Friskvård för själ och kropp i Madeira

OLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERA

Om åtta dagar är det 60 år sedan min make David och jag träffades en regnig kväll i Göteborg. Vi visste både genast att vi skulle kunna trivas tillsammans och att vi skulle kunna stötta varandra. Då upplevde jag David som den starkaste av oss två. Nu är det tvärt om. David har under de sista sex åren drabbats av stroke två gånger och jag är hans anhörigvårdare.

 

I somras började jag svikta som anhörigvårdare. Jag orkade inte med allt ansvar för byte av kateter, laga specialmat och att hjälpa hemtjänsten vid toalettbesöken. Jag ville bort, jag ville se något annat och jag ville komma till en miljö där det inte fanns några sjukdomar. Då såg jag en annons om en vandringsresa till Madeira i november. Jag anmälde mig och började träna på all den lediga tid jag hade. Tankarna på resan och träningen höll mig uppe trots att David långsamt blev sämre.

 

När dagen för min resa och Davids flyttning till ett tillfälligt boende på ett sjukhem närmade sig, började jag bli deprimerad. Gjorde jag rätt som lämnade honom och gav mig ut på äventyr? Före min avresa grät David varje kväll. Han var orolig för vad som skulle hända mig och för att den jäktade personalen på sjukhemmet inte skulle ha tid att ta hand om honom och också att han inte skulle klara av att äta själv.

 

Med tungt hjärta for jag iväg. Trots att jag var äldst i gruppen orkade jag med vandringarna i bergen på Madeira. Men själen hängde inte med. Jag var deprimerad och kände skam över att jag hade farit från David. Dessutom var jag osäker på om jag vid hemkomsten skulle klara av att ta hand om David och om inte det bästa vore att begära att han skulle få ett eget rum på ett sjukhem och sedan aldrig komma hem igen. Varannan timme kokade oron över inom mig. Då rev jag fram mobilen för att kontrollera om det kommit något nödrop från sjukhemmet.

 

Vi vandrade i tre dagar och sedan skulle vi en dag göra vad vi ville i huvudstaden Funchal. Mitt behov av att vara ensam var mycket stort och jag sökte mig bort från de andra i gruppen. Långsamt strövade jag i solskenet runt på gatorna. Plötsligt såg jag den stora katedralen och jag hörde musik, som var en blandning av spröd klockklang och mandolin. Utanför kyrkporten satt en man och spelade på sin mandolin och klockklangen kom från hans bandspelare. Det var en modern engelsk psalm, som handlar om att dans och kristendom hör samman. Först stod jag som förstenad och bara lyssnade. Sedan var det som om någonting lossnade inom mig och jag började dansa på den öppna platsen utanför kyrkan. Tårarna började komma fram. När sedan musiken tillfälligt tystnade för att musikern skulle byta band i bandspelaren, gick jag in i katedralen. Där pågick slutet av en lunchmässa. Katedralen var fylld av folk i alla åldrar. Prästen sjöng en slutbön på latin och gudstjänstbesökarna drogs till olika altare. De böjde knä, tog fram sina radband och tände levande ljus. Då började guldet på de olika altarna att gnistra och glimma och hela kyrkorummet förvandlades till ett ljushav.

 

Jag stod alldeles stilla och kände hur all ångest och oro släppte inom mig. De milda ljuset och den rogivande doften från hundratals vaxljus gled in i mig. I detta ögonblick visste jag att jag skulle ha psykisk styrka att med hjälp av hemtjänst vårda David hemma.

 

Vi hade två dagar med tuffa vandringar kvar på resan. Frid fyllde min kropp och jag skuttade som en ung bergsget uppför vulkanbergens branta sluttningar. Vid en vilopaus fick jag av några av mina vandringskamrater höra att jag, trots mina 84 år, hade drivit upp tempot. Den sista kvällen kom den svenske vandringsledaren Lars Thiel fram till mig vid middagsbordet och ville skåla med mig. Han sa att jag med min livsglädje varit en tillgång för hela gruppen. Jag tror att han aldrig la märke till hur deprimerad jag hade varit de första dagarna.

 

Idag är det söndag, det är en mörk morgon och det är den sista söndagen på kyrkoåret. Det känns som om jag skall börja på något nytt. Det kommer att bli arbetsamt men också fyllt av glädje över att jag behövs. Jag sitter nu och tänker på psalm 797 i 1986 års psalmbok. Den skrevs av Erik Blomberg år 1920.

Var inte rädd för mörkret

ty ljuset vilar där

Vi ser ju inga stjärnor

där inte mörkret är

I ljusa irisringen

du bär en mörk pupill

Ty mörkt är allt som ljuset

med bävan längtar till

Var inte rädd för mörkret

ty ljuset vilar där

Var inte rädd för mörkret

som ljusets hjärta bär

2 thoughts on “Friskvård för själ och kropp i Madeira

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s