Det är drygt 30 år sedan jag traskade uppför backen till den övergivna tomten Klubben vid Örnsbergs tunnelbanestation. Här låg i slutet på 1700-talet näringsstället Klubben. Det var ett i raden av alla näringsställen utanför Stockholms tullar. Alla, som önskade föra in varor i Stockholm, måste betala tull vid tullbommarna. De, som ville äta sig riktigt mätta, kunde med båt på sommartid och med släde på vintertid fara till något näringsställe strax intill Mälarens stränder. Matgästerna beställde in mat och drack av medhavda drycker, som kunde vara vin eller brännvin. Till skillnad från krogar och värdshus hade inte näringsställena rättigheter att servera sprithaltiga drycker.

Jag har sedan mitt första besök på den övergivna tomten funderat över om det inte var här som Carl Mikael Bellman en vinterdag på 1770-talet satt och spelade kort tillsammans med sina vänner. Kortspelet finns beskrivet i epistel nummer 42. Det hade blivit kvavt i rummet och någon öppnade ett fönster. Nu avbröts kortspelet tillfälligt och gruppen tittade ut över Mälaren, där körkarlar piskade på sina hästar och en pojke åkte skridskor. Plötsligt var friden slut på Mälarens is. En hungrig varg kom ylande och strax efter detta blåste det upp en snöstorm.

Det blev kallt i det lilla rummet. Flera frös och Carl Bellman började rysa. Det fanns flera anledningar till detta. Det skulle i snöyran bli svårt att med släde komma tillbaka till Stockholm och det var obehagligt med vargar på Mälaren. Mollberg plockade fram en spritflaska och bjöd laget runt. Efter detta fortsatte kortspelet och läsaren får aldrig veta vart gruppen for när nattmörkret hade sänkt sig ner över det lilla näringsstället.

I slutet på 1700-talet gjordes en beskrivning över farleden mellan Fittja och Riddarholmen. Den är anpassad för den tidens segelbåtar. Här får läsaren tips om var man bäst kryssar och hur naturen vid stränderna såg ut. Området vid Eolshäll var ett kalhygge och området vid nuvarande Klubbacken skildras som ett berg med grå hjässa. Det fanns troligtvis ett litet skogsområde, där markägarna kunde hämta ved till sina spisar. I området låg gården Stora Aspudden, vars ägare odlade tobak på fälten fram till dagens Axelsberg. Tobaksfälten fanns kvar till början av 1900-talet.

För 30 år sedan en solig försommardag med varma vindar från öster klev jag uppför backen till resterna av näringsstället Klubben. Detta var enkelt. Det gick en ganska bred gångväg upp till husgrunden. Kring grunden växte en vacker häck ned lila syrener och i en bergskreva växte den äkta johannesörten. Då stegade jag upp grunden och konstaterade att den var något större än en nutida friggebod. Över ett par trädtoppar såg jag Mälaren med vita ångbåtar till Drottningholm och segelbåtar med färgsprakande spinnakers. När jag vände mig om såg jag ner på tunnelbanespåret och Hägerstensvägen. Tunnelbanan kom skramlande, dagmammor släpade på vagnar med mat och mellanmål till parkleken i Aspudden och en pensionärsförening var ute på promenad.

I förra veckan återvände jag till kvarteret Klubben. Allt var annorlunda. Gångvägen fanns kvar, men det var omöjligt att komma upp på den. Tomten vid uppfarten hade styckats av och för att komma fram till gångvägen måste man gå över gården till ett elegant bostadsrättshus. Gångvägen hade spärrats av med ett staket och en låst grind. Det enda sättet att komma upp till den gamla husgrunden var att hitta någonstans att sätta fötterna bland sly, nedfallna grenar och resterna av en liten bergsträdgård. Jag kom upp och kände knappt igen mig.

Det första jag la märke till var att den översta delen av gångvägen hade asfalterats och att ingen brydde sig om att vårda vägen. En och annan maskros hade kämpat sig igenom asfalten och små blad hade tynat bort i sommartorkan. Husgrunden var borta och syrenhäcken nedhuggen. Det enda på tomten som var sig likt var den äkta johannesörten. Utsikten över Mälaren var skymd av höga bostadshus och björkar, som vuxit sig stora under de sista 30 åren. Det fanns ingen stämning kvar av Bellmans Stockholm.

Carl Mikael Bellman beskrev flera detaljer, som idag ger oss en inblick om hur det kunde se ut och lukta i Stockholm. Gustav III hade år 1775 förbjudit husbehovsbränning och det vara bara sprit från kronobrännerierna som fick säljas. Han införde en blygsam spritskatt och hoppades på så sätt att få in pengar till statskassan. Detta visade sig vara en felspekulation. Hembränning på undanskymda platsen ute i naturen blev vanlig och man kände på lukten vad som var på gång. Carl Mikael Bellman konstaterade att det i varje vinkel doftade finkel.

Nu gällde det för ”lönnbrännarna” att dölja smaken av finkelolja i sina snapsar. En duktig husmor kunde till exempel använda sig av liljekonvalj eller äkta johannesört. Johannesörten hade flera goda egenskaper. Blommornas röda saft blev klarare av blandningen sprit och finkelolja och denna spritsort hade en lugnande inverkan på alla som drack den. Denna spritsort kallades i folkmun för hirkum pirkum, vilket var en förvrängning av den äkta johannesörtens latinska namn Hypericum perforatum. Liljekonvaljbrännvin var säkert inte speciellt nyttigt, eftersom denna växt är giftig.

På tomten klubbens sluttning var marken grön av liljekonvaljblad. Några fröställningar fanns inte kvar. Jag gissade när jag varsam steg ner från det låga berget att kvinnor i Örnsberg och Aspudden sökt sig till den öde tomten för att på våren plocka dessa väldoftande blommor.

Jag hade fått något att fundera över. Kanske hade Mollberg i smyg köpt en flaska hirkum pirkum för att döva den dödsångest som han ibland plågades av.

Bilden föreställer den gamla vägen upp till näringsstället Klubben