Anhörigvårdarens sommar.

Denna sommar har jag varit anhörigvårdare i drygt fem år och under denna tid upplevt att min make Davids krafter har avtagit. När han kom hem från sjukhuset gick han med käpp, kunde gå i trappor och äta själv. Sedan dess har han kämpar sig igenom änne en stroke, nu orkar han inte lyfta på matbesticken utan jag måste mata honom. Han fick vid midsommar stora svårigheter att gå med hjälp av rollator och föredrar att bli skjutsad i en otymplig skrivbordsstol.

David är berättigad att få låna en rullstol. För att detta skall kunna ske, måste först en arbetsterapeut göra ett hembesök och mäta David för att senare komma tillbaka med en rullstol. Detta hade varit lätt att ordna om det inte varit semestertider. Någon rullstol kommer inte att komma in i vårt hem förrän tidigast i mitten av augusti.

För två veckor sedan fick jag av biståndsbedömaren veta att jag skulle få avlastning i hemmet en timma mitt på dagen samtliga dagar i veckan. Först fungerade det bra, sedan kom semestervikarier, som jag måste instruera. Helgen som gått kom det ingen mitt på dagen. När jag hörde mig för om orsaken fick jag veta att chefen för avdelningen på mitt lilla hemtjänstföretag hade semester och att hennes vikare bara hade kopierat ett tidigare tidsschema. På detta fanns inte de nya helgtiderna hos oss med. Dessutom fanns det inte folk att sätta in. En flicka hade skadat ryggen när hon lyfte en överviktig patient från sängen till rullstolen och en annan hade klämt handen när hon skulle resa en vinglig patient upp från toastolen.

Ibland blir David orolig på natten och vill snabbt komma till toan. Då gäller det för mig att hänga med. I fredags i förra veckan strax före midnatt lyckade jag inte med detta. I hastigheten fick jag inte på mig skorna och jag såg inte upp när jag sköt David framför mig i den tunga skrivbordsstolen. Jag var halvsovande och hade inte klart för mig var jag hade mina nakna fötter. I brådskan och med nattens ångestrop dallrande i luften körde jag över min vänsterfot ett par gånger. Foten svullnade och jag fick svårt att gå.

På lördag ilade en grabb från hemtjänst in genom dörren. Han konstaterade jäktad att han måste arbeta 15 timmar på grund av sjukfrånvaron. Dessutom hade flera patienter inte klarat väderomslaget från regn och kyla till högsommarvärme. Larmtelefonen ringde ständigt. Jag passade på att beklaga mig över min svullna vänsterfot. Därefter undrade jag hur han klarade bilkörningen till och från de lika patienterna.

”Inte speciellt jobbigt nu när det är sommar och folk är bortresta. Gott om parkeringsplatser, men visst är de sista timmarna på kvällen arbetsamma. Lätt att krocka med rådjur och en aning berusade ungdomar. Än har det inte hänt mig, men borde inte rådjuren skjutas ut?”

Grabben pysslade om David och strax innan han gick beklagade jag mig över min svullna fot. Jag sa att jag var rädd för att jag inte skulle orka med dagen.

”Hoppas du klarar David” suckade grabben tungt. ”Om David trillar och du larmar kan det dröja över en timme innan jag eller någon annan kommer.”

Det lät inte speciellt muntert. Om inte mina fötter fungerade vid transporterna till toa och om jag inte orkade lyfta David upp på toastolen utan snavade och drog med mig honom i fallen, riskerade David att bli liggande hjälplös på golvet i en timme.

Jag anlitar ett medelstort privat hemtjänstföretag. Nu har jag haft hemtjänst i drygt ett år och kunnat konstatera att de allra flesta som jobbar i hemtjänst kommer från ett utomeuropeiskt land. För ett par veckor sedan berättade en grabb om sin bakgrund. Inbördeskriget kom till hans by och förde bort hans pappa. Mamman samlade ihop barn och tillhörigheter och flydde. Familjen kom till ett stort flyktingläger där det mesta saknades. Någon skola fanns inte utan barnen fick roa sig bäst de kunde. Lägerledningen hoppades mammorna skulle se till att barnen läste i de slitna skolböcker, som fanns på lägret. Detta fungerade, inte eftersom hemtjänstgrabbens mamma aldrig hade gått i skolan och kunde inte läsa. Efter ett par år i detta läger fick familjen komma till Sverige och då gällde det för mor och barn att sätta sig på skolbänken. Det gick trögt att lära sig att läsa och skriva. Dessutom allt annat som mobiltelefoner, datorer, diskmaskiner och sopsortering. Det blev ett städjobb och sedan enkel sjukvårdsutbildning följt av arbete inom hemtjänst.

”Jag läser knaggligt”, viskade grabben. ”Den enda bok jag har läst på svenska är körkortsboken. Jag klarade det skriftliga provet med ett nödrop. Köra bil är roligt och jag är bra på att fickparkera.”

De sista dagarna har foten svullnat upp igen. Det har gjort så ont att jag ville skrika. Igår fick jag en akuttid på vårdcentralen. Tant Doktor klämde på foten, jag gnydde av smärta och hon konstaterade att ett ben i mellanfoten kunde vara skadat. I så fall måste jag till Huddinge sjukhus för operation. Detta lät inte muntert.

Jag hoppades att hemtjänst skulle komma som utlovat och beslöt mig för att genaste efter läkarbesöket åka till röntgen i Liljeholmen. Ingen väntetid, allt gick snabb och bilderna skickades elektroniskt till ett läkarlag, som konstaterade att jag hade ett perfekt skelett i foten och inga spår av urkalkning. Detta är mycket ovanligt i min ålder.

Nu linkar jag runt i huset och hoppas att jag skall klara av att hjälpa David när inte hemtjänst är här. Morgontjejen berättade att gårdagen varit hemskt. Hon skulle ha kommit mitt på dagen och pysslat om David så att jag kunde få vara ledig. Detta fungerade inte på grund av att hon är ansvarig för larmen. Vid lunchtid ramlade en kvinnlig patient och gjorde sig mycket illa och Morgontjejen måste ta hand om den chockade gamla damen och se till att hon fick läkarvård. Allt pyssel med detta tog nästan två timmar. Som tur var fanns det en vikarie, som kunde hoppa in med kort varsel.

Nu gör jag mitt bästa att tänka bort smärtan i foten. Det är bara att vänta tills Tant Doktor ringer och talar om hur hon på bästa sätt skal lösa problemet. Det finns komplikationer med blodomloppet i vänsterbenet på grund av att jag två gånger har opererats för åderbrock. Jag hoppas att foten kommer i form igen så att jag kan ägna mig åt stavgång och gym. Jag vill inte bli beroende av de kryckor jag tog hand om när jag för ett par år sedan hjälpte till att röja i ett dödsbo.

Jag är tacksam för alla inom sjukvården som inte har tagit sommarsemester. Som anhörigvårdare har jag ingen lagstadgad semester utan får snika mig till avlösning i hemmet.

En tanke på “Anhörigvårdarens sommar.

  1. Hej Carin!

    Vanligtvis är jag hemmahörande i Hägersten. Nu är även jag på semester de närmaste veckorna, men när är jag är tillbaka så hjälper jag dig gärna på något sätt om du behöver. Det låter som det är lite tungt just nu.
    Allt gott, Hanna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s