Levada do Furado

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

När sommaren var som hetast tog jag ett djärvt beslut. Jag skulle, när novembermörkret kom smygande, ge mig ut och vandra på Madeira. Jag valde WI-resor med reseledare Lars Thiel. Jag började träna, köpte nya vandringskängor och stavar och gjorde allt för att skaffa mig både kondition och styrka. Sedan var det bara att hoppas att jag skulle orka med och att inte de andra i gruppen skulle be mig stanna kvar på hotellet.

En av dagarna funderade jag på om jag skulle orka. Bussen stannade nedanför ett högt berg och jag tittade upp mot en brant bergvägg. På den gick en trappa, som verkade sluta uppe i himlen. Alla klev ur busen och den lokale guiden berättade glatt att trappan skulle vara smal, hal och brant. På vänster sida skulle vi ha levadan, i viken det brusade vatten uppifrån bergen, och på den andra ett räcke att hålla oss i. Nu gällde det att veta var vi hade fötterna så att vi inte halkade ner i vattnet eller trillade rakt igenom staketet av trädljung. Jag bet ihop tänderna och funderade några sekunder. Jag skulle orka detta, jag skulle finnas tätt bakom vår lokale färdledare och jag fick inte bli sist.

Det gick bättre än jag trodde. Plötsligt var trappan slut och vi stod i en äppelträdgård där röd krasse blommade på marken. Alla äpplen var skördade, ingen fallfrukt på marken och löven hade krattats bort. En ensam koltrast hoppade runt bland blommorna. Det kändes nästan som om jag var hemma i min egen trädgård. Vi fortsatte vidare och kom in i ett naturreservat, som ville visa hur naturen på Madeira såg ut innan portugiserna på 1400-talet brände ner skogen och började odla sockerrör, bananer och vinrankor på den nya åkerjorden. Här fanns träd som jag aldrig tidigare hade sett, här fanns azorisk lager och liljekonvaljträdet, vars blommor liknar liljekonvalj. Färden gick uppför med ett räcke på ena sidan och levadan på den andra. Vi gick i en förtrollad skog, ingen pratade och ingen skämtade. Vi var i en annan värld, i en värld som tillhörde sagorna och där vi kunde möta trollkarlen Gandalf eller John Bauers älg med en vän prinssessa på ryggen. Vi kom högre och här var stigen inhuggen i klippan. Vi fick huka oss ner och den smala stigen svängde plötsligt och vi gick genom en tunnel. Ute i solljuset på andra sidan stod vi helt oväntat i en fuktig tropisk regnskog. Alla stannade och själv funderade jag på om jag var i Djungelboken och om inte ormen Kaa skulle komma slingrande fram ur ett träd.

Färden gick vidare tills vi kom till ett en plats, där vinterregnen hade spolar bort all växtlighet. Här skulle vi äta vår matsäck. Matlusten och pratet kom igång. Några av oss började fundera över om J.R.R. Tolkien hade vandrat längs denna levada innan han skrev historien om Billbo Bagger. Några visste inte vem denne engelska författare var och vi fick förklara, medan de satt och funderade över sina skavsår på hälarna. Efter denna paus upplevde jag för första gången under mina vandringar något otäckt. Vi skulle över ett halt och sluttande berg. Jag tittade ner och sa halvhögt: ”Inte slinta, inte slinta!” Efter detta la jag mig ner och kröp uppför berget. När jag skulle resa mig upp kände jag en hjälpande hand. Den kom från den lokale färdledaren, som log uppmuntrande mot mig.

Det gick svag uppåt och stigen hade blivit bredare. Vandringen kändes i benen och jag funderade på vad som skulle hända om jag inte orkade längre. Då ropade den lokale färdledaren att vi hade kommit till den sista trappan. Alla i gruppen trodde att han skämtade.

Jag tog ett par stapplande steg uppför trappen och såg plötsligt ett hus. Vi hade kommit till en liten restaurang och här skulle reseledaren lars Thiel bjuda alla i gruppen på något att dricka. Jag valde te och blev av min vandringskamrat Mia bjuden på en bit ostkaka.

Solen sken och jag njöt. Då kom frågorna om min ålder. Flera hade svårt att tro att jag är 84 år gammal. Några sa att de önskade få min ork när de fyllt 80 och andra undrade hur jag hade tränat inför resan. Trots alla berömmande ord hade jag svårt att sitta stilla. Benen ville fortsätta att vandra. Men att resa sig upp från stolen blev inte det lättaste. Den lilla restaurangen hade två tama tuppar, som ivrigt väntade på att vi skulle slänga godbitar åt dem. Med viss möda lyckades jag fösa undan de färgsprakande fåglarna och gick mot den stora skylten vid trappan. Vi hade kommit till Serra da Faial. Vandringsleden och levadan hade rustats upp med hjälp av bidrag från EU. Här fanns också information om odlingen av foreller och den lilla botaniska trädgården. Här kunde vi bekanta oss med de flesta av de träd, örter och buskar, som hörde till Madeiras ursprungliga växtlighet.

Till vår stora glädje kom bussen och hämtade oss. Vi for nerför en otroligt vacker dal och fick sedan tillfälle att sträcka på våra stela ben i byn Santana. Här fanns hus byggda i gammal stil med brant sluttande tak täckta med halm, här blommade röda papegojblommor och här fanns blomsterängar och grönsaksodlingar. Vi hade kommit till en idyll nedanför berget, till en plats som engelsmännen kallar för Paradisdalen.

På bussen hem till hotellet somnade jag av utmattning. Vid middagen på kvällen kom färdledaren lars Thiel fram till mig och skålade och tackade mig för att jag varit ett föredöme för hela gruppen. Då glömde jag att jag hade träningsvärk i benen.

Denna mörka kväll sitter jag och tittar på alla de bilder jag tog under denna underbara levadavandring. Jag köpte en bok om växterna på Madeira och nu försöker jag komma underfund med vad det vad jag såg och hur de har kommit till Madeira. Detta är en spännande läsning.

Jag läser också i olika böcker om de olika platser jag besökte på denna finna vandringsresa, arrangerad av WI-resor. Till min stora förvåning har jag upptäckt att jag hade klivet uppåt ungefär 850 meter för att komma till de godissugna tupparna vid restaurangen i Serra da Faial. Nu är jag stolt för att jag lyckades ta mig upp på dessa svindlande höjder.

2 thoughts on “Levada do Furado

  1. I have noticed you don’t monetize your website, don’t waste
    your traffic, you can earn extra cash every month because you’ve got high quality content.
    If you want to know how to make extra money, search for: Mertiso’s tips best adsense alternative

  2. Tack för en underbar blogg. Jag kan se dig sträva uppåt, längs med bergets sidor. Så starkt gjort! Jag kan också se den underbara naturen för mina ögon. Madeira måste vara ett fantastiskt resmål.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s