Mina möten med biskopen och imamen

Jesus_238.jpg[1]

Min mamma brukade med fasa i rösten berätta att dottern redan som treåring var mycket rädd för att det stora triumfkrucifixet i Annedalskyrkan skulle trilla ner över henne, att hon gillade friluftsliv och att hon undergudstjänsterna dinglade med benen i den för höga prästbänken. Allt detta var något som biskopen i Göteborgs stift ogillade. En aldrig så liten kvinna skulle vara en god åhörare och på söndagseftermiddagarna kunna redogöra för predikan och vilka psalmer som sjungits. Inget av detta passade in på dottern, som i förskoleåldern stönade sig igenom gudstjänsterna och envist tjatade om att få gå ut och leka i parken vid Skansen Kronan eller i Slottsskogen. Enligt mamma borde den egensinniga dottern ha visat mer respekt och vördnad inför biskopen.

Det var först sedan jag börjat skolan som jag fick se en bild av den fruktade biskopen. Han var gammal, helt klädd i svart och en stor svart hatt nådde honom djupt ner i pannan. På bröstet hade han ett stort glänsande kors, som jag tyckte såg ut som en brödkniv. Mamma satt bredvid mig vid matsalsbordet och jag ställde den fråga, som inte fick uttalas. Jag undrade om biskopen var den person vi sjöng om i psalm 237 i 1986 års psalmbok.

”Mörkrets furste stiger ner, hotande och vred

Han rustar sig förvisst, med våld och argan list . . . ”

Efter detta dröjde det flera år innan mamma diskuterade biskopens märkliga regler med mig. Dit hörde att friluftsliv på söndagar borde förbjudas och att inga barn från kristna familjer skulle tillåtas bli scouter. Anledningen till det sista förbudet var att scouterna fyra gånger varje år hade utflykter i naturen och detta förhindrade ungdomarna att besöka högmässan. När jag undrade varför det inte gick att byta ut högmässan mot aftonsången fick jag svaret att syndabekännelsen inte lästes vid detta tillfälle. Min upproriska fråga var varför jag var ”en fattig, syndig människa, i synd född . . . ” Mamma vägrade att svara och gav med sig. Jag fick bli scout. Efter detta önskade jag få ett personligt samtal med biskopen om det tokiga i att stänga in städernas ungdomar i en kyrka under de enda timmar i veckan de kunde komma ut och njuta av naturen. Varför var det syndigt att åka skidor eller skidskor i den bleka vintersolens sken? Så småningom fick jag klart för mig vad svaret på frågorna skulle bli. Gud krävde en ren själ i en syndfull kropp. Kroppen var ingenting en riktig flicka skulle bry sig om att vårda. Inför Gud kunde dålig hållning vara en tillgång.

Naturligtvis fick jag aldrig tillfälle att ställa mina frågor direkt till någon biskop. En enda gång i livet har jag skakat hand med en biskop. Det var hösten 1955, jag var 25 år och utbildad folkskollärare och på min fritid pluggade jag på Göteborgs universitet. Min pappa skulle installeras som kyrkoherde i Annedals församling och den unge biskop Bo Giertz var ansvarig för att allt skulle gå rätt till. Vid lunchen efter den mycket långa gudstjänsten bjöd mina föräldrar på lunch. I samband med denna fick jag hälsa på biskopen, som var mycket ointresserad av den nyinstallerade kyrkoherdens solbrända dotter. Elaka tungor konstaterade att här hade man att göra med en ung kvinna, som var mycket mer intresserad av friluftsliv än av religionskunskap.

För ett par år sedan flöt dessa minnen upp i mitt medvetande. Det var på gymet, som då fanns i en stor källarvåning vid Liljeholmen. Gymet var ganska litet, vilket gjorde att alla lärde känna varandra. Klockan 8 varje morgon serverades det en enkel frukost och till den kom den stora grupp, som leddes av en sjukgymnast. Med i denna grupp var en ung och smärt kvinna i svarta träningskläder och med en svart slöja över sitt lockiga hår. Hon svävade fram över golvet som en älva, pratade inte med någon och försvann så snart hon hade svalt den sista tuggan av frukostsmörgåsen. Det var något visst med henne och grabbarna i gruppen brukade titta långt efter henne när hon gled ut mot Liljeholmstorget.

En morgon tystnade de vanliga skämten vid det lilla frukostbordet. En imam stod mitt på golvet när sjukgymnastikgruppen kom utflåsande. Han gick rakt på den vackra unga kvinnan i svart. Hon bleknade och svalde flera gånger. Imamen viskade något i hennes öra, hon böjde sig ner och tog väskan med sina tillhörigheter och sa med ledsen röst:

”Hej, jag kan inte vara med längre.”

Det blev helt tyst kring frukostbordet.

I detta lilla gym tränade jag pilates i grupp en kväll i veckan. Det var bara tjejer i gruppen, de yngsta gick på gymnasiet och jag var äldst. Medan vi hämtade mattorna brukade vi säga några ord till varandra, vi pratade om vilken musik vi lyssnade på och vilka filmer vi eventuellt kunde titta på tillsammans. Med i gruppen var två glada flickor i röda träningsdräkter och ljust rosa slöjor runt håret. En kväll var vi överens. När det blev lördag skulle vi tillsammans gå på bio.

Den kvinnliga ledaren körde hört med oss och några av oss linkade ut. Denna kväll blev annorlunda. Utanför dörren stod imamen. De båda slöjflickorna försökte förgäves gömma sig bakom mig, men imamens spanande öga fick syn på dem.

”Nu är det kört” viskade en av flickorna till mig.

Detta var sista gången jag såg de glada flickorna i sina färgstarka dräkter. Vi andra kom oss aldrig för att gå på bio.

Dessa minnen bubblar upp när jag läser vad bostadsminister Mehmet Kaplan skriver om anledningen till bråken i förorterna. Detta beror på att svenskarna inte vill släppa in muslimer i det svenska samhället. Detta föder utanförskap och hat. Jag vet sedan barndomen hur det känns att vara utanför, att inte av religiösa skäl få leka i solskenet på söndagarna eller att få åka skidor i Slottsskogen. Den imam, som för ett par år sedan kom till mitt gym, gjorde allt för att förhindra tre unga kvinnor att komma in i det svenska samhället. Idag borde vi ställa mycket kritiska frågor till religiösa ledare vad de gör för att motverka utanförskap och för att skapa broar mellan olika kulturer. Hur många anser idag att motion och friluftsliv är ett av Djävulens lockbeten till ett liv i synd? Vad anser vår bostadsminister Mahmet Kaplan om detta? Kan han hålla med om att idrott och friluftsliv är en väg in i den svenska gemenskapen?

På mitt nuvarande gym träffas folk i olika åldrar och från olika kulturer. Här finns inga flickor i slöjor men däremot pojkar, som brukar tala om att det viktigaste på hela veckan är fredagsbönen i moskén vid Medborgarplatsen. De tar ett stort steg in i vårt samhälle när de tränar tillsammans med svenska grabbar. Ibland frågar jag dem varför de inte tar med sig sina mammor, systrar och flickvänner till gymet. Jag får alltid undvikande svar. En enda gång har det hänt att en grabb har hänvisat till syndafallet, när Eva lockade Adam att äta av kunskapens frukt och sedan blev båda utvisade ur paradiset. Av vad jag har hört finns denna berättelse också med i Koranen.

Både Bibeln och Koranen skrevs i en helt annan värld än i ett industrialiserat land med elektricitet, flyg och email. I denna miljö var det nästan omöjligt för en kvinna att få en ledande befattning i samhället. Tiderna har ändrats. I dagens storstäder kan enstaka och priviligierade kvinnorna bana sin väg fram till att bli en framgångsrik terrorist.

Varje dag läser vi i tidningarna om hur i Afrika och Asien kristna byar bränns ner och kvinnorna blir inkräktarnas sexslavar. Det är en hämnd från den gamle Adam, som tack vare Evas glupande begär efter kunskap, blir utkörd ur paradiset och tvingas att arbeta för sitt levebröd. Kanske har jag läst nättidningarna slarvigt, men jag har inte lagt märke till att biskoparna har reagerat mot detta besinningslösa våld. I vårt land har vi rätt att inte tolka Bibelns ord bokstavligt, utan kan se skapelseberättelsen som en gammal urkundsmyt. Vi har rätt att skriva ner våra åsikter om skapelseberättelsen utan att riskera dödsstraff. Detta är något vi måsta slå vakt om.

De sista åren har jag börjat läsa Nya Testamentet på kvällarna och samtidigt läst böcker om Romarriket. Jag har fått en helt annan känsla för det kristna budskapet än jag hade som barn.

Det är ungefär 75 år sedan jag tvingades att leva efter regeln en ren själ i en syndfull kropp. Jag hoppas att svenska kyrkan har lämnat dessa tankar bakom sig.

En tanke på “Mina möten med biskopen och imamen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s