En ny bok om Marcus Wallenberg

 

Under mitt yrkesverksamma liv fick jag ibland förfrågningar om jag för folkhögskoleelever kunde förklara hur vårt land hade utvecklats under 1900-talet. Jag hade själv upplevt förändringens vindar efter det andra världskrigets slut och hört äldre släktingar berätta om kriserna under 1930-talet. Dessa arbetsuppgifter gjorde mig intresserad av nutidshistoria. En av alla dessa män och kvinnor, som var med om att skapa arbetstillfällen för landsbygdens ungdomar var Marcus Wallenberg (1899-1982) Idag är Marcus Wallenberg mest känd som verkställande direktör för Stockholms Enskilda Bank, som senare slogs samman med Skandinaviska banken.

 

 

 

Denna sommar jag flera gånger läst Carina Beckermans bok ”Skepparen först, båten sedan”. Boken är ingen biografi över Marcus Wallenberg utan en skildring hur han var som företagsledare och vilket inflytande han som bankman hade över olika företag. Ett av dessa var familjeföretaget Atlas Diesel, som på 1920-talet hade svårt att hävda sig i konkurrensen med andra liknande företag. Som styrelseordförande drev han igenom att tillverkningen av motorer skulle upphöra och att företaget skulle specialisera sig på tryckluft. Detta ledde till framgång och företaget växte både i vårt land och i utlandet. Det bytte namn till Atlas Copco och både huvudkontor och fabrik flyttade från Rörstand till Sickla.

 

 

 

Carina Beckerman skildrar på ett trevligt sätt hur Marcus Wallenberg valde ut de män, som skulle leda olika grenar inom det stora och växande företaget. Först valde han ut en lämplig ”skeppare” och sedan hittande han en ”båt.” I detta uttryck märks Marcus Wallenbergs stora intresse för segling. Vinnarbåten i en segeltävling måste ha en skicklig skeppare och en bra skeppare skall kunna klara att föra befälet i olika slags båtar.

 

 

 

Carina Beckerman har intervjuat många som arbetade under Marcus Wallenberg och som också hade haft goda kontakter med hans söner Marc och Peter. Flera av de anställda tillhörde släkten eller hade umgåtts i samma kretsar som släkten Wallenberg. Som ung på 1950-talet i Göteborg fick jag ofta höra att det inte var någon mening för en bondgrabb, som kämpat för att bli civilingenjör, att söka sig till ett Wallenbergföretag. Här var det anor och ett sätt att uttrycka sig på ett bildat sätt som räknades. En civilingenjör hade då lägre lön än en folkskollärare, vilket medförde att många civilingenjörer blev lärare. Det var också ett talesätt att Marcus Wallenberg inte blir nöjd förrän en städerska och en civilingenjör hade samma löneförmåner. Att det ligger mycket i detta överdrivna talesätt framgår i boken. Trots detta stannade de civilingenjörer, som en gång börjat på Atlas Copco, kvar tills de gick i pension. Det var trevligt att arbeta i ett företag med Marcus Wallenberg som styrelseordförande. Det fanns fasta regler och ingen behövde känna sig socialt osäker.

 

 

 

Alla avsnitt, som handlar om har Marcus Wallenberg upplevde den politiska oron under 1960-talet, har jag läst flera gånger. Mina barn var då i förpuberteten och möttes i skolan av läromedlens vänstervindar. De kom hem och kände sig villrådiga. Vi läste tidningar gemensamt och jag försökte ge dem en mer nyanserad bild av världen än den skolan gav. Hur långt skulle socialiseringen gå? Varför måste de gå till skolpsykologen för att få klass? Skulle staten ta över det företag, som pappa arbetade på? Marcus Wallenberg hade i dessa diskussioner sin inställning klar. Det kunde bli socialistiska förändringar och alltså var det säkrast att flytta företaget utomlands. Valet föll på Belgien. Magnus Wallenbergs varnande uttryck var ”Du skall inte ha kontakt med en baltisk adelsman!” Alla visste att han menade Olof Palme, vars mamma kom från en baltisk adelssläkt.

 

 

 

Carina Beckerman har inte dragit sig för att fråga om sådana händelser, som kunde framkalla sorg. Dit hör den tragiska dag i november 1971 när Marcus Wallenbergs äldste sin Marc sköt sig själv med en älgstudsare. Dagarna före denna tragiska händelse hade Marc Wallenberg varit i Hylte och där blivit utfrågad om varför ett av familjens företag hade påbörjat ett bygge av en ny massamassafabrik utan att kommunens miljönämnd hade godkänt bygget. Miljörörelsen hade kommit till Hylte och många funderade över hur mycket en ny fabrik skulle smutsa ner naturen och förgifta grundvattnet. Marc Wallenberg var oförberedd på denna fråga. Hans svar gick ut på att företaget heller betalde böter för miljöbrott än skadestånd för att de inte kunde leverera den utlovade mängden pappersmassa. Bland åhörarna satt ett par journalister, som slog upp nyheten att Marc Wallenberg var en miljöskurk mycket stort. Nyheten spreds sedan över landet och jag diskuterade detta med våra barn. De hade en politiskt (S)aktiv kusin i Hylte, som då var småbarnsmamma. För henne var miljön just då viktigare än arbetstillfällen. Idag som garvad kommunpolitiker tänker hon delvis annorlunda och vet att utan arbetstillfällen dör bygden.

 

 

 

Marc Wallenberg hade inte bara problem med den växande miljörörelsen. Det var bestämt att han skulle ta över ledarskapet av Stockholms Enskilda Bank. Detta lät bra på papperet men fungerade inte i praktiken, Pappan flyttade sitt kontor i rummet bredvid Marcs och han lät alltid dörren vara öppen. Allt det som Marc uträttade synade pappan och Marc hade inte kraft att stålsätta sig mot sin legendariske far. Efter det ödesdigra mötet i Hylte blev pressen för stor för Marc Wallenberg. Han hade inte levt upp till sin pappas alla krav på att alltid kunna svara rätt på obehagliga frågor och sköta banken på bästa sätt. Det slutade med ett tragiskt självmord.

 

 

 

Carina Beckermans bok är inspirerande. Jag vill veta mer om vad som hände med de olika företagen och jag vill se hur spillran av dem ser ut idag. Det är för långt att åka till Hylte och titta på massafabriken och det är för varmt att åka till Sickla och bekanta sig med fabrikslokalerna. Igår for jag in till Kungsträdgården spanade in Stockholms Enskilda Banks huvudkontor. Nu gjorde jag allt för att se ut som en professionell fotograf och steg raskt in genom den mäktiga porten. Det första jag såg var en liten staty över Andre Oscar Wallenberg, som år 1856 startade bankverksamheten. Han var farfar till Markus Wallenberg. Statyn står i ett skymningsliknande ljus från två eleganta golvlampor. Under lamporna kan utvalda besökare slå sig ner i en elegant soffgrupp i svart skinn. Det hörde inte jag. Ett par snabba knäppande på kameran och därefter gled jag med näsen i vädret ut genom dörren. Ingen hade märkt mig och jag blev inte bortmotad av en storväxt ordningsvakt.

 

 

 

Carina Beckermans bok är mer än ett porträtt av Marcus Wallenberg. Den är också en vägledning in i vårt lands spännande industrihistoria.

 

 OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s