Huddinge sjukhus – en utmaning

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Som mycket ung var jag en entusiastisk scout. I vår scoutlag löd det åttonde budet att vi skulle ta alla svårigheter med ett gott humör. Då skulle livet i framtiden bli mycket lättare. Igår kunde jag inte göra detta. Trots att jag hade gjort mitt allra bästa blev allt fel.

Jag har varit anhörigvårdare år min make David i nästan sex år. Under dessa år har han drabbats av stroke två gånger och som en följd av detta har han blivit mycket stel och har svårt att röra sig. Numera kan han inte ta sig i och ur en vanlig taxi utan måste åka med ett specialfordon. Dessutom brast ett medfött brock i matstrupen sönder en sensommardag i år och David lades in på Huddinge sjukhus och var där med om en gastroskopi. Vid utskrivningen fick vi veta att det skulle ske en förnyad gastroskop i november.

För ett par veckor sedan kom kallelsen. David var då mycket svag och jag trodde inte han skulle orka med resan fram och tillbaka till sjukhuset. Under dessa år har det varit många resor fram och tillbaka till Huddinge sjukhus. Ungefär hälften av dessa har varit mardrömsbetonade. Chaufförerna har kört långa omvägar, de har rivit och slitit i Davids armar och ben och bilen har varit för liten. Efter några minuters funderingar ringde jag till Huddinge sjukhus och krävde att David i samband med undersökningen skulle få ligga kvar över natten och att han skulle garanteras specialtransport. Den sjuksköterska jag talade med tyckte att detta lät rimligt och att hon skulle föra fram mina synpunkter till läkaren. Vi skulle senare få en ny tid. Jag fick då också veta att denna undersökning var mycket viktig för David välbefinnande.

I mitten av förra veckan ringde en sjuksköterska från Huddinge sjukhus och sa att det var omöjligt att ordna en sängplats åt David. Enligt doktorn var undersökningen viktig. David skulle få specialtransport och efter undersökningen få tillgång en säng och bli ompysslad på alla tänkbara sätt innan han senare på eftermiddagen kunde få åka hem. Detta lät hoppfullt och jag tyckte inte att jag hade någon anledning att motsäga mig detta. Tiden var tisdagen den 16 december klockan 14.00. Den sista gången David fick äta eller dricka var klockan 07.00.

David blev mycket orolig när han hörde beslutet. Gastroskopiundersökningen bekymrade han sig inte om utan resan till och från Huddinge sjukhus. Jag och våra barn gjorde allt för att lugna honom.

Resan till Huddinge sjukhus blev en mardröm. Det kom ingen rullstolstaxi utan en trång taxibil. Chauffören vägrade att hjälpa David nedför vår yttertrappa och in i bilen. Detta fick jag göra. Efter detta gav han sig ut på en rundtur i våra förorter. En resa till Huddinge sjukhus med taxi brukar ta drygt 20 minuter. Denna gång tog det 45 minuter. David fick ingen hjälp av chauffören att komma ut ur bilen och detta fick jag göra. Nu var det fem minuter kvar innan David skulle vara på undersökningen och innan dess skulle jag ha registrerat besöket i kassan.

Det visade sig att läkaren utan att meddela mig på måndagskvällen hade bokat av tiden. När jag hörde detta började jag gråta av förtvivlan. Efter någon minut lugnade jag mig och krävde att få prata med någon på avdelningen. Efter en del tjat gick en sjuksköterska på gastroskopi med på att diskutera problemen med mig.

Min rygg var helt slut. Någon hjälp att dra rullstolen till avdelningen för gastroskopi fick jag inte och det var svårt att hitta rätt väntrum. En äldre man, som nyss hade varit med om en liknande undersökning, kom till min hjälp och bultade ihärdigt på dörren in till undersökningsrummet. Så småningom öppnades dörren och jag motade undan andra patienter och begärde att få företräde. Sjuksköterskan såg att jag var desperat och släppte in både David och mig. Nu kom förklaringarna.

Sent på måndagen hade läkaren konstaterat att undersökningen av David kanske var helt onödig eller kanske kunde skjutas på framtiden. En annan patient hade fått hans tid. Varför jag inte hade meddelats om detta hade sjuksköterskan inget svar på. Det fanns heller ingen säng för vila till David.

Nu hade jag slutat att gråta och kände mig på stridshumör. Jag krävde att få specialtransport hem för David och sjuksköterskan lovade att beställa en rullstolsbil. Efter en stund kom hon tillbaka och meddelade att om två timmar skulle det komma en specialbil. Som tröst i bedrövelsen fick vi två små förpackningar med äppeldryck och en information hur vi skulle gå för att komma till huvudingången.

Jag hade lagt ner Davids specialmat och en sked i min ryggsäck. Under den långa väntetiden matade jag honom långsamt med detta och gjorde allt för att han inte skulle ramla ur rullstolen.

Det var mörkt när vi for hem i specialbilen. Chauffören var otroligt snäll och hjälpsam och bar David uppför trappan. Sedan tog jag vid och såg till att han fick krypa ner i sängen. Det har gått två dygn sedan den mardrömsliknande händelsen på Huddinge sjukhus och David har inte fått tillbaka den minimala styrka han hade för en vecka sedan.

Jag har berätta för hemtjänst vad jag varit med om och varför jag har linkat. Idag fick jag veta att om hemtjänst skulle ha varit med om resan till Huddinge sjukhus, skulle de ha vägrat att låta David kliva in i den för trånga taxibilen och sedan ringt och avbokat läkarbesöket. Hemtjänst har regler vad de får göra och inte göra. Motsvarande saknas för anhörigvårdare, vi bör klara av allt från att laga specialmat till att göra enkla reparationer på rollatorer och rullstolar. Visst finns det hjälp, men man behöver tjata många gånger i telefon för att få det att fungera.

Min omgivning anser att jag är tuff och alla, som har sett mig linka, har undrat vad som har hänt. Jag har också med ett fåtal ord skildrat allt på Facebook. De allra flesta anser att anhörigvårdare inte skall behöva vara med om något liknande och att Färdtjänst och Huddinge sjukhus borde skärpa sig. Jag har också fått veta att kommunernas ekonomi skulle kollapsa om inte anhörigvårdarna ställde upp så mycket som de gör. Ett litet fåtal har haft avvikande åsikter. En ogift kvinna i min egen ålder sa:

”Du är korkad som ställer upp. Varför stoppar du inte in David på ett sjukhem, säljer er handikappade och nyrenoverade villa och åker jorden runt två gånger? Så pigg som du är hittar du säkert en ny karl på resorna.”

Det hon sa är inte min livsstil. Når vi gifte oss för 58 år sedan lovade jag David att vi skulle hålla ihop tills döden skiljer oss åt.

2 thoughts on “Huddinge sjukhus – en utmaning

  1. Bästa Karin! Heja dig!!
    Så illa som du beskriver ovan ska ingen behöva bli behandlad och det var starkt av dig mitt i förtvivlan att bli arg och orka säga ifrån.
    Tycker att detta borde anmälas. Finns det inga vårdombud som kan hjälpa till med detta?
    Skickar dig en stor kram och
    hopp om en bekymmersfri och ljus jul- och nyårstid.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s