Ett djärvt beslut

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

I början av juli denna varma sommar fick jag syn på en lockande annons. Det gällde en blomstervandring på Madeira i mitten av november. Jag anmälde mig och först efter detta insåg jag att vandringen kunde bli ganska jobbig och att det gällde att vara vältränad. Inte en enda tanke på att backa ur for inte genom min hjärna detta skulle jag klara av och nu gällde det att börja träna att kämpa upp och nedför backar med stavar i händerna och vandrarkängor på fötterna.

Nu började jag rota runt i min garderob och konstaterade att mina gamla vandrarkängor hade stora sprickor på sulorna. I sommarvärmen hade jag ingen större lust att åka till en sportaffär och löpa nya. De första veckorna tränade jag med joggingskor på fötterna och ett par mycket gamla stavar. Några svårigheter att hitta bra vandringsvägar hade jag inte. Stockholm är fantastisk med sina stora grönområden, i vilka det slingrar bekväma gångvägar men också stigar i gamla beteshagar, betesmarken som nu har förvandlats till vildmark.

Jag är anhörigvårdare och måste anpassa mina träningstider till min strokedrabbade och morgonsömnige make David. Den bästa tiden blev tidigt på morgonen. Då glittrade daggen glittrade i gräset och strandens fåglar höll på att vakna. Jag räknade med att kunna vara ute i 80 minuter och till min stora glädje upptäckte jag att sträckan blev längre för varje dag som gick. En av de sista riktigt heta dagarna kunde jag utan svårigheter kliva uppför trappan Jakobs Stege. Den har 186 trappsteg och jag klarade detta utan att flåsa.

En kväll satte jag mig och läste ordentligt igenom vad jag skulle få uppleva på Madeira i november. Alla deltagare måsta vara beredda på att gå minst fyra timmar varje dag. Detta gjorde mig fundersam, eftersom jag inte hade möjlighet att vara borta så länge på dagarna. Då fick jag ett mail. David skulle in på ett korttidsboende och stanna där i två veckor. Han var så krasslig att biståndsbedömaren ansåg att jag måste få en viloperiod.

Nu började hårdträningen med långa vandringar varje dag. Jag klarade utan svårigheter att traska fyra timmar varje dag. Det var inga svårigheter att hitta backar. Västerbron är seg och jag har gått den fem gånger denna sommar.

Nu är det höst och det har inte blivit av att jag har lämnat sängen innan nyhetsmorgon i P1 har börjat. Sommarens bilder är en uppmuntran att fortsätta med träningen. Jag minns med glädje hur förargade canadagässen blev på mig när jag föste undan dem från sovplatsen mitt på gångvägen vid stranden. De djärvaste nafsade efter mina stavar som om de tyckte att jag skulle ha med mig godsaker som gamla lussekatter från frysen eller kanelbullar. Nu har canadagässen dragit söderut och de finns kanske i Skåne.

Jag har räknat mina träningsdagar och konstaterat att jag varit i farten fem dagar varje vecka. Jag upplever att jag orkar mer och detta märks när jag skall hjälpa David att komma upp från sängen och att gå på toaletten. Numera är jag inte lika trött på kvällarna. En annan glädjande effekt är att jag har gått ner två kilo i vikt.

Idag är det lördag. När hemtjänst kommer skall jag gå stavgång till Skärholmen och lämna tillbaka en bok på biblioteket. Jag vet att jag på torget kommer att bli överfallen av valarbetare från olika partier. De är minst lika påflugna som canadagässen. Tyvärr går det inte att lugna dem med degiga kanelbullar från Pressbyrån.

En tanke på “Ett djärvt beslut

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s