen kvinna slog sig ner i sammanträdeslokalen. Theodor Herzl berättade på ett medryckande sätt att dessa män och den enda kvinnan aktivt försökt påverka sin omgivning genom att påpeka att det inte var förenat med den kristna tron att tortera och mörda judar. De som kom var Röda Korsets grundare, en anglikansk präst och Bertha von Suttner, som senare skulle få Nobels fredpris för sina strävanden att få slut på judeförföljelserna.

Theodor Herzl var från Österrike och arbetade i Paris som journalist. Han hade blivit känd i stora delar av Europa för sin bevakning av rättegången av den fransk-judiske officeren Alfred Dreyfus, som på felaktiga grunder blivit anklagad för spioneri. Theodor Herzl insåg snart att de officerare, som vittnade i rätten, ljög och stötte sina antagande på förfalskade dokument. Artiklar om detta gjorde honom känd bland Englands politiker. Dessa artiklar banade vägen till sammanträden med företrädare för Englands regering, som hade insett att judarnas krav på en egen stat var berättigat. Man resonerade om olika landområden och det fanns förslag både när det gällde delar av Brasilien och ett ökenartat område i Västafrika. För Theodor Herzl spelade det ingen roll var på jordklotet landet skulle ligga, huvudsaken var att judarna fick ett eget land. Theodor Herzl skrev också boken ”Judestaten”, som snabbt översattes till flera språk.

Det stora problemet var de judar, som tvingats bort från Ryssland och Östeuropa. De var fattiga och saknade skolutbildning, de hade vuxit upp på landet och levde helt efter de regler, som hade samlats i den judiska lagboken Talmud. De hade sökt sig till Västeuropas städer, där de levde i de fattigas stadsdelar, de tände sabbatsljusen på fredagskvällarna och de utförde inte något arbete under lördagarna. Barnen fick ingen högre skolutbildning, de fortsatte som sina föräldrar med dåligt betalda hantverksarbeten. De ville till Jerusalem och önskade att deras skulle få njuta av vattnet från floden Jordan och få simma i Döda havet. I dessa kvarter lästes ”Judestaten”.

Det fanns i städerna också stora grupper av högutbildade judar. De var jurister, läkare, bankmän, konsthandlare, journalister och universitetslärare. De upplevde de fattiga ortodoxa judarna i fattigkvarteren som ett hot mot sin trygghet. Man brukade säga att Östeuropas fattiga judar tog med sig rashatet till Västeuropas storstäder och dessa tankar trängde in i regeringskanslierna. Städernas välavlönade judar studerade noga boken ”Judestaten”. Deras åsikt var att boken var farlig och att tankarna på en judisk stat med Jerusalem som huvudstad kunde leda till en värld fylld av blodiga konflikter. Detta gällde framför allt i Tyskland.

Idag vet vi att denna tyska oro var befogad. Palestina var inget öde land, som det bara var att tåga rakt in i och underkuva folket. Åren före det första världskriget styrdes Palestina av det Osmanska riket. I landet bodde araber och kristna, medan judarna var i minoritet. Efter den första sionistkongressen hade judar börjat flytta till Palestina och börjat odla upp den hedmark, som araberna använde som betesmarker åt sina får och getter. Detta gav upphov till svårlösta konflikter om det land, som judarna avsåg de fått som gåva av Gud. Trots påtryckningar från ledande engelska präster vägrade Tyskland att hjälpa till i förhandlingarna med det Osmanska riket. Regeringen under ledning av kejsare Wilhelm II gjorde allt för att inte störa de goda relationerna länderna emellan. Här anade man att det snart skulle bryta ut ett krig mellan Tyskland och Frankrike. Då skulle det vara viktigt för Tyskland att ha Osmanska riket som bundsförvant.

Den första sionistkongressen följdes upp de kommande somrarna. Mellan de olika kongresserna samlades judarna för att finslipa sina argument. De ryskfödda judarna var mycket kritiska mot förlaget att flytta till Afrika. För dem var det bara Jerusalem som gällde. År 1904 ställdes allt på sin spets. Kongressens medlemmar for ut mot varandra och flera ansåg att sionisterna borde välja en annan ledare. Till slut fattades ett beslut att någon borde förhandla med de länder, som hade tillsyn över Palestina, om att få bilda en egen stat mellan floden Jordan och Medelhavet och att Jerusalems tempel skulle byggas upp igen.

Det var en sliten Theodor Herzl som återvände hem till sin hustru. Han blev snart svårt sjuk och några veckor senare avled han i sitt hem. När hans kista fördes från hemmet till kyrkogården följdes den av 6000 sörjande. För många var Theodor Hertz hjälten, som hade gett de östeuropeiska judarna hopp om ett bättre liv.

Det är detta jag har i tankarna de dagar jag står på Nybroplan vid de svarta statyerna. När jag tittar närmare på dem skymtar jag förvridna och plägade ansikten. Detta är något som inte de utländska turisterna lägger märke till. För några av dem är dessa svarta statyer en påminnelse om att stockholmarna är fanatiska när det gäller sopsortering.

Det är måndag och för många inledning av sommarsemestern. Kanske är det någon som söker sig till en öppen kyrka och där sätter sig och bläddrar i psalmboken. En psalm, med tydliga spår av religiös kristen sionism, är nummer 227. Den skrevs år 1910 av lärarinnan Jeanna Oterdal

”O du som ser och du som vet,
vart stackars väsen hemlighet
Som också vet längt mer än jag
Mitt väsens natt och dag
Tag allt jag äger i din hand
Bränn slaggets i din renhets brand
Och låt mig leva i ditt land
Min Herre och min Gud.”

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s