Hallonbergsprojektet

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vårvintern 1980 fanns det bara en enda politisk fråga i vårt land. Det var hur vi skulle klara vår energiförsörjning och om kärnkraften skulle avvecklas. Torbjörn Fälldin var statsminister och Olof Palme var ordförande för Socialdemokraterna. Den politiska oron var stor och det enda som diskuterades var kärnkraften. Då var det lätt att smyga fram beslut, som först märktes när vanligt folk insåg vad det var frågan om. Ett av dessa var det nu nästan bortglömda Hallonbergsprojektet.

 

Hallonbergen är en stadsdel i Sundbyberg. På ett område, där man tidigare hade odlat tobak och grönsaker, växte på 1970-talet upp en ny stadsdel med höga lamellhus i en storskalig miljö. Detta var en miljö, som Olof Palme uppskattade. Han brukade säga ”Hallonbergen är den bästa bostadsmiljön i Sverige.” I denna stadsdel hade han mycket stort stöd och här drev han igenom sina idéer om hur grundskolan skulle demokratiseras. Grundtanken var att det var odemokratiskt att läraren kunde mer än sina elever och det kanske vore bäst att avskaffa läraryrket och låta eleverna själva söka kunskap och sedan förmedla detta till sina kamrater genom att ge dem tillgång till offentliga talarstolar och att ge eleverna i uppgift  att skriva väggtidningar.

 

När höstterminen 1980 började i Hallonbergets högstadieskola fick lärarna veta att det var odemokratiskt att de kunde mer än sina elever. Rektor hade lagt ett lokalschema och nu lottades de olika ämnena ut. Om läraren i klassen inte kunde svara på elevernas frågor, skulle en elev skickas till någon lärare, som behärskade detta ämne. Att byta timmar med varandra var inte tillåtet. Varje klass skulle ha en klasslärare, vars uppgift var att varje vecka se till att eleverna utanför sitt hemrum hade satt upp en väggtidning, där de skulle belysa det viktigaste som hänt under veckan. Det bästa vore om några elever i en annan klass kunde kommentera detta. Detta sätt att undervisa skulle vara ett utmärkt sätt att få högstadieeleverna att inse vad som menades med demokrati.

 

Ett par veckor senare träffade jag på ett kalas Tina (namnet är fingerat). Hon var huvudlärare i franska i Hallonbergens skola. Tina hade på sin lott fått kemi och gymnastik. Tina hade vuxit upp i Frankrike och hade dessutom studerat engelska i Oxford. Hon hade under sin skoltid i Paris bara läst kemi ett år och hennes skola hade saknat gymnastiksal. Hon blev förskräckt när hon tittade på alla i hennes ögon livsfarliga lejdare och plintar. En elev sa att hon ville hämta gymnastikläraren så att klassen kunde få hoppa bock. Det kom en förtvivlad manlig gymnastiklärare, som på sin lott hade fått textilslöjd och tyska. Han kunde inte sticka och hade aldrig ordentligt tagit till sig hur man trär en symaskin.

 

Vi som satt vid kalasbordet trodde att Tina drev med oss. Så här tokigt kunde det inte vara i en svensk skola. Då blev Tina gråtfärdig och sa att hon inte visste hur hon skulle orka med. Det fanns inga regler om vad som fick skrivas på en väggtidning och Tina hade förgäves försökt få klassen att enas om innehållet i väggtidningen. Efteråt fick hon kritik av eleverna för att hon varit för auktoritär och dessutom saknade ett demokratiskt sinnelag.

 

Hösten 1980 hade jag en fast tjänst som studiecirkelledare på ABF. Drygt hälften av timmarna riktade sig till pensionärer och de övriga var matematikundervisning för LO-medlemmar. Två dagar i veckan var jag i lokalerna på Brommaplan. En dag bad vår chef att vi alla som jobbade på Brommaplan skulle komma på ett möte. Han ville diskutera en allvarlig och brännande fråga med oss. Det gällde vilka som hade lust att leda kurser i språk och matematik från skolungdomar från Hallonbergens högstadieskola och från antroposofernas skola. De, som åtog sig dessa timmar, måste tassa fram försiktigt när det gällde kontakter med föräldrarna. I båda fallen var det mot de båda skolornas ideologi att låta eleverna inhämta kunskap på något annat ställe än i den skola de gick.

 

Mitt schema stämde inte med de kommande timmarna. Däremot hade jag en ofrivillig ½-timmes rast i lokalerna i Brommaplan. Då brukade jag prata med de elever som kom. Antroposofernas ungdomar var glada och företagsamma. Några av dem brukade roa sig med att klänga på den byggnadsställning, som var uppsatt utanför lokalerna, medan andra ville komma in i det lilla materielrummet för att bekanta sig med de apparater vi hade. Alla tekniska hjälpmedel var förbjudna i deras skola.

 

Skolungdomarna från hallonbergen var tystlåtna och verkade skrämda. De gick direkt från den sista kaotiska lektionen till bussen till Brommaplan. Flickorna i gruppen stod på kö för att komma in på den enda toaletten. När jag frågade varför, fick jag veta att väggtidningarna hade invaderat tjejernas toalett och att innehållet i dessa var obehagligt. De villa bort från skolan, med skolpsykologen vägrade att låta dem byta till en skola i Sundbybergs centrum. De gick ju i en skola där full demokrati gällde.

 

Vårterminen 1981 blev min sista skoltermin på ABF. Jag skymtade Tina en enda gång. Hon hade sagt upp sig från Hallonbergen och flyttat till en mindre och mycket konservativ ort på den svenska landsbygden.

 

Trots att jag hade lämnat läraryrket följde jag med vad som hände i Hallonbergen. Lärarna flydde skolan och in kom studenter med drömmar om en annan grundskola än de gått i. Det hände olyckor i ämnena kemi, gymnastik och träslöjd. Vem var ansvarig för dessa? Det var över ett års väntetid för eleverna att få komma till skolpsykologen i Hallonbergen. Hon kunde inte hjälpa de olyckliga eleverna. Enligt dåvarande bestämmelser fick inte en elev byta skola såvida inte han eller hon hade grava psykproblem i den skola de gick. Språket på väggtidningarna blev råare och de mest företagsamma eleverna började klottra på alla skolans väggar.

 

Till slut blev situationen ohållbar. De ledande i kommunen beslut att stänga den nedslitna skolan. Den reparerades aldrig utan revs och tomten förvandlades till en park, jag kommer inte ihåg när detta skedde.

 

För 15 år sedan på en 70-årsuppvaktning träffade jag två systrar, som vuxit upp i Hallonbergen. Den äldsta hade gått ett år i Hallonbergens demokratiska skola. Det var ett kaotiskt skolår med bullriga lektioner och stressade lärare. Hennes pappa var aktiv socialdemokrat och han klarade inte av de ständigt pågående skoldiskussionerna vid köksbordet och i trappuppgången. För att slippa gå emot partilinjen köpte han ett ruckel i Jakobsberg. Detta var det enda sättet att ordna en bra skolgång åt döttrarna.

”Du förstår inte” sa den äldre systern. ”man sa helt enkelt inte emot Palme och hans pojkar.”

Igår på kvällen for jag ut till Hallonbergen för att bekanta mig med denna stadsdel i Sundbyberg. Det som slog mig mest var att området var helt utan både klotter och tiggare, att det var rent och prydligt med stora grönområden mellan lamellhusen och att det rörde sig mycket slanka ungdomar på parkvägarna. Jag såg bara en enda överviktig person. Jag pratade med några jag mötte och alla tyckes trivas i stadsdelen. Ingen visste var Hallonbergens rivna högstadieskola hade legat, någon trodde att det var där fotbollsplanen nu fanns.

 

Fotbollsplanen med sitt konstgräs var en upplevelse. Här hade en stor grupp tonårspojkar samlats för att sparka fotboll på konstgräset. Ögonen lyste på dem. De tillhörde våra nya svenskar och flera i gruppen hade föräldrar, som kommit från Syrien. Här fanns drömmar om att bli en ny Zlatan eller att efter gymnasiet börja studera medicin och bli idrottsläkare.

 

Till min förvåning fick jag höra att Hallonbergen saknar en kommunal högstadieskola. Alla, som gillade dans, sång och musik söker sig till friskolan Kulturama medan alla andra måsta ta bussen in till Sundbybergs centrum. Trots den fina och nybyggda idrottsanläggningen saknas det fotbollsklasser.

 

Det är som om ingen i Hallonbergen och Sundbyberg vill minnas vad som hände i skolans värld på 1980-talet. Man får inte kritisera Olof Palme.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s