Tillbaka till gymet och till Mirre

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

På mitt gym, House of Shapes på Hornsgatan i Stockholm, är jag äldst på tjejsidan. I dessa lokaler spelar åldern ingen roll, de som vill prata mellan övningarna gör det utan att fundera på om den andra har grått hår eller vacker ungdomlig hy. En av alla dessa gymvänner jag har fått är Mirre, som är några år äldre än mina barnbarn.

 

Det sista året har för mig inneburit en ständig kamp med tiden. Min make David har varit mycket sjuk och har vårdats i hemmet. Hemsjukvård och hemtjänst har traskat ut och in genom vår dörr och jag behövde vara hemma och diskutera hur jag bäst skulle kunna hjälpa David. Ett par gånger fick David komma in på ett tillfälligt boende. Trots bra omvårdnad vantrivdes han och blev ibland sämre. Detta gjorde att jag valde bort det tillfälliga boendet och satsade på mer hemsjukvård. Vid enstaka tillfällen smet jag till gymet, där jag jäktade mig igenom övningar för rygg, knän och mage.

 

För drygt en vecka sedan avled David på Huddinge sjukhus. Efter några dagars planering med jordfästning och sorgsna telefonsamtal till släkt och vänner, upplevde jag att ryggen höll på att falla samman. Då beslöt jag mig för att gå till gymet och att göra ett tappert försök att komma i form igen

 

Den första jag mötte på gymet var Mirre. Hon förstod utan att fråga vad som hade hänt. Med mjuk röst sa hon att det bästa för mig vore om vi kompistränade. Jag var ju så trött att jag kunde falla ihop över en apparat och skada mig. Sedan tog Mirre ledningen. Jag gjorde allt som Mirre sa och tyckte det var underbart att någon tog hand om mig och att någon valde ut de övningar jag behövde.

 

Det har blivit ett par tuffa dagar under Mirres vägledning. Denna mulna eftermiddag har jag en behaglig träningsvärk i axlar, rygg och ben. Medan vi under veckan som gått kompistränade, tog Mirre på ett försynt sätt kontakt med andra på gymet och berättade något om det jag varit med om de sista månaderna. Det kom flickor tassande från alla håll, de kom svävande från danssalarna, de lämnade skivstänger och hantlar och de la ifrån sig hopprepen. Alla ville säga några vänliga ord till mig och krama om mig mellan övningarna.

 

Mirre tipsade mig om övningar jag aldrig tidigare gjort. Det var övningar för att stärka ryggen så att jag till sommaren skall orka jobba både med gräsklipparen och jordfräsen, det var övningar i att gå vackert och ta bort de lufsande steg jag nu har och det var övningar för att få platt mage. Till slut kom vi till ballansövningarna. Här behövde jag ingen hjälp. Mirre häpnade när hon såg mina övningar på bollen

 

Det är knepigt att lägga sig på knä på bollen och sedan skjuta rygg som en katt. Jag har tränat i flera år på denna övning. Först tog det emot och jag rullade ner på golvet. Då gällde det att snabbt komma upp igen och inte ge upp utan försöka igen. Igår lyckades jag bättre än väntat. Mirre och ett par andra tjejer blev förvånade och sa att detta hade deras mammor aldrig klarat av.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Plötsligt kom den stora tröttheten över mig. Jag orkade inte mer och vi avbröt alla övningar. Jag stretchade och sträckte ut musklerna mycket ordentligt samtidigt som jag lyssnade på musiken. Jag har långsamt vant mig vid gymets musik, som är helt annorlunda än mina favoriter Jan Johansson, Monica Zetterlund och Lill-Babs. När jag kom till den sista övningen att ligga som en sköldpadda på golvet och sträcka ut hela kroppen, brusade en gospel ut ur högtalarna. Den handlade om Maria Magdalena, som i vår tid ibland skildras som en fallen kvinna och ibland som en kvinnlig apostel. Strax bredvid gymet ligger Maria Magdalena kyrka, som har anor från den sena medeltiden. Här i minneslunden skall David få sin sista viloplats. Jag började stilla gråta och först när benens muskler började stelna reste jag mig och med röda ögon gled jag förbi olika apparater och trevade mig fram till omklädningsrummet. Här sjönk jag ner på bänken framför mitt skåp.

 

Med huvudet i händerna satt jag alldeles still och grät sakta. Då kände jag en varm hand på min axel. Det var en obekant flicka, som frågade hur jag mådde och om hon skulle be att någon i receptionen tog hand om mig. Detta var hjälpen. Krafterna kom tillbaka. Jag klädde av mig och klev in i duschen.

 

Sedan gick allt oväntat lätt. När jag kom ut på den bullriga Hornsgatan tittade en blek sol fram mellan molnen. Då beslut jag mig för att fånga dagen och promenerade långsamt ner mot Hornstull och över Liljeholmsbron. Jag var på väg in i ett normalt liv, ett liv som kommer att bli helt annorlunda än för ett år sedan.

 

Tack alla på House of Shapes för att ni har stöttat mig under det sista svåra året!

4 tankar om “Tillbaka till gymet och till Mirre

  1. Vill bara uttrycka mitt varma deltagande i sorgen! Berörde mig också att läsa om vilket fint stöd du fått av tjejerna på gymmet. Utan att egentligen känna dig vill jag ändå skicka några kramar så här genom cyberrymden! Åsa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s