Tankar efter valet

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Valet är över och nu kommer tid för eftertankar. Många önskade sig förändringar när det gällde sjukskrivningar, förtidspensionering och Arbetsförmedlingarnas arbetsuppgifter. Före valet var det få som funderade på hur den egna ekonomin skulle förändras om olika förslag blev verklighet.

Jag vet inte hur min familjs ekonomi kommer att se ut när det äntligen blir klart hur landets budget klar. Om dagens regel angående sänkt arbetsgivaravgift för ungdomar försvinner, kommer att mitt gymkort blir dyrare. Detta beror på att det är nästan bara ungdomar som sköter de löpande sysslorna som att kontrollera medlemskorten, se till att det finns rena handdukar att hyra och se att toaletterna fungerar och att det inte är stopp i handfaten. Jag tror inte att jag kommer att märka av höjningen. Vad jag redan i augusti observerade var att den stilla söndagsfriden med klirr från kaffekoppar i grannarnas trädgårdar har ersatts av surret från borrmaskiner och bullret från ihärdigt hamrande blandat med en och annan svordom.

I maj fanns det hantverkare, som noggrant studerade de olika partiernas budgetförslag innan de försvann ut på semesterresan. Många anade en rödgrön seger och att detta skulle innebära att delar av rotavdraget vid renovering av äldre villor skulle försvinna. Några murare tog med sig sina bästa verktyg och lät det slitna ligga kvar på gräsmattan. Deras glada sommarhälsningar till villaägarna var att de skulle komma tillbaka i augusti och göra det sista klart. Nu har hantverkarna försvunnit, de har bytt telefonnummer till sina mobiltelefoner och lämnat kvar skräpet. De förskräckta villaägarna måste ge sig ut och leta reda på nya hantverkare för att få huset färdigt innan vintersnön kommer. Om han har tur kommer några byggarbetare utan försäkring och kollektivavtal från Polen. I annat fall får villaägaren själv och med tips och goda råd från grannarna snickra färdigt sitt hus. I mitt villaområde har söndagarna blivit hammarslagens dag.

Ingen vet vart hantverkarna har tagit vägen. Någon påstår att de nu bara arbetar mot kontant ersättning och utan kvitton och andra säger att de långpendlar till Norge. Själv vet jag bara att den snickare jag anlitat i fem år troligtvis har gått i pension.

Det finns tankar som aldrig lämnar mig. Det gäller budskapet om solidaritet med tiggarna utanför tunnelbanestationerna och med alla flyktingar från Syrien och Ukraina, som kommer att söka skydd i vårt land. Hur mycket solidaritet orkar de olika kommunerna med och skulle jag själv orka föreslå en tiggare att han mot ett mål mat och rimlig ersättning skall hjälpa mig att klippa gräsmattan?

Jag sedan våren 2009 varit anhörigvårdare. Min make David har drabbats av stroke två gånger och klarar inte av sin personliga hygien, att klä på sig själv och att gå med rollator utan mänskligt stöd. Till sin stora sorg orkar inte David föra en sked till munnen och jag måste mata honom fyra gånger varje dag. Ibland önskar jag att jag kunde rymma hemifrån och få tid för mig själv. Att vid dessa tillfällen få ett mail om att jag borde vara solidarisk mot tiggare gör mig likgiltig. Det har till och med hänt att min trötthet vid ingången till tunnelbanan och vägran att lystra till tiggarens lockrop har tolkats som rasism.

Jag har stor förståelse för kommuner, som anser att de inte orkar med fler flyktingar. Det är mer än ett skamfilat och nedlagt hotell som behövs för att hysa in 200 flyktingar i en liten ort på landsbygden. Barnen skall gå i skolan, de skall få hemspråksundervisning och de äldre skall ha undervisning i svenska. Vårdcentralen får mer att göra och kommunen måste skaffa fram tolkar. Detta har lyckats på några ställen men misslyckats på andra. Var finns pengar till denna verksamhet? Måste små kommuner flytta pengar från barnomsorg, skola och äldrevård för att klara flyktingarna? Hur mycket av dessa extra kostnader står staten för?

Jag skulle vilja ha en öppen diskussion om dessa frågor. Hur mycket solidaritet orkar vi med? En av de få politiker som i skrift vågar ta upp dessa för många svenskars viktigaste valfråga är Sara Skyttedal från KDU. Jag hoppas att hon inte blir missförstådd och kallas för ”djävla nazist”.

Till slut något om min egen situation. Vi har hemtjänst tre gånger om dagen och tiden är beräknad till 100 minuter. Jag är mycket nöjd med det privata hemtjänstföretag jag anlitar. De allra flesta som kommer till oss har vuxit upp i ett annat land och kommit hit antingen som arbetskraftsinvandring eller som flyktingar. Några pratar dålig svenska och har stora svårigheter att arbeta med dammsugare och tvättmaskin. Jag gör mitt bästa att hjälpa dem tillrätta med allt det nya de måste lära sig.

Det är svårt att komma som flykting till Sverige. Min åsikt är att de flyktingar som kommer skall få ett värdigt mottagande, de skall få möjlighet att arbeta och studera och de skall få bra sjukvård. Det är bättre att hjälpa 100 till ett bra liv än 1000 till en tillvaro i utkanten av samhället.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s