Bereden väg för Herran . . .

OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Idag är det första söndagen i advent. På min gata glimmar adventsstjärnor i mer än hälften av alla fönster. Själv saknar jag både tid och tålamod att plocka fram sladdar och stjärnor, klänga på stegar och sedan när julen är över plocka ner alltsammans, ordentligt lägga ner alltsammans och stoppa upp det i förrådet på vinden. Det sista jag måste göra är att skriva en anteckning i min tioårsdagbok var jag la allt julpynt så att jag säkert hittar detta till nästa är. Detta är ingenting för mig. Inför den första söndagen i advent vill jag i fantasin uppleva naturkrafter och känna andakt och stillhet inför den kommande helgen. I min barndomsstad Göteborg började inte köpfrossan förrän efter Luciadagen och adventstiden var en tid för fasta, bot och eftertanke. Det enda som stod på matbordet vid middagstid var fiskbullar med vit sås och kokt potatis.

Det var något visst att dystra söndagar i december traska uppför backen till Annedalskyrkan. Altaret och predikstolen var klädda i mörklila sammet och på altaret stod adventsljusstaken med fyra svagt doftande ljus. Efter sammanringningen skred klockaren ut ur sakristian och tände det första ljuset, bugade framför altaret och gick värdigt tillbaka till sina plikter. Efter detta tysta liturgiska skådespel dånade orgelmusik genom kyrkan och det låt som om Nordsjön vräkte in starka vågor över kajerna i hamnen. Sedan kom psalmen ”Bereden väg för Herran, berg sjunken djup stån opp . . . ” Då gled mina tankar bort från kyrkan och seglade över Västkusten grå och kala granitklippor. Hur hade de bildats? Hade de uppstått ur havet?

Det var under dessa söndagar i advent som mitt intresse för geologi föddes. Berg, som reste sig upp ur havet, och klippor, som rasade ner i bråddjupet, tilltalade min fantasi. Jag ville veta mer och hade drömmar om att få studera geologi vid något universitet. Denna barndomsdröm har aldrig gått i uppfyllelse. Kvar finns psalmens mäktiga budskap ”Berg sjunken djup stån opp.”

Jag har denna höst varit på en vandringsresa på vulkanön Madeira och fått uppleva mötet mellan svarta diabasklippor och Atlantens stormvågor. Denna diabas bildades för ungefär 18 miljoner år sedan när vulkaniskt material började strömma upp ur jordens inre. Efter detta höjde sig diabasberget långsamt upp ur djupet och efter 5 miljoner år hade det bildats en ö, där växter av olika slag kunde få fotfäste. Havet var varmt och vid ständerna bildades mäktiga korallrev. Ön med sitt korallrev fortsatte att stiga upp ur djupet. Idag hittar vi korallrevet ungefär 500 meter över havsytan. Korallerna har förvandlats till vit och glänsande kalksten.

Sista dagen for jag med vandringsgruppen med buss över vita kalkstensberg, som till störst delen doldes av blommor, träd och buskar. Namnen på de olika växterna fladdrade in genom mina öron, men jag kunde inte ta till mig denna information. I huvudet hörde jag dånet när stormvågorna slog mot klipporna och detta blev bakgrundsmusiken till psalmen ”Bereden väg för Herran . . ” som jag började nynna tyst för mig själv där jag satt ensam i bussens baksäte.

Jag är anhörigvårdare och lever helt efter hemtjänst tider. Det blir inte tillfälle att gå till kyrkan eller lyssna på gudstjänsten i radio. Klockan 11.45 bör jag vara hemma och släppa in hemtjänst, som skall hjälpa min strokedrabbade make med morgontoaletten. Nu skall jag dra på mig vandringskängorna och gå ut och njuta av de grå bergen vid Vinterviken. Här kan jag se spåren av den sista istiden och få uppleva att också i Stockholm kan vi uppleva att bergen har rest sig upp ur havet.

Under denna korta vandring kommer jag att ha Frans Mikael Franzéns psalm med mig. Han skrev psalmen för drygt 200 år sedan, en tid när det var förbjudet att tvivla på sanningshalten i Bibelns skapelseberättelse och när de lärde var övertygade om att paradisets lustgård hade legat på ön Atlantis och att denna ö hade försvunnit ner i havet. Denne författare var övertygad om att det under adventstiden kunde inträffa underverk, Gud kunde göra ett tillfälligt besök på jorden och då skulle Atlantis för några timmar komma upp ur havet för att sedan försvinna ner i djupet igen.

Adventspsalmen fyller mig med andakt. Den har nummer 103 i den svenska psalmboken

”Bereden väg för Herran! Berg, sjunken, djup, stån opp.

Han kommer, han som fjärran var sedd av fädrens hopp.

Rättfärdighetens förste, av Davids hus den störste.

Välsignad vare han som kom i Herrens namn.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s