Idag är det tredje söndagen i advent med lovsånger till att världens Frälsare snart skall födas. Jag växte upp under krigsåren och då var adventstiden en tid för botgöring och eftertanke. Det är i år 70 år sedan den tyska armén gjorde ett sista försök att hindra de amerikanska styrkorna att tränga in i Tyskland. Det var hårt väder, det snöade och de civila, som fanns kvar i området, hade stora svårigheter att värma upp sina bostäder och få maten att räcka till. Här var det ingen som jublade över att julens fröjder smart skulle komma.

I år är det tio år sedan tsunamin drog fram i Thailand och många miste sina anhöriga. För de överlevande känns förberedelserna inför julen mycket tunga.

Advent betyder ankomst. Något skall komma som förändrar tillvaron till det bättre. Kanske är det så att vi först måste känna sorg, smärta och saknad innan vi orkar bygga upp något nytt. För fyra veckor sedan fick jag en påminnelse om att detta kunde ske. Det var söndagen före Domsöndagen och jag var i samband med min vandringsresa på tillfälligt besök i São Vicente på Madeiras nordkust. Vår lokale guide tog med oss till den lilla vita kyrkan och började berätta om dess historia. På den stenlagda platsen utanför kyrkporten fanns årtalet 1943 och siffran 304 inlagda i vit kalksten med en botten av svart diabas. Senhösten 1943 blev en katastroftid för den lilla byn med 304 invånare. Havet var deras stora tillgång. Här hämtade man fisk, här passerade fartygen som vi lugnt väder ankrade i viken och besättningen rodde iland och köpta livsmedel och vatten, sjömännen sökte sig till någon engelskinspirerad pub och drack öl och lärde fiskarna lite engelska och på klipporna samlade byns flickor salt. Hösten 1943 blev skräckens tid. Ute på havet fanns ubåtar och främmande krigsfartyg, som när som helst skulle kunna invadera Madeira. Sedan kom katastrofen i form av en orkan, som vräkte sönder husen och kyrkan.

När stormen lagt sig samlades byborna vid kyrkans grund. Alla var överens om en sak. Kyrkan måste byggas upp igen. Kristendomen var byns trygghet och São Vicente var byns skyddshelgon. Han hade en blåsig dag på 1400-talet vandrande över havet tillsammans med sin åsna och med en vinranka i handen. Han hade skänkt byn en smula välstånd och till hans ära hade de byggt en kyrka och låtit en konstnär skildra hur livet i byn såg ut när helgonet kom. Denna dag då detta under skedde såg byborna ett ståtligt segelfartyg och unga flickor, som var ute på den svarta klippan och samlade havssalt. Allt detta hade konstnären skildrat i en takmålning. Denna målning måste räddas och den skulle finnas med i den nya kyrkan.  

Byborna hittade takmålningarna bland alla spillrorna. De bar dem till byn och reparerade den. Så småningom blev kyrkan färdig och målningarna kunde på nytt påminna byborna om att frälsning och välstånd  skulle komma vandrande över havet.

Kyrkan i São Vicente finns kvar i mitt medvetande. Vid enstaka tillfällen har jag kunnat uppleva att någon från himmelriket har fått en mänsklig röst och då berättar hur han eller hon skall komma tillbaka till jorden. För mig finns denna röst i psalm 621 i 1986 års psalmbok. Ungefär år 1686 skrev drottning Kristinas gunstling Magnus Gabriel de la Gardie en psalm, i vilken han försöker skildra hur det var att berövas sina slott och herresäten och  i livets slutskede leva ett mycket torftigt liv. I denna nya tillvaro fanns en närvarande gud, som kunde förmedla fridens budskap till honom

”Jag kommer från ett brusand hav

På rätta glädjestranden

Min kropp skall läggas ner i grav

Men Gud upptager anden

Ur mörker kommer jag till ljus

Från armod till Guds rika hus

Från oro till god vila”