Sista vandringsdagen på Madeira

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

i början av november var jag på vandringsresa på Madeira. Jag var äldst i gruppen och hade till min stora förvåning inga svårigheter att hänga med. Den enda gången jag inte hörde till tätgruppen var sista dagen. De första timmarna ösregnade det och jag var rädd för att halka på de glatta stenarna.

Kvällen före den sista vandringen var fylld av skratt och vemod. Vi visste att morgondagen skulle vara sista dagen vi var tillsammans. Trots att de flesta av oss aldrig tidigare hade träffats hade vi blivit ett sammansvetsat gäng, som muntrade upp varandra om det tog emot att kämpa uppför i alla branta trappor och smala stigar längs levadorna. Vår färdledare Lars Thiel hade för den sista dagen planerat en kort och lätt vandring med möjligheter att få bada i Atlanten. Målet var Madeiras östligaste udde Ponta de São Lourenço med nästan orörd natur, spännande växter och också en badstrand. Att komma hit skulle vara som att besöka Västkusten en sommardag. En fördel var att vi inte under simturen skulle stöta på några brännmaneter. Detta var något jag såg fram emot.

Det blev morgon och jag vaknade av att regnet piskade mot fönsterrutorna. Plötsligt fylldes rummet av ett svagt sus av vingar. Det var en stor flock av tornfalkar som forsade fram genom regnet. Helt oväntat kom en stormvind och fåglarna försvann upp mot vulkanberget.

Vi frukosten konstaterade vår vandringsledare Lars Thiel att vädret kunde slå om och att vi inte skulle ge upp hoppet om att kunna få bada i Atlanten. Han fick rätt. När vi satt i bussen slog vädret om och blev mycket sämre. Dessutom rullade en tjock dimma in från nordost.

Vår buss stannade där vandringsleden ut mot den yttersta udden började. Vi stirrade ut över Atlanten, som var höljd i en grå dimma. Det regnade intensivt. Ingen hade lust att bada eller bekanta sig närmare med de svarta diabasklipporna eller den unika växtligheten i berggrundens sprickor. Vår inhemske guide stod i regnet och pratade i sin mobil. När han tryckt bort samtalet steg han in i bussen och förklarade att både regent och dimman skulle blåsa bort om några timmar. Det fanns ingen anledning att stanna kvar i bussen utan denna dag skulle vi få se större delen av det norra kustlandskapet. Först skulle vi åka ett stycke med bussen och sedan skulle vi vandra på Madeiras äldsta väg och verkligen få känna historiens vingslag.

Bussen rullade fram genom regn och dimma och stannade vid en parkeringsplats, där det fanns en skylt om badstrand och kaffeservering. Alla slet fram sina regnkläder och vi skuttade trots det strilande regnet ut ur bussen. Jag tog sikte på guidens ljusröda paraply och gula ryggsäck och kände mig osäker. Vägen, som var gjord av knytnävsstora diabasstenar, slingrade sig nedåt. Stenarna var hala och jag greps av panik. Nu gällde det att inte halka.

Ingen halkade och vi kom ner till en stenig strand. Den svarta diabasen hade polerats av Atlantens vågor och blivit mörkgrå av havsvattnet. I ett hörn stod en rad blå solstolar och vid dessa låg en flock spräckliga gäss. Efter lite kackel reste sig gässen makligt upp och vaggade fram till oss. I deras ögon var vi ett perfekt matställe där man kunde vänta sig bröd med skinka och söta kakor. Över stenarna låg bambukäppar, som blåst ner från skogen på bergen. De glänste som silver av havssaltet. Flera i gruppen greps av ett lyckorus. Just sådana här vandringsstavar hade de önskat sig sedan de var vargungar eller blåvingar. De gick runt i regnet och provade olika stavar, gässen kacklade ihärdigt runt deras fötter och vid stranden samlades fotoentusiasterna för att få en bra bild av Atlantens rullande vågor. Ingen tycktes bry sig om att regnet strilade ner.

Det kom en signal om uppbrott. Vi skulle traska längs stranden och sedan uppför en trappa för att komma till en bananodling. När jag kom halvvägs uppför trappan kände jag en stark vindstöt från havet. Molnen flög bort och solen sken varmt. Det var som en härlig augustidag vid havet i Bohuslän. Hastigt kom regnjackan av och det gick till min stora förvåning lätt att gå uppför de nötta trappstegen till bananodlingen. Här kunde vi studera turismens möte med odlingslandskapet i skepnad av en asfalterad bilväg

Nu var det tid att äta upp matsäcken. Vi slog oss ner på den mur, som hindrade bilvägen att kana nerför branten. På andra sidan muren syntes spår av tidigare odlingar. Nu hade ogräset tagit över. Det var inte kirskål som i min trädgård utan slingerväxten ipomea vars blå blommor gnistrade i solskenet. Denna trädgårdsväxt kommer ursprungligen från det tropiska Amerika och någon sjöfarare tog för flera hundra år sedan med sig fröer och sådde i sin trädgård på Madeira. Idag är det växten som söker sig till de terrasser, som jordbrukarna har övergivit.

Uppe i sluttningen låg flera övergivna hus, som alla hade det traditionella trekantiga taket. Nedanför husen skymtade vi i växtligheten rester av terrasser och staket av trädljung. De siste ägarna hade troligtvis odlat potatis, sötpotatis och lin. Hans hustru hade tagit hand om linet, lämnat bort det till en väverska och sedan fått tillbaka tyg, som hon kunde brodera på. De broderade arbeta kunde hon få hjälp att sälja. De övergivna huset och de igenväxte åkerlapparna berättade för mig en lång historia om ungdomar, som vill se något annat än bananplantor och levador, ungdomar som vill uppleva stadens Funchals tjusning och ungdomar som såg framtiden i turistnäringen. Det som idag gäller för flickorna är inte konsten att brodera vackert utan att vara duktig i språk.

Lunchpausen tog slut och vi vandrade uppför den asfalterade bilvägen, som slutade i ett utegym och en restaurang. Här stod bussen och väntade oss. Vägen slingrade sig ner mot havet och vi kom till en by, med nybyggda hus i den traditionella stilen och där det fanns en liten marknad med frukt och grönsaker. Tidigare under våra slingrande färder med bussen hade vi kommit till marknader, som också sålde handarbeten av olika slag. Då hade jag pratat med ett par textiltokiga flickor, som beklagade sig över att kineserna hade kopierat deras mönster och nu sålde liknade produkter till betydligt lägre priser. Dessutom kunde det på marknadsplatserna bli svårt att konkurrera med grabbarnas fruktstånd. Deras åsikt var att de flesta turister hellre köper ett par bananer än en stickad ylletröja, gjord av ull från betande får på bergsluttningarna.

Vi kom hem efter en dag som börjat i dimma och slutat i solsken. Det blev en dag att minnasOLYMPUS DIGITAL CAMERA

En tanke på “Sista vandringsdagen på Madeira

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s