Romantik och drömmar på Madeira

OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är drygt en vecka sedan jag kom hem från en vandringsresa på madeira. Mina fötter ilar fortfarande i drömmarna längs någon porlande nevada och jag lyssnar ännu på hur vågorna dånar fram över Atlanten. Jag längtar tillbaka till mina drömmars ö.

I Funchal, som är Madeiras huvudstad, är historien levande på ett helt annat sätt än i Stockholm. Historiens vingslag mötte mig redan på flygplatsen, där den kärlekstörstande Ana sorgset tittade ner från en blå emaljmålning. Några av huvudstadens gågator glänser av vit kalksten och på dessa har konstnärer lagt in historiska händelser i årtal och bilder med svart diabas. På många ställen sitter väggmålningar, som skildrar vad som har hänt. Jag hittade många stora och små statyer på gator och torg. Alla vår måna om att öns korta historia, bara ungefär 400 år, skall avspeglas i vardagslivet.

 

Det är oklart vilka det var som först upptäckte den gröna ön i Atlanten. Några pekar ut fenicierna och andra den medeltida irländske munken Brandal, som gav sig ut på en våghalsig sjöresa. Engelsmännen låter öns första besökare vara ett förälskat par i sällskap med den unge mannens betjänt.

 

Någon gång i mitten av 1300-talet förälskade sig den unge och förmögne engelska ädlingen Sir Robert Macin i flickan Ana. Detta uppskattades inte av ädlingens familj. Det förälskade paret beslöt sig därför att rymma till Portugal. Sir Rober köpte ett segelfartyg och värvade en besättning. Båten seglade ut på Engelska Kanalen och det förälskade paret njöt av att slippa släktens verop över förbjuden kärlek. Ute på Atlanten började oturen i form av storm och hårt väder. Fartygen kom ur kurs och stormvågorna piskade kallt vatten över däcket. Räddningen verkade vara långt borta.

Plötsligt skymtade fartygets kapten en ö, som hade en naturlig hamn och där det fanns en bäck med färskt vatten. Sir Robert, följd av älskarinnan Ana och betjänten, steg iland och paret njöt av kärlekslivets fröjder medan betjänten diskret höll sig i bakgrunden. När mörkret föll sökte sig kärleksparet och betjänten tillbaka till stranden. Fartyget var borta. Besättningen med kaptenen i spetsen, hade gjort myteri och seglat ut på Atlanten igen.

 

Den unge ädlingen och hans betjänt insåg att det inte skulle gå någon nöd på dem på denna gröna och obebodda ö. Ana däremot stod inte ut med ensamheten och längtade hem. Hon tynade bort och dog. Sir Robert och betjänten begravde henne och satte upp ett kors på graven. När detta var gjort byggde de en flotte och beslöt sig för att driva med strömmen till Portugal.

 

Det kapade fartyget hade otur. De råkade ut för kapare från Marocko. Vildsinta och starka sjömän äntrade skeppet, tog kapten och besättningen till fånga och seglade till hemmahamnen. Här placerades fångarna i ett fängelse, medan sjörövarna funderad på om de skulle kräva lösen för fångarna eller sälja dem på slavmarknaden.

 

Sir Robert och betjänten kom inte speciellt långt innan sjörövarna fick tag på dem. De fördes till hamnstaden och placerades i samma fängelse som besättningen. De ansvariga för fängelset började fråga ut fångarna var de hade varit och fick höra berättelser om en öde ö långt ute på Atlanten. Sir Robert fick tillstånd att skriva till kungen i Portugal och i brevet berätta om den fantastiska ön. Kungen bara skakade på huvudet och trodde dem inte. Hur det sedan gick för Sir Robert, betjänten och fartygets besättning vet ingen. Kanske såldes de på en slavmarknad.

 

Berättelsen om den gröna ön ute på Atlanten föll i glömska men väcktes till liv i början av 1400-talet. Då hade medlemmar av Portugals kungafamilj börjat inse att Portugals framtid fanns på havet och att landets fiskare och sjöman hade unika kunskaper om skeppsbyggnadskonst, navigation och förhållandena vid Afrikas västkust. Detta utnyttjades av prins Henrik Sjöfararen, som startade en navigationsskola i Sagres. Tankarna bakom detta var att portugisiska sjöfarare skulle segla förbi de muslimska länderna på Afrikas västkust för att nå fram till de svartas länder. Här skulle de omvända lokalbefolkningen till kristendom och samtidigt byta sig till kryddor, guld och slavar.

 

Henrik sjöfararen lät utrusta skepp, vars besättning hade till uppgift att segla till Guinea och undersöka förutsättningarna för att bygga upp en handelsstation. Under en storm kom fartyget ur kurs och hamnade på en skogklädd och obebodd ö. Här porlade friskt vatten fram ur underjordiska källor och det var inga svårigheter för besättningen att fånga fisk vid stränderna. På avstånd skymtade besättningen en större och skogsklädd ö. Fartyget hade kommit till Porto Santo och ön de såg var Madeira.

 

Så småningom hittade skeppen tillbaka till Portugal och kaptenerna tog kontakt med Henrik Sjöfararen för att få hans stöd att undersöka de obebodda och skogklädda öarna. Här borde det kunna gå att odla sockerrör, vindruvor och grönsaker. Nu gjordes en överenskommelse. Exploatörerna av öarna skulle få behålla 10 % av vinsten på sockerodlingen och 90 % skulle skickas till Henrik Sjöfararen.

 

João Gonçalves Zarco blev den naturlige ledaren för den grupp, som år 1419 lät sina fartyg glida in i Madeiras största naturliga hamn. Den första växt de såg var vild fänkål och de uppkallade hamnen, Funchal, efter denna växt. Idag är Funchal Madeiras huvudstad.

 

João Gonçalves Zarco insåg att Madeira var ön, som lämpade sig utmärkt för att odla sockerrör. Det vanliga orden för socker var det vita guldet. För att lyckas med odlingarna måste man tämja naturen, bränna ner skogen, bygga terrasser, gräva fram bevattningskanaler, som fick namnet levador, och köpa sockerrörsplantor. Detta arbete tog fem år. Efter denna strävsamma tid var João Gonçalves Zarco förmögen och detta trots att han bara fick behålla 10 % av vinsten. Den större delen skickades till prins Henrik.

 

Det saknades arbetskraft på Madeira. Jordlösa arbetare på Portugals landsbygd lockades att flytta till Madeira. När dessa inte räckte till som arbetskraft köpte jordägarna slavar från Atlasbergens berberhövdingar. Dessa slavar var muslimer och hade inga tankar på att byta ut sin religion mot kristendomen.

 

Pengarna strömmade in till sockerrörsodlarna. De började röja mer jord och bygga fler levador och terrasser på bergssluttningarna. Behovet av arbetskraft ökade och nu började odlarna köpa slavar från Guinea. Dessa mörkhyade män insåg snart att det lönade sig att bli kristen och de lät döpa sig. Männen från Guinea var fridsammare än berberna och några odlare föredrog dessa framför berberna. Pengarna flödade in och Madeira blev en välmående ö ute i Atlanten. Slavar och fria jordbruksarbetare arbetade sida vid sida och behandlades på ungefär samma sätt. Det hände ibland att jordägarna testamenterade ett hus till slaven och att slaven den dag ägaren dog blev en fri man.

 

Vad de första sockerrörsodlarna inte tänkte på var att om man ensidigt satsar på en enda gröda sugs jorden ut. I mitten av 1500-talet slog sockerskördarna fel. Det fanns då inte tillräckligt stora ytor att odla brödsäd på och all säd hade importerats från Azorerna. Nu inleddes svältens tidevarv på Madeira. Pengar till livets nödtorft saknades.

 

Svälten och nödåren finns inte dokumenterade på gatornas stenläggningar. Här finns viktiga årtal i öns historia och även en bild på de segelfartyg, som användes under prins Henrik Sjöfararares tid. Seglen är smyckade med sjöfararkorset, som påminner mycket om korsriddarnas kors. På andra gator spirar en förenklad bild av hoppets och skönhetens blomma, denna röda blomma som botanikintresserade sjöman förde med sig från Mexiko. På svenska heter den julstjärna.

2 thoughts on “Romantik och drömmar på Madeira

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s