Biskoparna, scouterna och verkligheten

antje_foto_jan_norden(1)[1]

Biskoparna, scouterna och verkligheten

Den sista veckan har vår ärkebiskop och flera andra biskopar blivit utsatta för hård kritik från olika håll. Några har blivit så upprörda över vad de har sagt och skrivit att de valt att lämna svenska kyrkan. Diskussionerna gäller om ärkebiskopens sista brev och kyrkobön är en uppmaning att rösta på Miljöpartiet och varför biskoparna inte kan uttala sig i frågan om vem som är störst, Jesus eller Muhammed. När jag läser allt detta ser jag det som ett tecken på att biskoparna har tappat kontakt med verkligheten. Många av oss som bor i Stockholm har nästan dagligen kontakt med muslimer och vet på så sätt något om skillnaden mellan den lära, som Jesus och Muhammed förkunnade.

Jag har vuxit upp i ett prästhem och min pappa tjänstgjorde under större delen av sitt yrkesliv i Annedals församling i Göteborg. Mamma släpade iväg mig till högmässan efter det att jag fyllt tre år. Det viktigaste var att jag reste på mig från den för höga prästbänken och var med och rabblade syndabekännelsen ”Jag fattig, syndig människa, som i synd född i alla mina livsdagar hr brutit emot dig . . . ”. Jag begrep ingenting.

Det hände under den oändligt långa predikan att mamma nöp mig hårt i benen för att jag inte satt stilla utan på ett syndfullt sätt dinglade med benen. Om biskopen helt plötsligt kom på ett oväntat besök skulle jag straffas för detta. Jag förstod ingenting. En gång på hemvägen frågade jag mamma om biskopen och Mörkrets Furste var samma person och att han skulle komma nedfarande hotande och vred genom taket och landa med en duns på altaret. Samtidigt passade jag på att fråga vad som menades med att vara född i synd. Mamma förklarade att arvsynden hade jag fått från Eva, som brutit mot Guds vilja och smakat på kunskapens äpplen. Hon pratade och pratade om det första syndafallet ända tills vi kom hem. Vem biskopen var fick jag aldrig klart för mig. Ett resultat av detta blev att jag alltid bad om att få äpplen. Jag ville mumsa på kunskapens frukt så att jag kunde bli bättre på att räkna än mina äldre bröder. Detta lyckades jag mycket bra med. Innan jag börjat skolan kunde jag räkna med potenser och insåg att syndafallet var något som dumma pojkar hittat på och att det var lika mycket saga som berättelser om jultomten. Biskopen var fortfarande Mörkrets Furste

Långt senare berättade mamma att hon en gång på 1920-talet blivit tillrättavisad av biskopen för att mina bröder inte satt still i prästbänken. Pappa tjänstgjorde då i en landsortsförsamling i det frikyrkliga Småland. Kyrkan var stor och hade byggts innan väckelserörelsen kom till bygden. På vänster sida i koret stod prästbänken och på den högra den bekväma stolen för biskopen. En vårsöndag var det fest i missionshuset och bygdens folk hade gått man ur huse för att vara med. Strax före syndabekännelsen tågade biskopen in och skred fram och satte sig i sin stol. Därifrån hade han god utsikt över de tomma kyrkbänkarna och mina äldre bröders nakna och dinglande ben. Pojkarna var sex och tre år gamla och bänken var för hög för dem. Inget av detta behagade biskopen, som lät mamma få höra att en gudfruktig prästfru såg till att församlingsborna gick i kyrkan och att prästbarnen uppförde sig på ett icke stötande och gudfruktigt sätt i kyrkan.

Nästa gång jag diskuterade biskopens åsikter med mina föräldrar var när jag bar i tioårsåldern. Det andra världskriget rasade utanför Sveriges gränser och det var vanligt att barnen blev aktiva inom scoutrörelsen. Min stora önskan var att få bli blåvinge och sedan flickscout. Jag ville vara med på deras söndagsutflykter ett par gånger om året och jag längtade efter att få komma ut i naturen.

Detta gick inte för sig. Vanligt folk hade slutat att regelbundet besöka högmässan och biskoparna hittade flera förklaringar till detta. En av dessa var scoutrörelsen, som hade som målsättning att lära städernas ungdomar att röra sig i naturen. Folke Bernadotte och hans syster Elsa Cedergren gjorde sitt bästa att förklara för biskoparna att scoutrörelsen stod på kristen grund. Herrar biskopar lyssnade inte, för dem var högmässans syndabekännelse om att människan var född i synd viktigare än att ungdomarna ett par gånger om året en söndag kunde få andas frisk skogsluft.

Det fanns präster som gick emot biskoparnas förakt för scoutrörelsen och blev duktiga scoutledare. Jag hörde flera gånger pappa berätta att dessa präster blev utfrusna på olika prästmöten. De var konstiga som ansåg att ungdomarna borde lära sig att känna igen olika fågelarter och laga mat över ett stormkök. För scoutprästerna var ett korum innan utfärden ut i naturen lika viktig som en nästan två timmar lång högmässa.

I tonåren funderade jag mycket över biskoparnas brist på kunskap om verkligheten. De visste tydligen inte att en kyrkbänk var för stor för förskolebarn och att städernas ungdomar längtade ut i naturen. Att diskutera detta med pappa var omöjligt. Han suckade bara och sa att jag inte hade förstått det kristna budskapet.

Nu funderar jag på om biskoparna förstår budskapet i kapitel 4 i evangelium enligt Johannes. Här skildras hur Jesus i vid Sykars brunn i Samarien möter en kvinna, som tidigare har levt under äktenskapsliknande former med sex olika män. I detta kapitel visade Jesus ett moraliskt mod, som saknar sitt motstycke i Koranen. Profeten Muhammed undviker att skildra kvinnornas sexualitet. Storheten hos honom är att kvinnorna inte räknas som sin fars lösöre och som juridiskt är en människa och inte kan likställas med kameler och kokkärl. Detta finns med i Koranen. Vid sidan av islams heliga skrift finns lagboken Sharia. Enligt denna är sex utanför äktenskapet inte tillåtet och de kvinnor, som fallit för kärlekens vindar skall straffas. Tolkningen av denna paragraf tolkas på olika sätt. I vissa länder räcker det med spöstraff medan i andra länder skall kvinnorna stenas till döds. Sex mellan homosexuella är en syndfull handling och ett straffbart brott.

Jag skulle önska att någon biskop kom och delade mitt dagliga liv. Min make David har drabbats av stroke två gånger. Vi är beroende av att hemtjänst kommer tre gånger om dagen. Över hälften av alla som kommer är muslimer. Det vanliga är att jag efter en tidig frukost läser i Bibeln eller psalmboken. Ibland börjar hemtjänst bläddrar i dessa böcker och det händer att vi medan David sitter på toa diskuterar religion. Det har varit mycket givande korta samtal där vi på ett enkelt sätt har förstått skillnaden på Koranens och Nya testamentets budskap. Detta är samtal som någon biskop borde ha varit med om.

Denna helg är det nästen omöjligt här i Stockholm att få folk, som vill jobba inom hemtjänst. Anledningen är PRIDE-paraden, som folket antingen vill gå med i eller titta på. Idag skall festivalområdet städas och alla frivilliga krafter behövs. Jag har hört antydningar om att några av hemtjänst starkaste grabbar skall vara med och släpa skräp till de containers, som finns uppsatta inom området.

Idag skulle jag önska att någon modig och korankunnig präst efter högmässan drar på sig ett par arbetsbyxor och åker till festivalområdet och hjälper till och städar. Han eller hon skall ha scoutsinnet kvar och inte dra sig för att hjälpa till och visa respekt för andra.

Jag trotsade både mina föräldrar och biskoparna och blev scout. Denna dag vill jag be den gamla scoutbönen från 1920-talet.

”Käre Fader i din himmel
Du som alltid leder mig
Vart jag går i världens vimmel
Hör min bön som söker dig
Hjälp mig leva dig till ära
Hedra Sverige, far och mor
Min och andras bördor bära
Hjälp mig lyda scouters lag”

One thought on “Biskoparna, scouterna och verkligheten

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s