De sista dagarna har regnet trummat ihärdigt på fönsterrutorna. Jag har tänt lampor och satt mig tillrätta i en bekväm stol och läst. I somras började jag kämpa med en tegelsten om Adolf Hitlers arkitekt Albert Speer. Den tjocka bok jag läser är skriven av Gitta Sereny. Den kom ut på svenska första gången 1995.

Albert Speer fick i mitten av 1930-talet uppdraget att bygga om hela Berlin. Varje gata i de centrala delarna skulle kantas av pampiga hus. Här fick man inte spara på varken skimrande marmor eller glansfulla inredningar. I februari 1942 utnämndes han kanske mot sin vilja till rustningsminister och fick ansvar för vapentillverkningen till armén. I rättegången i Nürnberg dömdes Albert Speer till 20 års fängelse på grund av att han hade begått grova brott mot mänskligheten. Detta berodde på att Albert Speer hade tvångsrekryterat krigsfångar samt män och kvinnor från Östeuropa till vapenfabrikerna. Dessa arbetar fick en miniranson av mat, de var förbjudna att gå till kyrkan och på bio. De var enligt tysk terminologi undermänniskor, som de ljuslockiga tyskarna inte skulle prata med.

Ett problem, som på många ställen diskuteras i boken, är varför flertalet tyskar under Hitlers tid vid makten var övertygade om den ariska rasens överlägsenhet. Ideologin om detta utformades av Heinrick Himmler, som gick så långt att han skickade ut tyska arkeologer för att gräva efter ariernas urhem. Ett av dessa skulle finnas i Bohuslän och ett annat kring floderna Eufrat och Tigris. Artiklar om dessa arkeologiska upptäckter blev en spännande läsning för vanligt folk.

Gitte Sereny ville att fler än Albert Speer skulle berätta om sina minnen om hur de upplevde rasbiologin och utrotningen av judar och romer. Hon började söka upp barn till ledande nazister och lyckades få god kontakt med Fader Martin, son till Martin Bormann. Under samtalen fick författarinnan höra flera berättelser om livet i Brechtesgarden.

Adolf Hitler älskade Brechtesgarden och här hade han byggt sitt Örnnäste. Till denna by i Bayern flyttade Adolf Hitlers rådgivare och ministrar. En av dessa var Martin Bormann och en annan Heinrich Himmler. Himmlers hus uppfördes våren 1944, det år när myndigheterna förkunnade att ingen fick använda arbetskraft för byggnadsändamål och nya inredningar av hus och lägenheter. Detta gällde naturligtvis inte de män, som arbetade närmast Adolf Hitler. I en vildvuxen trädgård växte Heinrick Himmlers hus upp. Här bodde han tillsammans med sin älskarinna och sekreterare Hedvig Potthast.

Fader Martin mindes försommaren 1944 mycket bra. Han var 14 år och gick på en internatskola uppe i bergen. Nu var han hemma på sommarlov, men någon ledig tid hade han inte. Det saknades arbetskraft och Bormanns äldste pojke var stark för sin ålder. Den unge Martin fick springa ärenden och bära tunga paket mellan de olika husen. Snart kände han alla och blev mycket uppskattad för sin hjälpsamhet.

En dag blev Martin tillsammans med en yngre syster och sin mamma hembjuden till Hedvig Potthast. I detta hus var det som om kriget inte fanns. Martin och hans syster fick dricka choklad och äta tårta, godsaker som inte fanns på internatskolan. Efter detta blev det husesyn och barnen klängde uppför en brant trappa till vinden. Hedvig Potthast tände det elektriska ljuset och visade husets stolthet. Det var ett möblemang helt byggt av skallar och ben från döda ”undermänniskor” i ett koncentrationsläger. På bordet, som var sammanfogat av mänskliga skallar, låg ”Main Kampf” i skinnband. Barnen fick tillsägelse att titta noga på boken. Skinner var gjort av människohud.

De förskräckta barnen tumlade nerför trappan och sökte skydd hos sin mamma. På hemvägen stammade de fram en berättelse om vad de hade sett. Mamman suckade och sa att hon kände till alltsammans. Barnens far hade blivit erbjuden en likadan bok, som den som låg på bordet. Han hade haft mycket svårt att ta emot den.

Martin Bormann jr återvände till internatskolan, som blev hans hem fram till krigsslutet. Plötsligt stängdes skolan och eleverna blev hemlösa. Martins föräldrar och yngre syskon hade inte hört av sig på länge och Martin kände sig vilsen i tillvaron. Håglöst började han vandra runt i bergen och kom då i kontakt med en jordbrukare, som lovade att ta hand om honom.

Martin kom till en familj, som var katoliker och där kyrkan och bönen var en del av vardagslivet. Här mötte pojken en medmänsklighet, som varit främmande för nazismen. Steget in i katolicismen var mycket lätt och framtiden var utstakad. Martin skulle bli präst. År 1958 prästvigdes han och började tjänstgöra i Belgiska Kongo.

Kongokrisen kom och förändrade fader Martins liv. Han var tillbaka till barndomens och krigets Tyskland. Bordet på vinden kom smygande in i drömmarna. Han blev sjuk och kunde ta sig till ett sjukhus. Där mötte han kärlek, omtanke och värme. Inbördeskriget kröp närmare sjukhuset och många flyende människor var i behöv av stöd och tröst. Fader Martin insåg att han inte kunde ge de förföljda tro och förtröstan. Hans religiösa övertygelse sviktade. Efter moget övervägande begärde Fader Martin avsked som präst, flyttade hem till Tyskland och gifte sig med den sjuksköterska, som hade stöttat honom genom sjukdomen.

Martin Borman jr började arbeta som lärare på en högskola och på sin fritid tog han sig an nazismens barn. De ville veta vad som hade hänt och varför deras föräldrar hade handlat som de gjorde.

I allt, som har skrivits om fader Gunnar, anar jag hans starka tro på Maria Lacrimosa, Tårarnas Jungfru Maria eller den Medlidsamma Modern. Tron på hennes undergörande krafter var mycket utbredd i Tyskland under medeltiden och träskulpturer på henne fanns då i många kyrkor. Det är först de senaste 40 åren som svenskarna har upptäckt denna del av det medeltida kristna budskapet.

Min personliga övertygelse är att bilden av Maria Lacrimosa växter fram under 1300-talet när stora delar av Europa var lamslaget av digerdöden. Idag sprider ebola skräck och fasa. De, som frivilligt har farit till de drabbade områdena i Afrika, möts av rädsla när de kommer hem. Kanske finns det någon av hjälparbetarna, som likt Bo Zetterlind, hittar tröst hos Maria Lacrimosa.

Maria Lacrimosa

Hon samlar våra tårar

som jorden samlar regnet.

Hon samlar dem i sitt hjärta

och är rädd om alla.

Bo Setterlind, ur: Trohjärtat 1975

Bilden över den tyska träskulpturen av Maria Lacrimosa har jag hittat i boken Gotik – arkitektur, skulptur, måleri. Huvudredaktör Rolf Toman utgiven 1998