Stressens tid på Huddinge sjukhus

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Denna jul har jag upplevt hur ett konstverk på ett sjukhus kan dämpa min oro. Denna gång var det en liten staty föreställande en sittande balettdansös.

Min make David flyttades dagen före julafton från akutavdelningen på Södersjukhuset till en geriatrisk avdelning på Huddinge sjukhus. Han hade drabbats av en mindre blödning längt ner i hjärnan och samtidigt fått förmaksflimmer. Eventuellt kunde en sjukgymnast väcka slumrande muskler till liv och stimulera hjärnan så att delar av balansförmågan kunde komma tillbaka. Problemet var bara att julafton inföll på en onsdag och att sjukgymnasterna inte arbetade på röda dagar.

Barnen och jag turades om att besöka David på Huddinge sjukhus. Han låg intill dörren i ett rum för två. I sängen framme vid fönstret slumrade en man, som var betydligt sämre än David. Då och då ropade han ut sin ångest och sin ensamhet. Jag fick ett intryck av att han var frånskild och att barnen vid separationen tagit mammans parti och helt glömt bort sin pappa.

På juldagen var det tyst och stilla på avdelningen. Jag var ensam besökare och satt bredvid Davids säng och stickade. Alla anhöriga var hemma och ordnade med kalas för släkt och vänner. På annandag jul vällde besökare in, de fyllde upp det smala utrymmet vid den sjukes säng, de hjälpte den sjuke att komma in i patienternas lilla samlingssal och de begärde fram extra stolar för att kunna sitta i korridoren och prata. En kvinnlig patient fick besök av dotter med make och två barn i förskoleåldern. Barnen kunde inte förstå varför deras mormor inte längre kunde stå på sina ben. De satte sig ner på golvet i korridoren och började gråta. Mitt i denna trängsel kom tre sjuksköterskor inrullande med en bår från akutmottagningen. De försvann ganska snabbt och överlät den sjuke till avdelningens ordinarie personal. David, som nu satt i en fåtölj på hjul i korridoren, suckade tungt. Han behövde gå på toaletten, men det fanns ingen som hade tid att hjälpa honom. Samtidigt som allt detta pågick kom en elegant klädd dam insvepande med en min som en gammaldags rysk storfurstinna.

”Var finns personal?” väste hon fram. ”Mamma har blivit lovad sjukgymnastik och gångträning. Jag skall minsann anmäla detta som vanvård.”

Just då kom en undersköterska ut från ett rum. Jag vädjade till henne och hon nickade vänligt och viskade att det var en röd dag med mindre personal än på vardagar.

”Och dessutom . . ” Mer sa hon inte utan pekade på de gråtande barnen och den eleganta damen.

Sedan fortsatte hon:

”Kan du sedan hjälpa mig att pyssla om David på toa? Jag ser i papperen att du har gjort detta hemma.”

Jag nickade och undersköterskan ilade till den eleganta damens mamma, fick tag på en rollator, fick upp den sjuka mamman ur sängen och tillsammans med den påstridiga mamman hade de gångträning. De gråtande barnen tryckte sig i panik mot väggen som om de vore rädda att bli krossade av en pansarvagn.

Det dröjde ganska länge innan ett sjukvårdsbiträde närmade sig oss. Hon suckade och sa att julhelgen alltid innebär problem. Nu hade hon äntligen tid med David.

På toaletten gick det ganska snabbt. Vi kom lagom för att David skulle kunna tömma tarmen på toaletten och sedan hjälptes vi åt att göra ren David och se till att han fick komma i lugn och ro i sängen. Han somnade genast och jag trängde mig förbi de gråtande barnen, den eleganta damen och hennes mamma vid rollatorn, ett ungt par med tårtkartong till sin morfar och en ny bår, som kom inrullande från akuten.

Jag hade lovat att komma tillbaka på lördag. Då möttes jag av samma stress och kaos. En man hade ramlat tidigt på morgonen och fyra ur personalen fanns i sterilrummet för att duscha honom innan det blev operation. Mannen hade fruktansvärt ont och han skrek så det ekade ända ut i korridoren. David satt i en fåtölj i korridoren och gnydde över att han behövde gå på toa. I samma ögonblick som en undersköterska skulle ta hand om honom, kom en hel familj instormande. En vältrimmad kvinna hade släpat med sig en korg med mat. Hon ställde sig framför undersköterskan och gjorde allt för att se ut som en barsk major.

”Maten här är urusel, mamma behöver riktig mat. Jag har med grönkålssoppa med frikadeller. Visa mig var mikron finns!”

Då började David gråta och mumlade något om att han hade det bättre hemma. Undersköterskan sa vänligt att det säkert fanns någon i köket, som kunde värma soppan och sedan bad hon mig hjälpa David på toaletten. Det jag måste göra var att se till att inte David ramlade ur toastolen.

Efter ungefär tio minuter var undersköterskan tillbaka. Då hade David somnat på toastolen och jag stod och höll i honom. Nu hjälptes vi åt att tvätta David och byta kläder på honom och göra ren hela toalettrummet och spruta allt med desinfektionsmedel. Efter detta var det sängen som gällde och David muttrade att ingen hade tid med honom och att han ville sova innan det blev middag.

Jag satt kvar en stund och stickade och lyssnade på Davids lugna andetag. Det var ingen menig att stanna kvar längre. Vid utgången stötte jag på nya besökare, som väste fram att det måste satsas mer på sjukvården och att maten var trist och tråkig. Samtidigt kom vagnen med middagsmaten. Det var en skogsdoftande svampsoppa och risgrynskaka med saftsås. Kakan spred en lukt av russin och kokande jordgubbssylt. Detta hade varit kalasmat under min uppväxttid under krigsåren.

I den stora korridoren mot utgången stannade jag några minuter framför en liten svart staty, som föreställer en sittande balettdansös. Hela hennes figur utstrålade vila och meditation. Tankarna snurrade runt i huvudet på mig. Varför kan inte våra politiker komma och prya på ett sjukhus under julhelgen? Det är så mycket de skulle kunna göra som till exempel att ta hand om alla anhöriga, plocka fram extra stolar och se till att inte de sjuka trillar ur sina stolar. Det var som om den lilla statyn förstod mina funderingar.

Idag är det nyårsafton och ännu en röd dag utan sjukgymnast. På fredag är jag kallad till en vårdkonferens om David. Han är medicinskt färdig behandlad och nu gäller det var han skall bo de kommande månaderna. Jag måste fundera över hur mycket jag orkar. Personalen på Huddinge sjukhus sa att jag måste tänka på mig själv och att jag inte får knäcka ryggen i mina tappra försök att lyfta David.

Mina funderingar går också in i framtiden. Vad händer om tio år, när sjukdomar av olika slag slår till mot 1940-talets stora barnkullar? Dessa män och kvinnor upplevde mycket litet av krigets umbärande. Deras matvanor är annorlunda och risgrynskaka är bara trist vardagsmat för dem.

Jag slår bort dessa dystra tankar. I eftermiddag skall jag åka till Huddinge sjukhus och hoppas att slippa trängas med påstridiga anhöriga. Det är nyårsafton och många förbereder sig inför nattens skaldjursfrossa och lysande raketer på vinterhimlen. Det gäller bara att kontrollera när den sista bussen går från Huddinge sjukhus. Det är nyår och då vill folk slippa arbeta. Jag vill inte längs mörka vägar gå hem.

En tanke på “Stressens tid på Huddinge sjukhus

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s