Valvinden blåste in i min trädgård

2014-06-01 08.12.29

För ett par dagar sedan sken sensommarsolen. Då passade jag på att sträcka mellan två gamla fruktträd och hänga tvätten på tork. Når detta var gjort började jag ta upp den sista potatisen. Någon arbetsro blev det inte. En pratsjuk och ensam stavgångstant stack huvudet över muren och undrade om jag var miljöpartist. Anledningen till detta var den röda och gröna plaggen och att jag är ensam i mitt område om att ha förvandlat en stor del av gräsmattan till ett potatisland. Jag svarade undvikande på hennes frågor och sa att jag numera inte hinner lyssna på alla politiska utspel och gräl samt att jag naturligtvis tänker rösta i valet den 14 september. Det blev en besviken tant, som traskade vidare på gatan. Hon fick aldrig veta att jag vill ha förbifart Stockholm.

 

Jag hade en storebror, som var mycket intresserad av politik och som drömde om att bli riksdagsman. Trots ansträngningar lyckades han aldrig kämpa sig upp till en valbar plats på någon lista. Alla samtal hemma vid middagsbordet rörde sig om politik och jag försökte förgäves bli intresserad.

 

I mitten av 1960-talet blev jag stockholmare och kom då till en stad med FNL-demonstrationer i varje gatuhörn. Mina barn gick i grundskolan och vantrivdes med den relativa betygsättningen och själv kämpade jag som lärare i en helt annan förort än den jag bodde i. Mellan matlagning, läxförhör och provrättning kunde det ibland bli tid över att läsa tidningar och fundera över politik. Jag började tänka ut olika frågor, som jag ville ställa till våra politiker. Det gällde i första hand skolfrågor och sedan varför det inte fanns någon valfrihet när det gällde sjukvård. Vid några tillfällen gick jag till olika valmöten och ställde frågor om detta. Alla partier svarade mycket svävande.

 

Sedan dessa kaotiska år har jag haft för vana att vid varje val fundera ut en eller två lämpliga frågor, som politikerna skall få svara på. Detta valår har blivit annorlunda. Jag är anhörigvårdare och arbetar ungefär 20 timmar varje vecka med att ta hand om min strokedrabbade make David. Årets valrörelse glider bara förbi mig och jag har hittills inte lyssnat ordentligt på en enda partiledarutfrågning. Det finns mängder av valaffischer i mitt närområde. Mina tankar är ofta på annat håll och jag märker knappt vilka partier son har varit ute och satt upp affischer på lyktstolpar och vid tunnelbanan.

 

För ett par dagar sedan blev jag av Nätkompis påmind om min framfart i valrörelsen för tolv år sedan. Jag var då mycket aktiv i en pensionärsförening och ibland pratade några herrar och damer politik i en ganska grälsjuk ton Det gällde i första hand de höga elpriserna, som drabbade alla kortisonberoende reumatiker och rullstolsburna mycket hårt. Reumatikerna svettades och deras kläder behövde köras tvättmaskin och torktumlare ett par gånger i veckan. För att ha glädje av en elektrisk rullstol behövde de rullstolsburna ladda stolens batteri varannan dag. När elräkningen var betald fanns det inte mycket utrymme kvar för mat och kläder.

 

En dag sa en äldre dam:

”Politikerna talar om miljarder, men vet de hur mycket en miljard är. Kan du förklara hur mycket en miljard är i kronor för mig?”

Jag kunde. En miljard är 1 000 000 000 kronor eller 1 000 miljoner. Den äldre damen blev nöjd och tyckte att jag skulle kontrollera om politikerna kunde detta. Hon hade en vag känsla att när politikerna bollade med miljoner och miljarder hade de ingen aning om hur mycket pengar det rörde sig om.

 

Den gamla damens uppdrag piggade upp mig. Alla politiker jag stötte på fick frågan om hur man skriver en miljard med siffror. Det var som den gamla damen trodde. Ungefär hälften av de tillfrågade visste detta. Folkpartiet var det enda parti där samtliga valarbetare kunde svara korrekt på min fråga. En annan grupp, som höll reda på alla nollor, var kvinnorna från LO. Detta år hade de en egen kampanj med ett program, som påminner mycket om Feministiskt Initiativs partiprogram. En LO-tjej sa glatt till mig att som kvinna kommer man ingen vart i politiken om man inte är duktigare och mer påläst än gubbarna.

 

LO-tjejerna uppfattade mig som en medsyster i ett mansdominerat parti. De viskade fram att i stadsdelsnämnderna håller sig de olika partierna med räknenissar, som räknar igenom budgeten. Naturligtvis kan inte en tjej bli räknenisse. Om någon tjej i nämnden kontrollräknar räknenisses siffror och märker att de är fel, riskerar hon att bli utfrusen. Jag skrattade glatt när jag hörde detta och viskade att det var kvinnorna i valstugorna som visste hur mycket en miljard är men att grabbarna som regel inte hade blekaste aning om detta. Efter detta funderade vi över hur det kom sig att de liberala grabbarna kunde räkna. Var de rädda för Jan Björklund?

 

Jag gick från valmötet till valmöte och frågade hur de rullstolsburna kompenserades av det höga elpriset. Så kröp den obehagliga sanningen fram. Bara en enda av alla kandidater jag stötte på hade någon aning om hur högt elpriset var. Här var det ingen skillnad mellan män och kvinnor. Ett par gubbar medgav generat att de överlät alla räkningar till hustrun. Man hade delat på hushållets utgifter. Kvinnorna stod för det jordnära som matkontot och elräkningen medan männen betalade bilskatten och bilförsäkringen och stod för alla kostnader vid ett bilbyte.

 

Den ende som på ett valmöte räknade ut vad det kostade att ladda batteriet på en rullstol var en man från Moderaterna. Detta var kanske inte så konstigt eftersom han var delägare i ett företag, som sålde utrustning för handikappade. Han uppskattade min fråga och hoppades kunna påverka sitt parti så att alla rullstolsburna kunde få ett laddningsbidrag från sin stadsdelsnämnd. Sedan fick vi veta att alla handikappade drabbades onödigt hårt av de höga elpriserna.

 

Detta var för tolv år sedan. Idag är det många villaägare, som funderar på om man inte kan sätta upp solceller på taket. Den, som gör detta, får omedelbart rykte on sig att vara ganska förmögen miljökämpe, som kostar på sig ett dyrt tak för att slippa köpa el från ett kolkraftverk i Tyskland eller från kärnkraftverket i Forsmark.

 

Idag skulle jag önska att utfrågarna i TV ber våra partiledare förklara grundläggande begrepp inom fysik, kemi och matematik. Lämpliga frågor vore att be dem tala om vad ampere och molekyl är samt att i huvudet räkna ut hur mycket pengar fem promille är av en miljon. Antagligen blir detta knepigare än att skildra den svenska historiens första kärlekspar Ask och Embla eller att tala om vem som på 1970-talet skrev romanen ”Rädd att flyga”.

 

Min fråga på ett torgmöteskulle vara hur man får bukt med skolpojkarnas sätt att göra en rangordningslista i klassen. Högst status har de grabbar som spelar med i ett a-lag i ishockey eller fotboll. Efter dessa kommer de som busar på lektionerna och gör mos av sina lärare. Jag har lätt att komma i kontakt med pojkar upp till puberteten. Dessa svar har jag fått både i välmående villaområden och i Skärholmen. Går aldrig våra politiker in på en fotbollsplan och pratar med grabbarna eller söker upp dem efter läxläsningen på biblioteket? Eller är de med på ett föräldramöten och där ställer obehagliga frågor om vem som har högst status i klassen? Det är inte de flitiga flickorna.

 

Valvinden bär med sig förändringar i skolan. Men vet politikerna vad detta på sikt kommer att innebära? Vågar de fråga den helt normale Pelle varför han redan på lågstadiet började busa sig igenom samtliga lektioner? Vågar de vädja till föräldrarna och antyda att det på sikt är bättre att vara duktig i matematik än att göra mål på fotbollsplanen?

2 tankar om “Valvinden blåste in i min trädgård

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s