Gröndal i mitt hjärta

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Sommaren 1967 flyttade vi till Mälarhöjden i Stockholm. Vi kom på sommaren när älggräset blommade vid Mälarens stränder. Detta gav både min make David och mig hemkänsla. Vi hade båda vuxit upp med blommande älggräs där bin och humlor surrade. När Vinterviken senare öppnades för allmänheten, gick vi ofta genom det gamla industriområdet till Gröndal. Här fanns mycket av det vi hade upplevt innan vi kom till Stockholm. I koloniträdgårdarna hittade David män, som också som barn fått hjälpa till i ett mindre jordbruk. Här kände han sig hemma på ett helt annat sätt än i villaförorten Mälarhöjden.

Nu har David gått bort efter en längre tids sjukdom. Han växte upp i ett hem där det fanns en enda bok. Det var Bibeln. Hans frikyrkliga föräldrahem låg långt bortom allfartsvägarna och det var med dagens mått mätt långt till kyrkbyns varannandagsskola. Det allmänna talesättet i bygden var att den pojke, som gillade att läsa blev en smula tokig och oförmögen att klara praktiskt arbete på en bondgård.

David älskade att läsa och redan i tioårsåldern hade han läst ut Bibeln. Det var händelser i Gamla Testamentet som han funderade över. Dit hörde bland annat den obehagliga historien i Domarboken om Jeftas dotter. När han började diskutera de krav Gud ställde på Jefta blev hans mamma Dora svarslös. Då började David tvivla på allt som stod i Bibeln. Han lämnade aldrig den svenska kyrkan. Anledningen till detta var att sockenkyrkorna stod för ett levande kulturarv, som inte fick förskingras.

Gröndal var en stadsdel där David kände sig hemma. Hit hade i början på 1800-talet judiska ingenjörer kommit och startat färgfabriker och bomullstryckerier. Här fanns Nobels stora anläggning för tillverkning av nitroglycerin. Marken var full av föroreningar av olika slag. David var kemist och han gillade botanik. Under vandringarna i Gröndal funderade han ofta på vilka vilda väkter som drog giftet ur jorden och om dessa kunde utnyttjas som små reningsverk. Var älggräs en av dessa växter? Vi lärde känna folket i koloniträdgårdarna, ibland hjälpte David tjejerna att höstgräva deras blomsterland och han bytte sättpotatis med dem. Detta var en lycklig tid i hans liv.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det var ganska enkelt att välja kyrka för jordfästningen av David. Det blev den röda Gröndalskyrkan vid tvärbanan och intill den lilla parken nedanför det branta berget. Från kyrksalens fönster glider parkens ekar emot de som söker tröst vid ljusbäraren. Trots den brusande trafiken förmedlar parken budskapet från psalm 90 i Psaltaren:

”Herre, du har varit vår tillflykt från släkte till släkte

Du fanns innan bergen föddes

Innan jorden och världen blev till

Du är Gud från evighet till evighet”

Gröndalskyrkan öppnade stora famnen för mig. Husmor bjöd på semla och kaffe, jag lärde känna vaktmästaren och kyrkomusikern och till sist pratade jag länge med distriktsprästen Marie Rehnstam. Vi pratade om Davids bakgrund, om hur han på 1950-talet banade väg in till studierna i en konservativ smålandsbygd och om att hans pappa aldrig trodde att sonen David skulle kunna försörja sig som civilingenjör. Jag berättade om Davids bibelkunskaper och om hans tro och tvivel. Vi pratade om det utanförskap det innebar att vara klassresenär, att inte behärska de sociala koderna i den nya akademiska miljön och rädslan att göra bort sig vid ett elegant dukat middagsbord. Vi pratade om Davids intresse för trädgårdar, om hur han odlade potatis och grönsaker och hur han varje senvinter klängde i de gamla äppleträden och beskar dem.

Samtalet med Marie Rehnstam avslutades med att vi gemensamt valde psalmer. De skulle framhålla Davids stora naturintresse och den lycka han kände när det var dags att dra på sig vandringskängorna. Jag berättade att vi under vandringarna brukade söka upp gamla kyrkor och ströva runt på kyrkogården och läsa på gravstenarna. Det var på grund av dessa vingslag från gångna tider som gjorde att tvivlaren David aldrig lämnade den svenska kyrkan. Valet av slutpsalm blev mycket enkelt. Det blev nummer 297 i Psalmboken

”Härlig är jorden, härlig är Guds himmel

Skön är själarnas pilgrimssång

Genom de fagra riken på jorden

Gå vi till paradis med sång

Tidevarv komma, tidevarv försvinna

Släkten följa släktens gång

Aldrig förstummas tonen från himlen

I själens glada pilgrimssång”

Tack alla i Gröndalskyrkan för att ni har stötta mig dessa svåra dagar!

3 thoughts on “Gröndal i mitt hjärta

  1. Jag sänder dig många varma tankar i din stora sorg. Så ömt och fint du delar med dig om din mans liv – tack för den läsningen. En spännande klassresa han gjort.
    Skönt att många visar dig omtanke nu, ta till dig det och ta väl hand om dig!
    Vi känner inte varann men jag hittade din blogg för längesen (sökte på träning för äldre) och har återvänt ibland.
    Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s