Jul på Huddinge Sjukhus

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ett par dagar före julafton föll min make David ihop över köksbordet. Det blev färd med ambulans till Södersjukhuset här i Stockholm. Ett läkarlag konstaterade att han hade drabbats av en blödning långt ner i hjärnan och också fått förmaksflimmer. Efter ett par dagars intensivvård flyttades han till Huddinge sjukhus och ligger nu på avdelning B83. Här får han bra vård, men det är ovisst jag orkar vårda honom hemma. David har blivit ett tungt vårdfall.

Igår på juldagen var jag och hälsade på David och vi drack julkaffe tillsammans. De flesta intagna på avdelningen var ensamma seniorer, några kunde gå med rollator, andra tränade att få rullstolen att glida fram genom den långa korridoren och ett litet fåtal var så dåliga att de inte kunde lämna sängen. Till den sista gruppen hörde David.

David var en av de få, som fick besök av anhöriga på juldagen. Juldagen är sedan gammalt dagen för stora släktkalas. Själv kunde jag inte stanna mer än en timme. Min dotter Ylva och hennes make Bo hade lovat att ordna en familjemiddag. Detta var något som jag såg fram emot.

Sjukhuset var julpyntat med små plastgranar och röda dukar på borden i patienternas dagrum. Den vanliga lukten av desinfektionsmedel doldes av doften från pepparkakor och alkoholfri glögg. Det vilade ingen stress över avdelningen. Alla i personalen gjorde sitt bästa för att muntra upp patienterna. En man gnydde över att han saknade barndomens jular med lutfisk och grisfötter medan en kvinna suckade ganska belåtet över att hon äntligen fick uppleva en jul utan mängder av starksprit. Här på denna avdelning härskade julfriden, trots att alla var svårt sjuka och några hade förlorat mycket av minnet. Den sista hjärnblödningen har nästan helt slagit ut Davids närminne. Jag fick flera gånger förklara för honom att det var juldagen och att det då hör till att man skall ha röda dukar på borden. David sken upp och sa att i hans föräldrahem i en liten gård vid kanten av en stor mosse fanns det inte tid för julpynt och traditionen med röda dukar hade han inte stött på förrän han lärde känna mig för 60 år sedan.

Jag lämnade sjukrummet medan personalen pysslade om David och tränade honom i att använda en kissflaska i sängen. Vid julgranen satte jag mig ner och funderade över ett par minuter över vad jag skall säga vid vårdplaneringen i nästa vecka. Då kommer David att vara medicinskt färdigbehandlad och de anhöriga, hemsjukvård och hemtjänst skall kunna ta vid. Kommer hemtjänst att orka? Kommer sjukgymnasten på hembesök? Hur mycket tid får jag för mig själv? Kommer jag att knäcka ryggen på tunga lyft? Något svar på dessa frågor kunde jag inte hitta i julgranen. Jag måste tänka mer och sökte mig till meditationsrummet vid stora gången ut mot ingången. Nu blev jag förvånad. Här fanns i förrummet en enkel julkrubba och ingen hade försökt att förstöra den.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Inne i det stämningsfulla meditationsrummet gick en sjukhuspräst och gnolade tyst på en julpsalm. Hon hade tänt levande ljus och jag fick ett intryck av att hon förberedde en meditationsstund för alla, som sökte tröst i tillvaron. Jag tittade på klockan och insåg att tiden inte räckte till att stanna kvar. Tyst tassade bort från julkrubban och tänkte på att julevangeliet är en text med stort litterärt värde, en text som alla oberoende av sin religion, borde kunna njuta av.

Det märktes i den långa gången att det var helg. Restaurangerna var stängda, det var mörkt i sjukhusbiblioteket och inga småbarnsföräldrar sköt barnvagnar framför sig. De enda jag mötte var ett ungt par. De var magra och såg mycket bekymrade ut. Kvinnan hade draperat en ljusröd yllefilt över sitt svarta och lockiga hår. De gick med nedböjda huvud som om de sörjde. Då förstod jag. De var flyktingar från krigets Syrien och i detta stora sjukhus fanns någon nära anhörig.

 

De unga paret gick mot meditationsrummet. Jag vet inte om de var kristna eller muslimer. Jag hoppades att de skulle finna tröst framför krubban eller framför de ljus, som prästen tänt inne i meditationsrummet. Om vi hade haft ett gemensamt språk, skulle jag ha läst dikten om Fredsfursten. Den finns i Bibeln, profeten Jesaja kapitel 9.

 

”Det folk, som vandrar i mörkret

Ser ett stort ljus

Över dem, som bor i mörkrets land

Strålar ljuset fram.

Du låter jublet stiga

Du gör glädjen stor.

De gläds inför dig

Som man gläds vid skörden

Som man jublar när bytet fördelas

Oket som tyngde dem

Stången på deras axlar

Förtryckarens piska

Bryter du sönder

Som den dag Midjan besegrades.

Stöveln, som bars i striden

Och manteln, som fläckades av blod

Allt detta skall brännas, förstöras av eld

Ty ett barn har fötts

En son är oss given”

2 tankar om “Jul på Huddinge Sjukhus

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s