Madeira – Mina Drömmars Ö

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Drömmar om en bättra värld utan hot från nazismen och rasbiologin formade mitt liv under det andra världskriget. I dessa drömmar blev Madeira en paradisö där den engelska flottan kunde söka skydd och där det växte bananer. Jag längtade dit och nu har jag äntligen varit där. Jag har farit med buss runt ön, jag har vandrat i bergen och jag har traskat runt i huvudstaden Funchal. Allt var mer fascinerande än ön i mina drömmar.

Jag var tio år i april 1940, det år när Hitlers arméer marscherade in i Norge och rädslan för krig slog klorna i min hemstad Göteborg. Radions nyheter spred skräck och fasa i min familj. Mamma var vallonättling och alla utom pappa hade mörkt hår och bruna ögon. Vi var inga arier och vi tillhörde en i Tyskland föraktad samhällsgrupp. Räddningen för oss var England. Skulle England klara en invasion? Hur kulle det gå med den engelska medelhavsflottan, som var stationerad på Gibraltar?

Sommaren 1940 satt vi som vanligt och lyssnade på nyheterna i vår trånga sommarstuga. En kväll greps vi av panik. Den engelska flottan i Gibraltar var hotad och många civila hade med båt förts till Madeira, där de kunde få en fristad. Madeira tillhörde Portugal, som var en av Europas få neutrala stater under det andra världskriget. Det var ett fåtal civila ämbetsmän, kvinnor och barn, som kom med båt till hamnen vid en hög klippa. Det första de engelska flyktingarna såg var ett litet vitt kapell från 1600-talet. Det ovanliga med detta kapell var en smäcker klockstapel från 1400-talet och korset på kyrkans tak. Det var korsfararnas symbol.

Denna märkliga information letade sig in i vårt hem. Hur detta skedde minns jag inte, kanske var det genom en radiogudstjänst och kanske var det en religiös sjökapten, som berättade för mig hur det såg ut på Madeira. Jag blev nyfiken och drömde denna sommar att efter kriget få åka till den bergiga ön i Atlanten. Efter kriget glömde jag bort barndomens drömmar. De vaknade till liv i somras, när jag såg en annons om en vandringsresa i november till Madeira. Jag anmälde mig och nu är jag hemma med bilder från mina drömmars ö i datorn och ekot av svaga röster från radioutsändningarna sommaren 1940.

Jag hittade det lilla vita kapellet högst upp i Parque de Santa Catarina i huvudstaden Funchal. Det första lilla kapellet lät Constança Rodrigues uppföra år 1425. Denna kvinna var gift med den inflytelserike João Gonçalves Zarco.

Constança Rodrigues skulle ha försvunnit ut ur historien om inte det lilla kapellet funnits. Kapellet uppkallades efter den heliga Catarina av Siena, som under 1300-var en inflytelserik kvinna. Hon kunde varken läsa eller skriva. När hon upplevde att hon stod nära Jesus sökte hon upp en skrivkunnig munk, som hon dikterade sina uppenbarelser för. Dessa blev en andaktsbok och Catarina av Siena blev en förebild för senmedeltidens kvinnor. Denna icke läskunniga kvinna hade visat att kvinnor kan och hon lyckades också få den katolska kyrkans inflytelserika män att inse att kvinnor måste få mer inflytande både när det gällde politik och religion.

Kapellet var troligtvis ett fuskbygge och på 1600-byggdes det om. Det enda som återstår från det ursprungliga kapellet är den vackra klockstapeln och några målningar, som föreställer Catarina av Sienas liv. Kanske är det lilla korset, som har samma utseende som korsfararnas, en rest av det ursprungliga kapellet, eller kanske placerades det där av några engelska sjömän under det andra världskriget. De kände sig säkert som korsfarare mot nazismens utslätade syn på kristendomen.

De engelska flyktingarna kom sommaren 1940. Tyskarna hade bombat Gibraltar och alla civila måsta evakueras. Ungefär 2000 av dessa kom till Madeira och de slog sig ner i Funchal. Flera av kvinnorna hade tillräckligt mycket pengar för att anställa tjänstefolk och slå sig ner på en uteservering och njuta av te och titta på det myllrande gatulivet. De hade kommit till en mycket konservativ stad, till en stad där kvinnor inte deltog i sällskapslivet utan manligt sällskap. Kvinnorna hade inga män med sig och de ville inte bli instängda. De gick till restauranger och barer, de tände sina cigaretter och gick ofta klädda i knäkorta kjolar och hade kortklippt hår. Långsamt började de lokalbefolkningen inse att kvinnorna kunde leva ett eget liv och inte vara helt beroende av sina fäder, sina bröder eller sina äkta män.

De engelska kvinnorna saknade inte uppvaktande kavaljerer. Flera av dem hittade sin livskamrat på en uteservering. Efter kriget stannade de kvar och de försökte ofta med stor framgång lära sina barn tala engelska.

Under mina strövtåg i Funchal stötte jag två gånger samman med engelska seniorer, vars mammor kommit till Madeira sommaren 1940 och som aldrig hade återvänt till moderns födelseland. Mitt första möte var en man, som ivrigt letade efter cigarettfimpar i papperskorgarna. Han var bara ett par år när han kom till Madeira och han hade inte som tonåring följt med mamma tillbaka till England. På Madeira fanns det gott om mat och arbete. Han kämpade som trädgårdsarbetare och levde ganska gott på tillfälliga arbeten. Sedan kom krämporna och någon pension att tala om hade han inte. Dessutom visste han inte var han hörde hemma. Var det i födelsestaden London eller i Funchal?

Plötsligt under min vandring i Funchal började det blåsa kallt från nordväst. Jag hittade en parkbänk. På den satt en ensam gammal dam, som var klädd i en sliten skräddarsydd dräkt. Hon fick en artig fråga på engelska om jag fick slå mig ner och ta på mig en varm tröja. Det väderbitna ansiktet sken upp och hon svarade på drottningens engelska att det skulle glädja henne att få prata bort några minuter. Hon var född under krigsåren. Hennes mamma kom från England och hennas pappa var från Funchal. Ibland fick hon följa med mamma hem till England och några år hade hon gått i en engelsk internatskola. Livet var efter krigsslutet bättre på Madeira, maten var godare och luften renare än i London. Hennes enda bekymmer var nu att hon inte hade haft råd att gå till tandläkaren. Jag såg gluggarna i hennes överkäke och nickade förstående.

Efter detta möte var det tid för mig att söka upp bussen, som skulle ta mig till mitt hotell. Busshållplatsen fanns bredvid Parque de Santa Catarina och jag passade på att en sista gång titta på minnesstenen över de engelska flyktingarna, som stod strax bredvid det lilla kapellet. Överallt runt kapellet blommade gul och röd tagetes. Molnen blåste bort och solstrålarna fick de vackra blommorna att gnistra som guldet på högaltaret i katedralen.

Jag vill återvända till Madeira och se mer av drömön från min barndom under krigsåren

En tanke på “Madeira – Mina Drömmars Ö

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s