Vandring på Madeira

OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Mitt i sommaren såg jag en annons, som verkligen lockade mig. Det var en blomstervandring på Madeira i november. Resebyrån var WI-resor. Det stod ingenting om hur svår vandringen skulle bli eller om vi skulle kämpa oss upp till den högsta toppen, som är 1861 meter hög. Jag letade mig fram till utrustningslistan och såg att alla måste ha vandrarkängor på fötterna och vara vana att gå med stavar. Detta lät inte speciellt svårt. Alltså anmälde mig och började träna den 1 juli. Detta ville jag klara av

 

Jag beslöt mig för att träna fem dagar i veckan och jag skulle ibland gå stavgång och ibland gå på gym. Om jag av personliga skäl inte kunde komma iväg, måste jag träna hemma på köksgolvet med trappstege, hantlar och gummiband. På gymet och hemma blev det mycket ballansträningar. På gymet har vi lådor i olika storlekar. Här gällde det att ställa den största lådan på kant, klättra upp på den och där göra olika övningar. Jag måste träna för att kunna klara att gå på höga höjder utan att få svindel. Hemma gjorde jag samma sak och använde då trappstegen.

 

Jag har tur som bor i en stockholmsstadsdel med många backar och trappor. Den längsta trappan är Jakobs Stege med sina 186 trappsteg. De första gångerna tog det emot och det var inte förrän i slutet av sommaren som jag kunde kliva uppför trappan utan att känna mig helt slut. Andra bra stavgångsbanor var Västerbron, Liljeholmsbron och Essingeleden. De varma sommardagarna startade jag mina vandringar klockan fem på morgonen och kom hem tre timmar senare lagom för att se till att min morgonsömnige och strokedrabbade make David fick frukost och kunde gå på toaletten. Vid ett par tillfällen kunde jag vara ute hela dagarna eftersom David tillfälligt var på ett sjukhem.

 

Så blev det november och dags att resa ut på detta äventyr. Jag förstod genast att jag skulle vara äldst i gruppen och att några av de andra deltagarna i tysthet funderade på om jag skulle orka med. Då beslöt jag mig för att aldrig förlora kontakten med den av de båda vandringsledarna, som gick först. Detta visade sig ha en stor fördel. Det fanns flera i gruppen, som inte orkade hänga med tätens tempo. Då och då blev det en paus för att vänta in de sista. Dessa pauser använde jag till att fotografera och nu ligger det över tusen bilder i min dator.

 

Vi var 23 deltagare och hade två vandringsledare, den svenska Lars och Unni från Madeira. Både var mycket skickliga och skapade en god stämning i gruppen. Jag var gissningsvis 50 år äldre än den yngsta deltagaren och detta spelade ingen roll i gruppens sociala liv. Alla pratade med alla och ingen skröt med sin goda kondition eller äventyrliga vandringar i fjärran belägna snöklädda bergstoppar.

 

Vi åkte buss till en startpunkt och var ute och gick i ett par timmar innan bussen hämtade oss på ett annat ställe. På hemvägen till hotellet brukade vi stanna på något trevligt ställe med vacker utsikt och något annorlunda att titta på. Detta gjorde att vi kom runt hela Madeira, vi fick se sydkustens odlingslandskap där man bland annat odlar bananer, sockerrör och sötpotatis, vi vick se nordkusten med kala svarta diabasklippor, steniga stränder och Atlantens mäktiga stormvågor.

 

Den tredje vandringen gick upp till Madeiras topp. Här hade vi två alternativ att välja mellan. Det var en längre vandring över bergsmassivet till toppen och en kortare, som ledde direkt upp till den högsta toppen. Jag tror att jag hade orkat med den längre, men mitt fotointresse gjorde att jag valde den kortaste. Jag ångrade mig inte.

 

Denna dag hade vi otur med vädret. Det blåste 22 meter i sekunden från nordväst och vindarna förde med sig ett strilande regn. Ingen i gruppen föredrog att stanna kvar i bussen. Alla drog på sig regnkläder och började energiskt kliva uppför den branta sluttningen. Stigen, som var stensatt av svart basalt, gick inte rakt upp utan slingrade sig några varv runt toppen. Genom regnet kunde skymta Atlanten och efter att ha gått ungefär i 20 minuter kunde vi spana ner i en dimmig dalgång.

 

Nu kände jag att träningen på gymets lådor och hemmets trappstege hade gett effekt. Jag hade ingen svårighet att gå på den smala stigen och att på den högra sidan ha en brant sluttning ner mot hedlandskapet och den vänstra ett vulkanberg.

 

Unni blev vår ledare på vandringen mot toppen. Då och då stannade vi till för att vänta in de sista och för att höra Unni på flytande engelska berätta om bergets natur. För att hindra jorderosionen har man startad med trädplanteringar på sluttningarna. Det är i första hand trädljung, som planteras. För att inte plantorna skall blåsa bort eller sköljas ned i dalen av störtregn, grävs djupa hål i marken och ner i dessa sticker planterarna ner ett blått plaströr, i vilket det finns en späd planta. Det sätts också ut plantor av små prästkragar, vars krypande rötter kan binda det översta och tunna jordlagret.

 

Genomvåta och en smula frusna kom vi upp till toppen, där det låg en liten stuga. Här kunde vi inomhus sitta och äta vår matsäck och beställa något att dricka. Stugan saknade elektriskt ljus och jag tände min ficklampa för att kunna hitta ner till smörgåspaketet i ryggsäcken. Sedan beställde jag te och njöt av att slippa känna hur stormvindarna letade sig in under mitt regnställ. Då kom Lars och den andra gruppen inblåsande in i toppstugan. Vi ropade ett glatt hej och trängde ihop oss på sofforna så att de andra skulle kunna få plats.

 

Vi satt i mörkret och pratade om våra yrken. I gruppen vid det låga bordet fanns bland annat en narkosläkare, en åklagare och en civilingenjör inom organisk kemi. I halvmörkret log vi mot varandra och försökte glömma att vi skulle snart i storm och regn skulle traska ner till den väntande bussen. Ingen av oss hade någon lust att bli mer våta än vi redan var.

 

Unni signalerade att det var dags att gå nedför berget. Vi gick en stund i regnet och sedan hände det för oss svenskar ofattbara. En stöt av storm, regnmolnet for iväg åt ett annat håll och solen sken varmt. Vi stannade till och drog av oss regnkläderna. Nu gick det lättare att gå. På nervägen mötte vi en grupp trädplanterarna, som gick uppför med stora lass av blå plaströr. Då började vi fråga Unni varför man inte använde sig av laståsnor för dessa tunga transporter. Någon riktigt bra förklaring fick vi inte, kanske är det svårt att avla fram åsnor, som inte får svindel på höga bergsstigar.

 

Vi kom till bussen, som letade sig ner mot nordkusten mot Atlanten. Det var en mäktig syn som mötte oss. Höga vågor slog upp mot svarta diabasklippor. Solen glittrade i vågskummet. Med ömma ben och fötter njöt vi av att ta till oss upplevelserna av mäktiga naturkrafter.

En tanke på “Vandring på Madeira

  1. Tack för jättefin och rolig resebeskrivning av vår fantastiska vandring på Madeira. Björn och jag lever fortfarande på dessa äventyr och tänker och talar om vilken otroligt lyckad resa det var. Du var fantastisk som var så stark och envis. Det var minsann ganska jobbigt ibland, tyckte i alla fall jag, bara 67 år gammal.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s