Café Ritz på Madeira

OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är nu nästan två veckor sedan jag kom hem från min vandringsresa på Madeira. Vi hade en dag ledigt när vi kunde ströva runt som vi själva ville. Jag valde att åka med hotellets buss till huvudstaden Funchal. Solen sken och jag njöt av att utforska huvudgatan Avenida Arriaga med intressanta affärer och trädplanteringar. Denna pampiga gata går rakt igenom Stadsparken med en uteservering, som är en del av det anrika Café Ritz. Detta café med tillhörande restaurang startades år 1904 av den schweiziske köpmannen Christian Ritz och hans kompanjon.

Ytterväggarna på detta café är en sevärdhet. Någon gång på det glada 1920-talet, det årtionde när charleston var modedansen och kvinnorna hade kortklippt hår och gick i korta och raka klänningar, beställde hotellets ägare kakelmålningar, som skulle skildra livet i Madeira år 1904. Motiven är hämtade från gamla vykort och målningarna är utförda i olika blå nyanser. Här beslöt jag mig för att äta en enkel lunch. Det fanns inget bord ledigt under träden i parken och jag hänvisades till biblioteket. Detta blev en märklig upplevelse.

År 1904 hade det gått en smal gata från Stadsparken ner till hamnen. Nu har gatan fått tak och den slutar i en liten trädgård och denna del kallas för biblioteket. Väggarna är klädda med bokhyllor, som har stora och låsta glasdörrar. Här slog jag mig ner, beställde ett fat med små grillade smörgåsar och ett stort glas öl. Medan jag väntade på maten bekantade jag mig med böckernas ryggsida. Alla var bundna i skinnband och böckernas namn stod i guldskrift på ryggarna. Här fanns uppslagsverk på flera olika språk, slitna romaner och fackböcker om tillverkning av tyger. Vid bordet bredvid satt en grupp tyska och idrottsklädda ungdomar, som ivrigt studerade en karta över olika vandringsleder. På andra sidan satt en äldre dam, klädd i en ljus dräkt, hatt och handskar och bläddrade förstrött i en modetidning. Hon väntade på te och en liten tårtbit. Då och då sneglade hon på böckerna och suckade tyst som om hon längtade tillbaka i tiden, till en tid när kvinnorna inte hade kravet på sig att dra på sig vandringskängor och utforska stigarna längs de slingrande levadorna. Hon såg ut att höra hemma i den tidsålder när kvinnorna bars i hängmattor av starka lantarbetare.

En ung pojke, som talade perfekt engelsk, kom med min mat. Det var utsökt gott. Medan jag åt tänkte jag på Ritz förste ägare den schweiziske affärsmannen Christian Ritz. Det var stormen och kärleken som gjorde att han bytte ut textilhandel mellan USA och Europa mot restaurangverksamhet i Madeiras huvudstad.

Christian Ritz hade sitt huvudkontor i New York och skulle i januari i början av 1900-talet med båt fara till Europa. När fartyget kom till kusten utanför Spanien började det storma och fartyget kom ur kurs. När vädret äntligen blivit lugnare beslöt sig fartygets kapten på att söka sig till hamnen i Funchal innan de fortsatte resan. Nu skulle det bli fyra dagars uppehåll i staden.

Christian Ritz beslöt sig för att använda dagarna till att titta på nordkustens svarta diabasklippor. En solig eftermiddag fick han syn på något mycket märkligt. Smäckra flickor klängde runt på klipporna för att samla in havsvatten för att torka ut detta och på så sätt framställa salt. De hade blommor i håret och njöt av tillvaron. Christian Ritz fäste sig vid en flicka. Hon hade långt mörkt hår och när hon fick syn på Christian Ritz log hon som en ängel. Nu visste Christian Ritz att det ljuva ungkarlslivet var över. Denna flicka ville han gifta sig med.

Dagen därpå återvände Christian Ritz till byn och började fråga efter flickan. Ingen kunde engelska men en gammal fiskare på en bar nickade och sa ”Clara”. Efter detta sökte personalen på baren upp Clara, som kom ilande på snabba fötter. På god engelska talade hon om för Christian Ritz att hon hade en engelsk pojkvän. Han var ingenjör och deltog i arbetet med att bygga elektricitetsverk på Madeira. Nu var arbetet avslutat och engelsmannen hade farit till ett annat land för ett annat kraftverksbygge. Sedan hon berätta detta log hon mot Christian Ritz, som svarade med att lova att komma tillbaka.

Fyra månader senare for Christian Ritz tillbaka till Madeira. Resan blev inte förgäves. Clara hade skrivit mängder av brev till sin engelske ingenjör, men han hade inte brytt sig om att svara. Nu såg Christina Ritz sin chans. Han började uppvakta Clara, hyrde ett litet rum i Funchal och startade år 1904 ett litet café, som fick heta Café Ritz,

Det blev bröllop. Nu hittade paret ett hus, som låg vid huvudgatan och hade en vinterträdgård. Hit flyttade Café Ritz och verksamheten utökades till middagar med musikunderhållning och eftermiddagste med dansorkester. Café Ritz blev stället där Madeiras överklass mötte turister och affärsmän, här gjorde affärskontrakt upp och här kunde ungdomarna dansa under sina mödrars vakande ögon.

Jag satt och funderade på detta och mötte då och då den dräktklädda damens spanande och kritiska ögon. Hon nickade plötsligt vänligt mot mig och pekade försynt på mina grågröna sommarjeans. Det är ett par sydeuropeiska märkesjeans. Jag var nu ingen vanlig vandringsturist, jag hade både klass och smak.

Det blev dags att betala och söka upp damtoaletten. Den låg längst ner på den gamla gatan och var omgiven av vackra träd. Det fanns ingen skylt utan en staty uthuggen i svart diabas visade var damtoaletten låg.

Kanske var det en bild av Clara, som fick visa damerna vägen till deras eget rum vägg i vägg med hamnens gamla kajer.

3 tankar om “Café Ritz på Madeira

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s